Olle Hedbergs Vackra vita tänder

För ett par dagar sedan, närmare bestämt i lördags, gick jag till Stadsbiblioteket för att låna några böcker av Olle Hedberg. Hedberg, som både satt i Svenska akademien och såldde böcker i parti och minut, är idag praktiskt taget bortglömd. Googlar man hans namn, dyker det upp mängder med träffar på en Idol-deltagare. Texter om Hedberg är det ont om, men jag hittade en utmärkt och uttömmande här. Läs den!

Väl på Stadsbiblioteket fann jag en halv löpmeter med hans böcker högst upp i rotundan. Av dem valde jag tre och den jag först började läsa av Vackra vita tänder från 1943. Denna bok är den tredje i serien om Bo Stensson Svenningsson (Hedberg skrev åtskilliga serier, bl.a. om Karsten Kirsewetter och Iris Mattson).

Den unge Bo Stensson är förlagd till en norrländsk garnisonsstad där han gör sin rekryt, samtidigt som han läser om kvällarna. För det sistnämnda ändamålet hyr han ett rum hos en änkefru Lantmansson. Vid ett besök på danssyltan Röda Caféet träffar Stensson en ung fröken Maj Rydén, fattig men med pretentioner. Denna unga kvinna väcker Stenssons erotiska aptit och de inleder ett förhållande.

Berättelsen är verkligen mycket daterad till det yttre och jag irriterar mig på den hemska fröken Rydén som hela tiden låtsas vara av bättre börd och gör sitt bästa för att pungslå den den unge rekryten. Samlivet dem emellan är fascinerande, ty det finns inte mycket som binder dem samman om man bortser från det erotiska. De verkar inte vara överdrivet förtjusta i varandra och de spelar ständigt ett spel.

Förutom de två huvudpersonerna skildrar Hedberg Stenssons fader som besöker sonen i regementsstaden. Sten Svenningsson  är en kedjerökande och lätt alkoholiserad man som snart skall gå i pension och som är rädd för den kärva ekonomiska tid som då stundar. Fröken Rydéns väninna, den fula och kyska kyrkoherdedottern Esther Linell som också tjänar som moraliskt alibi till sin något lättfotande kamrat, hör även hon till det persongalleri som Hedberg skildrar. Till skillnad från Agnes von Krusenstjerna gör han det dock på ett bryskare och mindre raffinerat vis. Jag tycker att det finns något klumpigt över dessa individers tankar, åtminstone som de möter en i texten.

Huruvida Hedberg är en författare som tål att återupptäckas är ännu för tidigt att sia om. Jag tror dock inte att han hör till de verkligt stora berättarna.

2 thoughts on “Olle Hedbergs Vackra vita tänder

  1. Om du kan fa tag pa den sa se Alf Sjobergs fina fyrtiotalsfilm pa Olle Hedbergs roman “Iris och lojtnantshjarta”, framfor allt for tre alldeles utmarkta skadespelare: Holger Lowenadler, Alf Kjellin (som sedan gjorde karriar i Hollywood) och Mai Zetterling (som gjorde det i England).

    Den ar ocksa intressant for alla kluriga kameravinklar och spegelbilder, nastan lika bra som den Alf Sjoberg mest blev kand for, “Froken Julie” med Ulf Palme och Anita Bjork. Den forsta gor dessutom upp med borgerlig brackighet, i en ganska lattsam social satir. Klass- och konsmotsattningarna ar hardare uppdragna i den senare.

    *detta skrivet pa en dator utan svenska diakritiska tecken, men lasbarheten paverkas inte stort trots att de tre sista bokstaverna i svenska alfabetet rakar saknas pa mitt tangentbord just nu, eller hur?

    1. Ja, jag kan ha sett den som barn. Många av filmerna gick som eftermiddagsmatineer. Jag är mycket nyfiken på den. Inte minst bokens poetiska titel lockar. Löjtnantshjärtan hör till mina favoritblomster.

      Nej. läsbarheten försämras inte mycket vilket till viss del beror på vana. Man vänjer sig med att få mail och meddelande skrivna utomlands av svenska vänner.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *