Märta Måås-Fjetterström i Båstad

I sista minuten pallrade jag mig till Liljevalchs för att se Märta Måås-utställningen som pågått sedan den tredje oktober (söndag är sista chansen). Det var kallt och jag hann precis till en guidad visning.

Textil är någon som intresserar mig, både för att det är vackert med textilier, men också för att de bidrar till en bekväm miljö genom att de förbättrar akustiken och sprider värme (minskar effekten av golvdrag). Jag är också uppvuxen med textil i hemmet ty min mor har alltid vävt allt som vävas kan. Allt från enkla trasmattor till 150 cm breda damastdukar som kräver med många skaft och kontramarsch. I hemmet finns tre vävstolar samt en stående modell för gobelänger.

Jag tycker om Märta Måås-Fjetterströms textil, precis som jag tycker om mycket av textilen från förr. Jag anser att man ofta var bättre på att komponera smakfulla mönster med väl avvägda färger, oavsett om det rör sig om färgstarka eller mer bleka textilier, än vad man är idag. Inte förvånande, ger de senaste decenniets MMF-produktion ett spretigare och mer disharmoniskt uttryck.  Ett klart lysande undantag är, något förvånande, den annars rätt trista trion Claesson Koivisto Runes vackra matta Forell som påminner mig om ett av min mors textila alster från 70-talet. Det är dock inte konstigt att det textila uttrycket har förändrats genom åren. På 80-talet måste de klassiska mattorna ha framstått som tämligen mossiga, vilket fick till resultat att många formgivare vill söka nya uttryck, uttryck som idag kan kännas krystade. Nu tycker jag inte att allt nytt MMF är dåligt, bara lite sämre.

Märta Måås egna kompositioner får mig att associera till de växtfärgade garner som jag som barn då och då stötte på. De har en dämpad färgskala som minner om naturen. Inte förvånande alls, var växter och djur en inspirationskälla till MMF omfattande produktion. Samspelet mellan å ena sidan det moderna och å andra sidan det traditionella är mycket lyckat. Här intill ses Örtagården, en flossa komponerad 1934. För fler bilder, gå till utställningens webbplats.

Utställningen var på det hela taget bra. Den dominerades av Märta Måss egen produktion, men verk av t.ex. Barbro Nilsson och Marianne Richter, från väveriets efterkrigsproduktion, fanns också att beskåda. Det mesta var faktiskt över förväntan. I ett av rummen satt en dam och vävde en flossa. Eftersom jag inte visste skillnaden på rya och flossa, passade jag på att fråga henne. Skillnaden är inte stor, fick jag veta, det är mest en fråga om täthet och luggens längd. Flossan är tätare och ryan glesare, ofta med relativt långa trådar i luggen. Jag fick också lära mig att röllakan vävs i tuskaft, vilket jag inte heller visste. Vilken bra grej, att ha en livs levande tant på plats att fråga.

Ni som ännu inte varit där, rusa, spring, planka! Läs också mer om Märta Måås i SvD.