På hösten 1927 startade den av Carl Malmsten initierade Olofskolan med ett 30-tal elever indelade i fyra grupper. Tio år senare fanns en småbarnsavdelning (3-6 år), fyra förberedande klasser, femårig mellanskola samt de två första ringarna i ett fyraårigt realgymnasium. Tyvärr försämrades ekonomin (detta var en privatskola med vissa statliga bidrag samt intäkter från privata donationer) och år 1941 var dess saga all. En del av skolan, verkstadsskolan, lever dock kvar idag som Carl Malmstensskolan
Undervisningen bedrevs efter de riktlinjer som den italienska pedagogen doktor Maria Montessori dragit upp vilket innebar att eleverna ”utan tvång och yttre pådrivning på egen hand kunna upptäcka och förkovra sig i läsningens, skrivningens och räkningens konst”. Onekligen en rätt nyskapande skola om man jämför med den klassiska svenska undervisningspedagogik som dominerade de vanliga läroanstalterna.
På bilden ovan ses en blyertsteckning av Birger Sjögren i ring 1. Att uttrycka sig med penna eller pensel sågs som viktigt och därför var teckningsundervisning obligatorisk, precis som slöjd. Med tanke på Sjögrens resultat får man nog säga att skolan lyckats mycket väl. En utställning på Konstakademien 1937 visade också på skolan verkligen lyckats på detta område. Det är bara att beklaga att undervisningen var tvungen att läggas ned, men samtidigt får vi vara glada åt att möbelskolan fortfarande finns kvar.
Som jag har läst den senaste tiden! Det var mycket länge sedan jag avverkat så många böcker och så mycket text. Jag har läst 4 romaner av Hedberg, en av Lyttkens och jag har plöjt gamla nummer av BLM och Ord och bild, ty jag har ett litet bibliotek här uppe som bara rymmer gamla alster som jag kommit över billigt. Inte för att böckerna i sig är billiga, utan för att jag fyndat. Jag gillar att läsa gamla böcker. Kanske mest för att jag får ha dem för mig själv och att mina tankar om dem inte är färgade av andra människors åsikter.
