Det är endast på våren och under försommaren som vattenspegeln ligger blank och klar, ty så snart högsommaren nalkas förvandlas vattenytan till sumpmark. Vackert är där i vilket fall, även om det är en kärv form av skönhet som präglar denna plats.
Jag är kluven till det lättillgängligt sköna. Det kan vara mycket vackert, men samtidigt finns där vissa drag av det banala. Kanske inte så konstigt om man betänker att jag skyr mycket av det som är som alltför tillrättalagt.
Men åter till denna våtmark som snart har förlorat sin vårliga fräschör. Den får mig att tänka på Linda Ståhl och hennes resor i Västerbottens inland. Den får mig också att tänka på det kärva livet i lappmarken där Emma Niskanpää hade fyra mil till närmaste by. Sommartid må det ha varit en vacker tur, om man hade haft häst.
Vackert är det likt förbannat.