Publicerat

Ludvig XIV och hans Versailles

Ludvig XIVJag har läst Nancy Mitfords underhållande bok Solkungen – Ludvig XIV och Versailles. Det är en historisk skildring av Solkungens liv som skiljer sig en del från andra skildringar i samma genre. Det är ingen torr historia som dukas upp, istället är det en stor portion Nancy Mitford över hela texten och det är alls inte till någon nackdel; tvärtom, det ger porträttet liv och lyster.

Livet i Versailles ägnas till stor del åt att sköta de kärleksaffärer som de flesta av slottets invånare ägnar sig åt. Ludvig själv har mängder av älskarinnor och illegitima barn. Även hans bror, Monsieur kallad, är framgångsrik på detta område, fast han är slav under den italienska lasten vilket innebär att han främst riktar in sig på herrar. Detta hindrar dock inte honom från att avverka två fruar och en älskarinna samt dessutom avla 9 barn.

Ludvig är svag för trädgårdsanläggningar och älskar apelsinträd. Han har tusentals som sommartid planteras ut i stora trätunnor runt slottet. När han inte ligger i krig med Holland, importerar han också tiotusentals tulpanlökar för att piffa upp Versailles. Han är en verkligt intressant person som verkligen kommer till sin rätt i denna underhållande bok. Dock måste påpekas, att jag tycker att Mitford stundtals har dåligt flyt i språket vilket gör det svårt att hänga med.

Publicerat

Nancy Mitfords Love in a cold climate

Nancy Mitford, den första i den Mitfordska syskonskaran, blev med åren en framgångsrik författare. Sina största framgångar tror jag att hon fick med Love in a cold climate och The pursuit of love. Nyligen gav Penguin ut en samlingsvolym med samtliga 8 böcker. Den tycker jag att man bör skaffa om man uppskattar brittisk litteratur och dito överklass!

Nancy Mitfords roman anno 1948, Love in a cold climate (Kärlek i kallt klimat), en en underhållande historia. Miljön är den brittiska överklassen med hus i London och stort gods på landsbygden. Boken är en uppföljare till The pursuit of love (Förföljd av kärlek), men skildrar vad som hände innan. En filmatiseringen gjordes både 1980 och 2001.

I centrum för berättelsen står Lady Montdore, en äldre och väldigt myndig dam. Hon har en dotter som heter Polly, vars nästa steg i livet är att gifta sig, något som hon inte är särskilt lockad av. Lady Montdores älskare, Boy, är gift med Lord Montdores syster Patricia som en dag avlider, vilket blir starten på en mängd trassel. Det visar sig nämligen att Polly i många år varit förälskad i den betydligt äldre Boy.

In på scenen kliver den unge Cederic Hampton, som verkligen är definitionen av camp. Han gör Lady Montdore up-to-date med hjälp av dieter och skönshetsoperationer; livet på godset förändras radikalt. Hur det går skall inte avslöjas här, men det blir verkligen happy ending för alla parter. Jag frestar med en replikväxling. Det är Uncle Davey som berättar för Fanny att Polly har problem i äktenskapet med Boy:
– Oh, dear I said. Kitchen maids?
– No, said Davey. Not kitchen maids.
– Don’t tell me, I said, horrified.
Med lite fantasi kan man lät föreställa sig vad som lockar den gode Boy (som spelas av Anthony Andrews i den andra filmatiseringen).

Nancy Mitford verkar inte ha besvärats av någon konventionell moral. Dessutom är hon minst lika kvick som Evelyn Waugh och skildrar med stor charm den brittiska överklassen.

Läs också Carina Burmans Understreckare om Nancy Mitford i SvD.

Publicerat

Diana Manners, Lady Diana Cooper

Jag är rädd att få känner till Diana Manners, en av 10- och 20-talens mest omskrivna unga damer. Hon var en del av den värld som befolkades av människor som Siegfried Sassoon, the Sitwells, Cecil Beaton, Evelyn Waugh, Stephen Tennant, systrarna Mitford och alla de andra som på ett eller annat sätt tillhörde Londons Bright young things.

Diana Manners var både förmögen och vacker och ägnade sig både åt filmen och teatern, vid sidan av societetslivet. Hennes roll i den tyska pjäsen Das mirakel som gavs i regi av Max Reinhardt (klicka på länken och se bilden från scenen!), blev mycket uppmärksammad och pjäsen gavs i flera år.

