Något vackrare eller för den delen sorgligare än den mörknande augustinatten står knappt att finna. Planteringarna står i full blom, men det är inte ungdomens oerfarna och livsglada växter som slösar med den mest sprakande färgprakt. Nej, det är blomster som snart skall gå in i den långa vilan, eller förmultna och dö.
Men än är inte hösten och den klara luften här, de svala nätter när parkernas lyktor drunknar i det kompakta mörker som faller redan tidigt på kvällen. Det är vägen dit som är så svår att gå, ty augusti lär oss att vi är som vackrast strax innan vi börjar att vissnar.
Nu öppnar nattglim sin krona i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma som förr till min älskades bröst.
Högt ropar knarren, min sträva, men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar min älskade lidelse varm.
På hösläden lägret jag reder av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt.
Erik Axel Karlfeldt. Publicerades i Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim 1901.
Jag får precis samma känsla.
Jag tycker om sådana känslor, även om det finns ett visst mått av sorg däri.
Jag älskar augusti och september, så mycket överflöd av det goda! Fina färger, lagom temperatur, god mat o.s.v. Jag har aldrig blivit deprimerad av hösten….
Hösten är tiden att starta nya projekt :-)! Döden… Meh, whatever!
Ja, visst är det vackert! Särskilt när löven börjar gulna, blir röda och till sist faller till marken.
Ja men exakt. Och EA Karlfeldt – alltid vägvisaren i de här sammanhangen.
Fint inlägg, tack för det!