Publicerat

Gerhards Verklighet och drömmar

Detta Hötorgsfynd ligger mig mycket varmt om hjärtat. Texten hör till de bästa som skrevs under 30-talet. Upphovsmannen hette Karl Gerhard den var med i den rappa komedi från 1935, Äktenskapsleken, där han placerat Zarah Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken. Filmen är ytterligt kvick; Gerhard repliker lades i samtliga skådespelares mun vilket verkligen är underhållande. Själv spelar han Leanders skilsmässoadvokat, vars tjänster hon nu står i begrepp att anlita ännu en gång. På bilden intill ses han pusta ut efter en boxningsmatch.

Leander är inte alls dålig som skulptrisen Diidiken. Hon är helt parant och dessutom mycket rolig. Någon blyg liten blå viol är hon dock inte. Fattas bara annat, om man är inne på 4:e äktenskapet och fortfarande ung och vacker.

Och så var det texten. Jag ber att få citera några rader, ty jag tycker att de är så vackra.

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Ty att älska är oss utav gudar givet,
var gång jag är kär, begriper jag att livet
aldrig nånsin svek, när det var allvar i vår lek.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Publicerat

Och nu några ord om Tora Teje

Det är mycket möjligt, att namnet Teje mer eller mindre har fallit i glömska, men en gång på 10-20-talen var Tora Teje den mest uppmärksammade kvinnliga aktrisen på Dramaten och Svenska teatern. Mycket elegant klädd, försedd med vinthund och en förmögen make, Herman Sylwander, som drev ateljé Jaeger, hade hon alla förutsättningar att bli omtalad. Detta läser jag i Claes Sylwanders bok om sin mor, Oh Gud, vad vi haft roligt! (Wiken 1993).

Född 1893 i ett fattigt hem vid Hornskroken, åt Hornstull till, var det en verklig klassresa Tora Johansson gjorde när hon så småningom fann sig i eget hus på Tysta gatan 14 vid Karlaplan. Redan som 15-årig började hon elevskolan genom att skriva födelseåret så slarvigt att ingen kunde läsa årtalet 1893. Efter ett år uppdagades sanningen, men eftersom hon ansågs så ovanligt begåvad, fick hon gå kvar.

På Svenska teatern spelade Teje många gånger mot Gösta Ekman som blev en nära vän, precis som Karl Gerhard som också blev hennes sons gudfar.

Tora Teje med sin vinthund

När Pauline Brunius 1938 blev Dramatenchef, blev det slut på rollerna för Teje. trots att hon var anställd, var det ytterst sällan som hon tilldeldes någon roll. När Brunius 1941 blev sjuk, fick dock teje överta huvudrollen i Farmor och vår herre. Den blev en stor succé, som Brunius snabbt la ner, så snart hon kom på benen.

Farmor och vår herre sattes sedan upp igen, i slutet av femtiotalet, den gången under Gierows tid som Dramatenshef. Strax därefter var det Riksteaterns tur och den uppsättningen såg faktiskt min mor vilket hon fortfarande är påtagligt nöjd över att ha fått uppleva. Programmet ligger fortfarande och dammar uppe på vinden med en liten nog om vad hon hade på sig (mamma alltså, inte Teje).

Teje var också en pionjär på andra områden, ty hon åt verkligen så lite som bara var möjligt. Idag skulle man ha kallat det ätstörningar, men på den tiden var begreppet okänt. Bemärkta damer, var dessutom så ouppnåeliga, att man accepterade alla deras brister.

Publicerat

Naima Wifstrands helt utmärkta stil

I Karl Gerhards Katt bland hermeliner  fann jag bilden på Naima Wifstrand. En stiligare och mer genomtänkt klädsel får man leta efter. En gång i tiden, på 10-20-talen, var hon en den största operettprimadonnan i landet, men en dag tog rösten och karriären slut och hon stod utan både jobb och pengar, trots enorma inkomster under några år.

I slutet av 30-talet fick hon äntligen en roll som åter gjorde henne omtalad och eftersök, nämligen rollen som mor Peachum i Bertold Brechts Tolvskillingsoperan. Senare skrev Brecht Mutter Courage för just Naima, men jag har för mig att hon aldrig fick spela den rollen, men jag kan ha fel.

