Det första svenska järnvägen var banan Köping-Hult som uppfördes på initiativ av Adolf Eugene von Rosen. von Rosen hade 1845 fått rätt att under 20 års tid anlägga järnväg i Sverige vilket han tänkt göra med hjälp av engelskt kapital. Planerna föllo, och istället fick han 1848 stadsstöd för sträckan Köping-Hult. Tanken med denna sträcka var att förbinda Stockholm med Göteborg, vilket skulle göras medelst både järnväg och vattenvägar. Vid denna tid såg man ännu inte järnvägens potential. Sträckan Köping-Hult kom dock att reduceras till Köping-Örebro och vid det laget hade den Västra stambanan byggts med statliga medel.
1848 debatterades svensk järnväg livligt vilket ni med stort nöje kan ta del av genom att läsa det utdrag ur Ord och bild som i en text 1906 med anledning av den statliga järnvägens 50-årsjublieum. Argumenten är verkligen lysande! Som jag saknar dem i dagens debatt (även om rädslan för det nya är sig lik). Bäst är utan tvekan farhågorna att järnvägen skall bli den breda synden. Kanske inte helt tagna ur luften, ty medelst järnväg tog man sig tämligen obekymrat ner till kontinentens depraverade städer.