Diana Manners gifte sig 1919 med Duff Cooper och blev under ett par år, precis efter andra världskrigets slut, ambassadörsfru i Paris, vilket gav henne ytterligare pondus i rollen som omskriven societetsdam.

Hennes värld var den värld som så småningom blev helt legendarisk (framförallt om man själv inte upplevt den och bara sett den på gamla svartvita bilder). Det är en tid som jag gärna läser om, både romaner och biografier. Det var en tid när mycket förändrades, men när de privilegierade fortfarande hade mycket gott om pengar och inte drog sig för att använda dem. Och när de unga inte drog sig för att ställa till med skandal.

Och bilden ovan! För mer bilder, klicka här (bildgoogla).

Passa också på att läsa mer om Siegfried Sassoon och Stephen Tennant, männen som långt senare gav upphov tillRävjägarn.

Publicerat

En utmärkt bild på systrarna Mitford

Näst längst till vänster, står Nancy Mitford, författarinnan som skrev om Solkungens Versailles samt den mycket populära romanen Förföljd av kärlek (vilken fantastisk titel – det låter på sätt och vis rätt lockande, på engelska heter den The pursuit of love). Uppföljaren till den sistnämnda volymen är Love in a cold climate och den är verkligt lustig.

För rätt många år sedan läste jag Cecilia Hagens habilt (överdrift, tyvärr) skrivna bok om syskonskaran Mitford. Fem systrar, varav åtminstone tre var riktigt originella. Skönheten i mitten är Diana som 1934 lämnade man och barn för att år 1936 gifta sig med sin älskare sedan många år, Oswald Mosley, ledare för det engelska fascistpartiet. Vigseln gick av stapeln i Tyskland, lämpligt nog hemma hos Goebbels i sällskap med Hitler.

Näst längst till höger står Unity. Hon hade Hitler till idol och vän. Andra världskrigets utbrott blev för mycket för henne; att de två länder hon älskade mest skall ligga i krig med varandra orkar hon inte med; hon går till en park och skjuter sig. Hon dör inte, men blir allvarligt skadad och avlider 1948.

Saknas på bilden gör lillasyster Deborah. Hon lär fortfarande vara i livet och har en gårdsbutik inne i London där man kan köpa produkter från hennes gård, som inte är något smärre torp utan Chatsworth House.

Mitfords kan man skriva spaltkilometer om. Har man inte läst något om systrarna, tycker jag att man skall göra det och hemskt gärna en en annan bok än Hagens. Kanske kan Bright Young People The Rise and Fall of a Generation 1918-1940 vara ett gott val, den boken har jag iallfall beställt. Huruvida Mitfords finns med där, skall jag be att få återkomma till.

Publicerat

Ej riktigt lämpad för kärlek

Halvägs in i Mitfordbiografin börjar jag lära känna den unga Nancy, den romantiska men illa rustade för verkliga kärlekaffärer. Hennes första stora kärlek var broderns gamle älskare. Den romansen pågick i fem år, men ledde naturligtvis ingen vart, vilket till sist fick henne att gifta sig med den mycket stilige Peter Rodd, som dock helt saknade karaktär och nästan genast skaffade sig en älskarinna.

Bland umgänget på 20-talet märks bla Brian Howard vars gestalt utgör grunden till karaktären Anthony Blanche i Bredeshead revisited. Brian var i sin tur vän med Stephen Tennant och andra Bright Young Things. Lite kan man nog önska, att man upplevtWden galna tiden i slutet av 20-talet som Evelyn Vaugh porträtterar i Vile Bodies.

Publicerat

Nancy Mitford

Nu skall jag unna mig en smärre Nancy Mitford-orgie, så jag haft turen att få låna ett antal volymer av och om denna exentriska engelska dam. Tidigare har jag bara läst den tämligen usla svenska boken om De osannolika systrarna Mitford (av Ceilia Hagen) och den vill man hemskt gärna glömma, särskilt med tanke på det otroligt dåliga språket.

På mitt bord ligger nu en volym av Laura Thomson som heter Life in a Cold Climate, Nancy Mitford – A Portrait of a Contradictory Woman. Jag har även lånat de två romaner som anses för hennes bästa, The pursiut of love och Love in a cold climate. Båda gavs på sin tid ut på svenska av Hökerbergs förlag, så och Nancys skildring av Madame de Pompadour.