Varken ordning eller reda, men ändå

När jag växte upp fick jag lära mig att det skulle vara ordning och reda. Att låta tomten förfalla var något skamligt. I en av grannbyarna bodde en miljöpartist och hos honom såg det ut som sjutton. Det gillades inte. Jag minns att jag som liten hade det lite svårt att förstår varför man inte höll bättre ordning om man nu värnade om miljön.

Under en sommarutflykt förra året passerade jag ett helt fascinerande ställe. I behov av reparation och med mängder av grejer utplacerade huller om buller. Jag kunde inte låta bli att fotografera. Är det en åker som är under uppsegling på ladugårdstaket?

Det spetsiga silotornet slår allt annat i den vägen som jag tidigare sett. Det är onekligen värt att avbildas.

16 thoughts on “Varken ordning eller reda, men ändå

  1. Vilket ställe! Det där sambandet mellan stök och slarv och miljösamvete har även jag alltid förundrat mig över. Mystiskt och respektlöst både mot natur och grannar.

    1. Ja, det är en gåta! Måste fråga mamma vad han hette och om han gick vidare i karriären.

      Måste dock säga att det är fascinerande med sådana skräpiga ställen där förfallet fåt ta vid och ingen reagerar.

  2. Tack för trevliga bilder – värre röra har jag sett. Ett mjölkabord som på första fotot hade min farbror och faster på sin gård mitt i Skåne, ett arrende under Trolleholm. Varje kväll efter mjölkningen baxades de fulla femtioliterskannorna upp på det, varje morgon kom en lastbil med öppet flak och hämtade dem till mejeriet – ett sådant slit. Det var trevligt att sitta på det under varma sommardagar, i skuggan av en stor kastanj. Både trädet och bordet är säkert borta sedan länge. Och jag noterar att det står 29 B på väggen, så trevligt. Just på den siffran råkar vi för tillfället bo, på en annan gatuadress i en helt annan världsdel.

    1. Baxades de ut i värmen? jag trodde de fick stå svalt, i vatten eller så tills dess att mjölkbilen kom körandes.

      Jag är för ung för mjölkbord. Visserligen fanns de kvar när jag var liten ,en de användes inte. De sista som handmjölkade hade lagt ner och vi hade rörmjölkning och modern mjölktank med kylning.

  3. Men Ivo, vilket sammanträffande! Var då i Trolleholm? Jag bodde där några år på 70-talet (i ett hus som hette Sigridslund) när jag arbetade på Gunnar Johanson-Thors antikvariat som var inrymt i det gamla änkesätet Hallsfarm.

    1. Var han släkt med konstnären Johanson-Thors? Har tyvärr glömt hans namn men han hade en mycket fin ateljé på Söder på 10-20-talen.

    2. Hej
      Jag undrar om det fanns en som hette E.L.andersson som hade bott på sigridslund för jag hittade ett spännande album i mitt hem med detta namn

  4. Tycker det är strösslat med såna ställen runtomkring mina trakter. Jag tror det kan bero på en oförmåga att göra sig av med “bra att ha”-grejer samt en hemmablindhet.
    Värst är dock de avstyckade gårdarna som säljs som “hästgårdar”. Hästarna får beta i trädgården, trampa sönder gräsmattan till lervälling, gnaga ihjäl de gamla äppelträden och eftersom ägarna har heltidsjobb och samtidigt måste hinna ta hand om hästarna slutar det ofta med att det ser ut som ett bombnedslag på gården.

    Silion skulle jag vilja säga kammade hem snyggpoäng. Hah.

  5. Jag minns säkert fel om mjölkkannorna, de fick förstås stå kallt inomhus under natten efter mjölkningen, kanske satta till kylning i vattenbad, och hivades upp på bordet kort innan lastbilen hämtade upp dem.