Jag läste hennes memoarer för några år sedan, men kan inte hitta boken nu. Jag minns dock att hon umgicks i kretsarna runt Siri Derkert och Ninnan Santesson och under den perioden träffade Brecht som flytt till Sverige under kriget och bodde på Lidingön där både Ninnan och Siri hade atelje.

Mest fascinerande är dock Naimas ansikte. Som en skulptur i vars yta de många och svåra åren avspelgar sig. Outsägligt vackert och så fint att hon till sist fann sin rätta plats i livet.

Publicerat

Leander och Gerhards äktenskapslek

På bilden ovan ser vi Zarah Leander som Tora Diidiken i den eleganta 30-talskomedin Äktenskapsleken. Tora är skulptris och figurerar ständigt i pressen, vilket hennes fjärde och nuvarande man, bildhuggaren, irriterar sig på. Mängder av förvecklingar uppstår, när Tora råkar skulptera änkefru Carolina Bergs son Per-Olofs ansikte på en naken manskropp som utgör skulpturen Torvans genius vars uppförande fru Berg (Carin Swanström) bekostar för att hedra sin döde man. Låter det komplicerat? Läs hela handlingen här.

Manus till denna film skrevs av Karl-Gerhard (som även spelar Toras skilsmässoadvokat) och resultatet är förbluffande kvickt. I kombination med de vackra interiörerna i Toras tjusiga ateljé (entresolerad) samt Toras och fru Bergs påkostade toaletter blir resultatet en helt tilltalande, och elegant fotograferad, komedi som man verkligen inte bör försumma att se.

Dessutom sjunger Leander en av 30-talets allra bästa sånger i den populära genren. Texten skrevs naturligtvis av Karl Gerhard.

Vackrast är det namn som ej i hjärtat gömt sig, hetast är den famn i vilken blott man drömt sig, hjärtat är mest tryggt i kojan som vi aldrig byggt.

Lyssna på Verklighet och drömmar

Det är en högst fantastisk text som är full av kloka ord och obehagliga sanningar. Här ett klipp som verkar vara från filmen. Tyvärr verkar inte ljud och bild synkronisera men man får dock se delar av den vackra våningen.

Publicerat

I pray for evening just to be with you

Karl Gerhards reseskrivmaskin

Jag lyssnar på Twilight Time, men denna gång med Roy Eldridges orkester (inte med Platters!). Den är visserligen instrumental, men likväl hör man när man promenerar i skymningen:

Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time. Out of the mist your voice is calling, it’s twilight time. When purple colored curtains, mark the end of the day, I hear you my dear at twilight time

Here in the after-glow of day, we keep our rendez-vous beneath the blue. Here in the sweet and same old way, I fall in love again as I did then

Skymningen! När våren gjort entré, men kvällarna fortfarande är kärva och kalla, är himlen i norr djupt blå när klockan passerat nio och mörkret sänkt sig. Det är kallt och buskarna har ännu inte slagit ut. Endast lökväxterna och forsythian blommar i den unga natten. Det är då jag promenerar längs med övergivna gator i Östermalms bostadskvarter.

Men nu har jag tagit mig hem, druckit te och bläddrat igenom några mappar med gamla kamerabilder från förra året, den period när jag satt på kontor och hade tjänstemobil (vilket ord!). En dag var jag på Stadsauktioner och då tog jag ett foto på Karl Gerhards reseskrivmaskin som var till salu. Visst är det fint med väskan som hör till och som försetts med den koncisa adressen SALTSJÖBADEN? Strandpromenaden 16 lär ha varit den korrekta adressen för hans s.k. kråkslott. Någon dag skall jag visa bilder från hans originella hem som av någon anledning fick den benämningen i pressen ( förmodligen var det han själv som var upphovsmannen). Gerhard hade även en Luxor Diplomat och om den kan man läsa här.

Publicerat

Ett barn av verklighet och drömmar

Att det skall vara så svårt att hitta en bra bild på Karl Gerhard! Mestadels är han alldeles för medveten om kameran och poserar med en min som både utstrålar fräckhet och en viss självbelåtenhet. Och jag som vill ha en bild på den Karl Gerhard som skrev dessa vackra rader:

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Dessa strofer hör till mina absoluta favoriter. Hur sanna är inte de tre sista och hur väl formulerar han inte kärlekens ödesdigra fälla. Det är denne Gerhard som jag skulle vilja lära känna, den man vars mask jag aldrig kommit bakom. Endast genom att läsa mellan raderna i hans självbiografier kan man ana sig till ett annat lynne än det som vanligtvis doldes bakom (ibland något syrliga) kvickheter.

