Helgens SvD Bostad bjöd i helgen på en riktig klassiker i stil med Sara Truls klassiska Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Det är arkitekten och arkitekturprofessorn Anders Wilhelmson som visar sitt hem i Saltsjö-Duvnäs, ett hem som hans sambo föll för men som han inte gillade i sin dåvarande form. Efter en rejäl ombyggnad, bara rivningsarbetet tog över 2 veckor, har likt fågel Fenix ett nytt vitmålat hem rest sig ur askan.
Wilhelmson gillar inte dörrar och slår verkligen ett slag för öppna planlösningar som han menar för människor samman och tvingar dem att ta itu med de konflikter som då och då blossar upp. Att ha ett eget rum är inte en nödvändighet, fortsätter Wilhelmson, huvudsaken är att man har ett eget täcke, en kudde och en lampa som man kan bära med sig till olika platser i huset. Endast toaletten på nedre botten har dörr, det stora badrummet och övriga rum saknar denna facilitet.
Samtidigt kan man ju inte låta bli att undra vad frun tyckte när de charmiga radhuset hon mer eller mindre mejades ned?
Det är bara att beklaga att detta underhållande reportage inte ligger på svd.se (det kanske den gör om man prenumerarar). Då hade ni fått se de gemytligt vitmålade ytorna, det rostfria kökstaket och den mountainbike som jag misstänker är ett obligatoriskt tillbehör för en herre som närmar sig de 60. Jag borde väl skriva några rader om det korkade i att blåsa ut ett radhus från 1966 i Saltsjö-Duvnäs (de brukar hålla hög klass) men är man arkitekt av den generationer så kan man sannolikt inte bo något som inte är nytt och fräscht och ritat av en själv. Vill dock passa på att rekommendera denna text från New York Times som handlar “The fetish for destroying historic houses to feed the hunger for infinite white space has led to a global style of architectural homogeneity”.