    Gunnar Johansson-Thor var väl son till Emil, konstnären som var bra på kolteckningar av skånska landskap, bland annat. Innan han hade sitt antikvariat på Hallsfarm – men efter Stockholm – höll han först till i ett långsmalt fd mejeri eller slakteri på Stora Gråbrödersgatan i Lund, det var lite säreget med allt kakel, och sedan mera passande i Tegnér-huset tvärs över gatan och som gränsade till Ph. Lindstedts universitetsbokhandel, visst den äldsta i landet och mycket välskött – särskilt utländska avdelningen – tills den tvangs slå igen och ersattes av Twilfits underkläder (en nästan löjligt symbolisk förvandling).

    Inte heller den mycket mindre men trivsamma Lindströms bokhandel vid Stortorget finns kvar, först driven av C W Lindström, Sparven kallad, sedan av hans änka och så av den vänlige Kjell Christensson, tidigt bortgången.

    CWK Gleerups som finns kvar och dominerar var aldrig lika personlig …

    Men allt det där vet du minst lika bra som jag, Ann Margret – fast kanske inte att gården under Trolleholm var Killeröd, inte så långt från Stockamöllan och Billinge.

    1. Änkesätet/arbetsplatsen var full med vackra tavlor av pappa Emils hand.
      Jag letade upp Killeröd på kartan, kom skam till sägandes inte ihåg var det ligger, men det är inte så långt från Sigridslund där jag bodde – hyrde av godset.
      Vi hade ett arbetsbord på antikvariatet där vi packade böcker och skar till kartonger. Ett f d vackert gammalt matbord med många krusiduller. En dag berättade chefen att det hade varit den legendariske Johan C W Thyréns matbord. Bl a juridikprofessor i Lund, stor kvinnotjusare med många barn på “bygden” – en av sönerna växte upp hos pappan. Motion stod högt i kurs hos professorn, en dag skulle de promenera till Dalby hage medförande matsäck. Eftersom det regnade gick de runt matbordet. T hade räknat ut exakt hur många varv som krävdes. När de “kom fram” fattades korkskruven. Sonen tvingades gå hela vägen “tillbaka” för att hämta den och sedan “ut” till Dalby igen.

  6. Det här blir en vindlande dialog, men jag måste få tillägga ett par ting i fråga om Johan C W Thyrén med de yviga mustascherna, tidvis ledamot av riksdagens första (tror jag, eller var det andra?) kammare, när han inte ägnade sig åt sin professur i Lund. Han var en vältalare av rang – min farfar, född 1856 och död tjugo år innan jag föddes, gjorde anteckningar på hans föreläsningar som jag har i behåll även om de bara är måttligt intressanta. Anekdoten om att vandra runt matbordet använde Lars Forssell sig av för snart femtio år sedan, i sin pjäs Söndagspromenaden,men jag tror han fick den från annat håll än Thyrén, den finns i flera varianter. I Lund på sextiotalet hade vi en god vän som en tid var inneboende hos en son till Thyrén, en originell och lätt kufisk man som hade svårt att skiljas från kartonger, emballage, tomflaskor, gamla tidningar osv. Det såg aningen ut som hos de båda bröderna i E. L. Doctorows roman “Homer and Langley”.

    1. Kul med mera Thyrénfakta! Just det, jag såg den pjäsen av Forssell på Dramaten med George Rydeberg i huvudrollen – det var innan jag hade hört historien om Ts och sonens vandring. Tänker på Povel Ramels Ut i skogen ska vi gå … där har man också glömt korkskruven! T var även justitieminister. Vad roligt att du har kvar föreläsningsanteckningarna. I Piratens Tre terminer kallas T Borax.
      Kulturen i Lund hade en väldigt fin Thyrénutställning 1983 – jag har kvar häftet som gavs ut i samband med den. Den kufiske sonen är med på bild, han hette Carl. Det vimlade av Thyrénättlingar på invigningen, rödlätta och med lite utstående ljusblå ögon!

        1. ; ) Förlåt! Ja! Ivo och jag skulle kanske ha en egen blogg där vi grottar ner oss i gamla skånska minnen?

Leave a Reply to Ann Margret Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *