När jag handlade i söndags passade jag på att botanisera i kötthyllan. En inbjudande förpackning sade sig innehålla Herrgårdsstek. Gott, tänkte jag och studerade innehålls-förteckningen. Märgpipa, stod det. Märgpipa är förträffligt till köttfärs, men ve den kokerska på en bättre herrgård som anrättat stek av denna sega framdelsbit. Marinerar man den ordentligt, är det möjligt att anrätta en surstek, men där går också gränsen. Herrgårdsstek, vad är det egentligen? En fattigmans-version av Slottssteken (den goda med ansjovis uti).
Bilden intill visar de styckningsdelar som kommer från ett nötdjurs främre del. Framdelskött används främst till kokning, färs och buljong, men entrecoten är faktiskt en bit som går bra att steka eller grilla.
De lite bättre delarna finns i djurets bakdel. Där är muskelfibrerna tunnare och det finns mindre bindväv. Top-of-the-line är oxfilen, som även ingår i en styckningsdel som kallas dubbelbiff (d.v.s när man låter filén sitta kvar vid enkelbiffen).
Bilden, som kommer från Medéns husmorslexikon, är klickbar för den som vill se den i ett större format. Passa också på att studera köttdisken och lägg märke till alla eleganta namn som satts på mer eller mindre sega köttbittar. Det är inget fel på framdelskött, men man måste anrätta det på rätt sätt, te.x. göra dillkött eller kalops (två mycket goda rätter) för att det skall komma till sin rätt.