Gerhard var en politisk man och tog tidigt parti mot nazismen vilket rönte viss irritation bland de överklassen som ofta hade ett gott öga till Tyskland i mitten av 30-talet. Han var dessutom mycket god vän med Zarah Leander som sjöng hans nazikritiska I skuggan av en stövel innan hon kontrakterades av UFA och flyttade till Tyskland. Som grädde på moset var han gift tre gånger och levde sedan under många år tillsammans med sin betydligt yngre privatsekreterare Göthe Ericsson och adoptivdotterna Fatima. En ovanlig familjebildning på den tiden.

Men det är främst den Gerhard som skrev denna vackra sång som jag skulle ha velat träffa.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Publicerat

Och så följer vi Gustav Wally i dansen

Den allra mest nöjeslystne av Wallenbergarna var Gustav Wally. Han var skådespelare, dansare men framförallt satte han upp de allra mest påkostade revyer som någonsin visats i Stockholm och detta med början 1939. Först på Södra teatern, sedan på Oscars. Klassiska är föreställningarna Serenad och Roberta.

1938 sjöng Wally in Kai Gullmars Jag har en liten melodi. Sångrösten är det inte vidare väl beställt med. Privat gnolade han gärna Sweetheart i London, cherie uti Paris.

Gustav Wally skulle egentligen ha blivit finansman men blev istället balettpojke. Redan under skoltiden på Lundsberg satte han upp en revy. Här en bild på Jally Brothers. Dekoren är gjord av Sigvard Bernadotte.  År 1929 (?) åkte  Wally till London och fick, tack vare sitt dekorativa yttre, en statistroll i Noel Cowards Bitter Sweet. Föreställningen blev framgångsrik och turnerade i USA.

1930  var Wally åter hemma i Sverige och medverkade i Ernst Rolfs jubileumsrevy för att sedan bege sig till Paris där han tillsammans med Niels Wessel Bagge bildade han Wally brothers (på bilden tillsammans med Yvonne) som uppträdde runt om i Europa. Så småningom hamnade Wally i Hollywood, men där fick han aldrig någon större roll. Han åkte istället hem till Sverige och ägnade sig där åt lyxrevyer.

Under många år hade Wally sitt hem i Wallenbergarnas hus på Villagatan 4 i Stockholm. Den konstfulla, av honom skapade etagévåningen lär fortfarande finnas kvar. I slutet av 40-talet flyttade Gustav Wally till N.Y.och etablerade sig som skeppsredare. Han dog 1966.

Avslutningsvis en bild på Wally och Karl Gerhard. Gerhard strandklädsel är av det ovanligare slaget. Wallys memoarer, Följ mig i dansen från 1946, finns att köpa på Bokbörsen.

Publicerat

Karl Gerhards Om jag inte minns fel

Karl Gerhards Om jag inte minns felHär bredvid syns Karl Gerhards första memoarvolym Om jag inte minns fel. Enligt baksidestexten är den en champagnecocktail som han serverar sina läsare. Omslagets målning är utförd av Isaac Grünewald. Den är inte dum. Jag har inte läst boken, men jag kan tänka mig att det är kvick, för det är Gerhard. En av bildtexterna lyder: Anna-Lena Hwasser levde i en värld som jag inte var obekant med – inbillningens.

En annan trevlig detalj är det utmärkta porträttet av Gösta Ekman (klicka, försumma det ej!). Jag ser fram emot att läsa boken.

Jag var ute i Farsta idag, tog mig till Möjligheternas hus där jag fann två fina rostfria skålar, volymen ovan, 5 galgar, en splicer för dubbel-8-film, Wägners Norrtullsligan i snygg utgåva (lite guld) samt en krukväxtbok. 45 kr kostade det kalaset.

Och så har jag besökt det nya Vurma, gamla Kjellssons. Riktigt trevligt får jag säga och så kan man köpa vin. Mitt på blanka eftermiddagen och på ett café!

Publicerat

Eugene, Posse och att våga stå upp

Bilden här intill är fin. Från höger till vänster ses Karl Gerhard, Prins Eugen, Amelie Posse och Isaac Grünewald, samtliga i sällskapet var personer som rakryggat stod för sina åsikter, inte minst under 30-talet när tyskvänligheten bredde ut sig, framförallt i den övre societeten.

