Röken från Värtaverket jagade över himlen, i övrigt stod världen nästintill still. Det var mycket kallt och jag sprang omkring med kameran.
I trapporna ner mot Brantingsgatan lyste en lampa starkt. Snön reflekterade dess sken så att nästintill dagsljus rådde.
Vackert var det men kallt blev det om fingrarna! Märkligt nog fungerade kameran och bilderna gick att framkalla i värmen inne i min rock.
Snart skall jag bege mig ut i kylan igen, på vernissage och se Berta Hanssons tavlor ”i verkligheten” för första gången. Spännande. Jag hoppas att inte hennes texter glöms bort, det vore synd.
Vilka fina bilder! Den översta var otroligt bra. Den doftar onekligen av svunna tider (även om bilden bevisligen togs häromkvällen).
Ja, den översta är bäst, verkligen. Jag var tveksam om ljuset skulle räcka till, men det fanns mer än jag trodde. Dessutom är filmen mycket snabb.