I rosengård det dröjer kvar, ett solackord från det som var.
Ett av mina tidigaste musikaliska minnen var Svunnen lycka (Vergangenes Glück, hur vackert är inte den titeln på tyskan!) av Ida Prade. Jag minns inte om melodin klingade från en speldosa, eller om det var pappa som spelade den på pianot. Gränslöst sorglig tyckte jag iallfall att den var. Och mycket vacker. Tyvärr är det endast den första strofen som stannat kvar i mitt minne.
När jag började tänka på Stenkullen dök melodin upp för mig igen, ty den utgör en utomordentlig bakgrund till detta magiska ställe som trots allt verkar finnas kvar. Här har tiden stannat många gånger, allra senast på 80-talet vad jag kan förstå, ty det var då glansdagarna så sakteliga försvann och törnrosasömnen började sänka sig över det stora huset med sina många rum.
Stenkullen har anor. En gång var det ett generöst sommarställe som på 10-talet om- och påbyggdes efter ritningar av Ragnar Östberg. Fram till 1957 var detta stora hus hem för endast en familj. Här fanns, och finns, rosenträdgård, lusthus, fontän och en stor äppelodling. Den sistnämnda ligger dessvärre på andra sidan E4:an som efter en omdragning 1965 klöv tomten i två stora delar.
Det var mot slutet av 50-talet som familjen Svensson köpte Stenkullen och öppnade hotell med tillhörande värdshus. Huset moderniserades en smula men har i stort förblivit oförändrat alltsedan dess. Här finns 38 gästrum, en pampig matsal, det av Östberg ritade biblioteket och en hall som verkar slå det mesta i hallväg. De påfåglar som förritin sprang runt i trädgården har dock flugit sin kos, tillsammans med de servitriser och den kökspersonal som behövdes för att sköta ruljansen.
Här skulle jag vilja bo någon gång, och smyga runt i det stora huset med mina sinnen lätt beslöjade av några klunkar ur en konjakskupa. Höra trappan knarra och känna doften från de övergivna rummen, gå ut i parken till rosorna och det förfallna lusthuset.
Läs mer om Stenkullen i ett reportage i SvD.
Jag vill också bo här. Klä upp hustrun i underbar 50-tals nylon och smyga runt i korridorerna på natten. Jag får härliga Psycho-associationer varje gång stället passeras på E4:an. Hotellet som Gud glömt, men som lever sitt liv ändå.
Det är dottern som driver det samtidigt som hon sköter sin åldriga mor (om hon nu lever fortfarande). Som gjort för en thriller!
Så många gånger jag suttit i baksätet med näsan tryckt mot rutan när vi passerade Stenkullen! Jag kunde inte sluta titta, ville varje gång upptäcka något nytt eller kanske skymta ett spöke bakom de tunga sammetsgardinerna. Det är verkligen en plats att drömma om, så mystiskt! Jag vill minnas att det finns ett litet burspråk på den andra gaveln, som syns när man kommer från Norrköpingshållet, det var mitt rum bestämde jag. Under fönstret betade en get! Nu vet jag inte om minnet sviker, om det verkligen var vid Stenkullen geten betade. Ett stycke närmre Kolmården ligger ett annat, betydligt fulare hotell utmed vägen; Getå. Kanske känns det mer logiskt att det hotellet hade get, men jag vill tro att det var Stenkullen.
Undrar hur många som egentligen drömty om det stället, det är verkligen magiskt. Där finns, eller fanns lamm, det läste jag i tidningen. Inte så dumt att ha ett sådant bräkande under fönstret på morgonen. Jag är väldigt sugen på den gigantiska inglasade verandan också! kanske borde man köpa det och driva det vidare i konservativ regi.
Ett lamm! Givetvis. Tyckte dock alltid att det såg så ensamt ut, undrar vad det hette. Köp stället och ställ till med fantastiska Gatsby-fester om somrarna!
Vad heter lamm? När jag var liten hette våra kor Blenda, Rosa, Majvor o.s.v Vi hade en iris också, men hon var döpt efter en hushållerska.
Peder, Martin eller Agnus Dei? http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/18/Ghent_Altarpiece_D_-_Adoration_of_the_Lamb_2.jpg
Påsklamm! Agnus del tycker jag http://www.ravjagarn.se/blogg/2007/07/kathleen-ferriers-bacharior/