Ivar Arosenius saknade inte talang, men tyvärr tog det burleska ofta överhanden. Rödnästa gamla gubbar och yppiga damer med brösten framme dominerar alltför många av hans akvareller.
Jag är ingen vän av det burleska, men jag kan inte låta bli av fascineras av den halsbrytande blandning av element som ryms i en enda målning. I ett skirt landskap och bland fagra möer, hittas ofta en och annan djävul, ej sällan följd av en fallen kvinna. Jag tänker på Albert Engströms Strix, en publikation som jag står helt främmande inför. Mycket riktigt medverkade Arosenius i Söndags-Nisse, något som så småningom ledde till hans genombrott.
Allt är inte verkligen inte burleskt, ty det finns många stämningsfulla ögonblicksbilder med Arosenius dotter och hemmets dunkla interiörer och de är mycket tilltalande. Även de blågröna akvarellerna sprider romantik, åtminstone för mina ögon som är känsliga för detta ljus.
Kattresan har nog de flesta läst, den måste vara en av Arosenius mest kända verk. Det är en lustig liten historia som jag tycker mycket om. Enkel och en smula banal, men med stor charm. Och inte lite otäck för ett litet barn
I trappan upp till Valdemarsuddes andra våning finns en bild där Arosenius ligger behagfullt och utmanande utsträckt ovan på en sång. Det är en fantastisk bild. Han framstår som modernt trotsig, trots att bilden är över 100 år gammal. Trots, var nog inte rätta ordet. Människan är i grund och botten densamma då som nu.