I dagens SvD tecknades ett utmärkt porträtt av prins Eugen. Det mesta jag vet om honom har jag läst i Amelie Posses bok Åtskilligt kan nu sägas (en volym där hon skriver om Tisdagsklubbens verksamhet, en verksamhet som var en slags antinazistisk motståndsrörelse). Läs texten om prinsen här. Vad jag kan förstå, var han en sällsynt och bra person.

Igår satt jag på KB och läste ur några böcker om Barbro Alving som inte ingår i mitt bibliotek. Hon var också en rättskaffens människa som stod för vad hon tyckte. Säkerligen tog hon fel ibland, men hon hade iallfall ideal och höll fast vid dem. Hon engagerade sig t.ex. i AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb) och sade sedan upp sig från DN när tidningens chefredaktör, Tingsten, offentligt förordade atombomb. Bra gjort!

Apropå Amelie Posse, tecknade hon en gång ett porträtt av Colette. Läs om det här (och se det fina fotografiet!).

Publicerat

Knappast den gladaste av änkor

En gång i tiden, närmare bestämt 1931, fanns det en Funkisänka med Gösta Ekman d.ä och Zarah Leander. Texten hade moderniserats av Karl Gerhard och Jules Sylvain hade sett över musiken. Det hela blev mycket lyckat, inte minst tack vare två lämpliga huvurrollsinnehavare. Historien är dessutom härligt banal och melodierna finfina.

Nu har Susanne Osten gjort en Queeränka och det är inte någon speciellt lustig historia. Två personer, en man och en kvinna, som uppenbarligen fått på sig varandras kläder, kommenterar det hela ut ett genusperspektiv. Änkan är vissrligen en gammal unken historia, men LUSTIG och underhållande. Man kan tycka att det vore bra så, när tiden har ändrats så avsevärt sedan urpremiären i Wien 1905 att bara det gör så stor skillnad att en modernisering förefaller överflödig. Effekten blir lika fullt en helt annan nu jämfort med då.

Och jag kan tycka att det bli lite tröttsamt med alla queeranalyser som översvämmar samhället. Visserligen är de verkligen på sin plats, ja rentav nödvändiga och efterlängtade, men det blir inte alltid så roligt. En tanke slog mig när jag såg änkan: kan man inte vidga den fastslaga hetronormen så att den innefattar varenda jäkel från läderbögar och radhussvenssons till femme fatale-flator och allmänt identitetssökande typer. Det vore så verkligt smidigt.

Läs mer om Gösta Ekman på Rävjägarn.

Publicerat

Tre av de män som gjorde 30-talet

Det är en intressant samling män på bilden. Till vänster ser vi regissören Per Lindberg som tillsammans med herren i bildens mitt, Gösta Ekman, 1931 satte upp den s.k. Funkisänkan med moderniserade texter av Karl Gerhard och dekor och dräkter av Ewald Dahlskog. Greve Danilo spelades av Ekman, och den glada änkan av Zarah Leander.

Till höger i bilden ser ni Sveriges mest intressante restaurangman: Sten Hellberg. Den som inte läst hans svenska kokbok, bör inte uttala sig om kokböcker – dess like i form av fantasifulla rätter och engagerande texter har aldrig någonsin publicerats i detta land. Hellberg startade tillsammans med Sven Stål Brända tomten i mitten av 20-talet. Restaurangens inredning var som ett sceneri, en drömvärld och lokalen var fylld av en blandning av dyrbara och billiga antikviteter. Blommor och belysning var i en klass för sig. Under en period fanns tillochmed ett Versaillesrum. De bilder som finns bevarade gör ett mycket starkt intryck.

De rätter som serverades bar namn i stil med Stens rosenpäron, Chefens eget lilla hjärta i guldsås och Rara grönsaker på vårt eget lilla vis. Serverade gjorde välväxta damer som assisterades av unga, intressanta män med fina anor och tvivelaktig läggning, allt enligt Karl Gerhards utmärkta memoarer Katt bland hermeliner, där han tecknar ett fint porträtt av den originelle Stan Hellberg.

Av inredningen finns idag inte ett spår kvar – de sista resterna försvann iochmed inredandet av restaurang East på 1980-talet. Numera är både Sten och Brända tomten så gott som bortglömda. Det är synd, då hans originella personlighet borde vara en verkligt frisk fläkt idag.