Carl Malmstens Olofskola, 1927-41

På hösten 1927 startade den av Carl Malmsten initierade Olofskolan med ett 30-tal elever indelade i fyra grupper. Tio år senare fanns en småbarnsavdelning (3-6 år), fyra förberedande klasser, femårig mellanskola samt de två första ringarna i ett fyraårigt realgymnasium. Tyvärr försämrades ekonomin (detta var en privatskola med vissa statliga bidrag samt intäkter från privata donationer) och år 1941 var dess saga all. En del av skolan, verkstadsskolan, lever dock kvar idag som Carl Malmstensskolan

Undervisningen bedrevs efter de riktlinjer som den italienska pedagogen doktor Maria Montessori dragit upp vilket innebar att eleverna ”utan tvång och yttre pådrivning på egen hand kunna upptäcka och förkovra sig i läsningens, skrivningens och räkningens konst”. Onekligen en rätt nyskapande skola om man jämför med den klassiska svenska undervisningspedagogik som dominerade de vanliga läroanstalterna.

På bilden ovan ses en blyertsteckning av Birger Sjögren i ring 1. Att uttrycka sig med penna eller pensel sågs som viktigt och därför var teckningsundervisning obligatorisk, precis som slöjd. Med tanke på Sjögrens resultat får man nog säga att skolan lyckats mycket väl. En utställning på Konstakademien 1937 visade också på skolan verkligen lyckats på detta område. Det är bara att beklaga att undervisningen var tvungen att läggas ned, men samtidigt får vi vara glada åt att möbelskolan fortfarande finns kvar.

Järnvägen – den breda syndens väg

Det första svenska järnvägen var banan Köping-Hult som uppfördes på initiativ  av Adolf Eugene von Rosen. von Rosen hade 1845 fått rätt att under 20 års tid anlägga järnväg i Sverige vilket han tänkt göra med hjälp av engelskt kapital. Planerna föllo, och istället fick han 1848 stadsstöd för sträckan Köping-Hult. Tanken med denna sträcka var att förbinda Stockholm med Göteborg, vilket skulle göras medelst både järnväg och vattenvägar. Vid denna tid såg man ännu inte järnvägens potential. Sträckan Köping-Hult kom dock att reduceras till Köping-Örebro och vid det laget hade den Västra stambanan byggts med statliga medel.

1848 debatterades svensk järnväg livligt vilket ni med stort nöje kan ta del av genom att läsa det utdrag ur Ord och bild som i en text 1906 med anledning av den statliga järnvägens 50-årsjublieum. Argumenten är verkligen lysande! Som jag saknar dem i dagens debatt (även om rädslan för det nya är sig lik). Bäst är utan tvekan farhågorna att järnvägen skall bli den breda synden. Kanske inte helt tagna ur luften, ty medelst järnväg tog man sig tämligen obekymrat ner till kontinentens depraverade städer.

Jag läser BLM och Ord och bild

Som jag har läst den senaste tiden! Det var mycket länge sedan jag avverkat så många böcker och så mycket text. Jag har läst 4 romaner av Hedberg, en av Lyttkens och jag har plöjt gamla nummer av BLM och Ord och bild, ty jag har ett litet bibliotek här uppe som bara rymmer gamla alster som jag kommit över billigt. Inte för att böckerna i sig är billiga, utan för att jag fyndat. Jag gillar att läsa gamla böcker. Kanske mest för att jag får ha dem för mig själv och att mina tankar om dem inte är färgade av andra människors åsikter.

I BLM läste jag en intressant text som Olle Hellbergs författarskap. Den var skriven redan 1937 och han var då i början av sin långa bana som författare. Jämför jag hans tidigare böcker med de senare märks det tydligt hur dess litterära skrud förändrats, precis som Asplunds klassicism övergått till stram funktionalism på 30-talet.

I ord och bild fann jag en längre utläggning om Gripsholms slott som intresserade mig. Jag tror att den var skriven på 40-talet. 1890-talets kritiserade renovering hade då börjat ses i något mildare ljus.

En annan text behandlade von Fersens dagboksanteckningar (redigerade av Alma Söderhjelm) och en tredje om en av Gustav III:s favoriter på det konstnärliga området, Louis Jean Desprez. Jag måste säga att man lär sig då en hel del om man plöjer gamla årgångar av Ord och bild.

Och så läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok II.

Bilden ovan hittade jag i Ord och bild. Den föreställer en ung och dekorativ Kierkegaard. kanske var han både konst och kuttersmycke?

Jordberga herresäte i elegant nygotik

Baron Carl-Adam von Nolcken blev år 1834 ägare till Jordberga herräsäte och till de byggnader som uppförts av Ivar Krabbe och Karin Marsvin på 1650-talet. Nolcken var emellertid ”starkt gripen av tidens götiska svärmeri och beundran för medeltiden” och fann de befintliga byggnaderna urtrista. För att råda bot på detta, kontaktade han dåtidens arkitekt på modet, Carl Georg Brunius. Brunius tog sig raskt an uppgiften och omdanade helt huvudbyggnaden enligt bilden ovan.

Näst i tur stod en ny ladugård och även den skulle naturligtvis uppföras i nygotik. Viktigt var också att djuren fick tillräckligt med ljus och att ventilationen var god. Nolcken var nämligen en driftig jordbruksreformator. Resultatet blev inte alls dumt och Nolcken bad därefter Brunius ta itu med den gamla 1600-talsladugården och omdana den gamla gråstensbyggnaden till en nygotisk loge. Resultatet blir verkligen intressant och en riktig stilkrock, vilket framgår av denna bild.

När detta är avklarat, reses ett orangeri, en brunnsöverbyggnad och en smedja och sedan står turen till Källstorps församlingskyrka. Även denna omdanas i ”ren medeltidsstil” och när detta är avklarat byggs en skola intill i samma trivsamma stil. Vi det laget var Jordeberga en tämligen komplett gotisk anläggning som väckte stor beundran.

I början av 1900-talet var det dags för Nolckens dotter att göra något åt den omoderna nygotiken och och vad var väl lämpligare än stilen på modet: nybarocken! Av faders gamla anläggning finns idag bara den gamla gråstensladugården som förvandlades till nygotisk loge.

Ännu en rest fanns dock kvar i mitten av 40-talet när Ord och bild besökte Jordberga och det var det bibliotek som Brunius ritade inredningen till. Hyllor, bord, fåtöljer och en stege i gotisk stil tronade alltjämt i det gamla rummet. Hur det är idag, kan jag dock inte yttra mig om.