Jag läser Carina Burmans Den tionde sånggudinnan. Boken har ett antal år på nacken och tillkom långt före biografin över Klara Johanson, men uppenbarligen har Burman döpt en av huvudpersonerna efter Johansons väninna Ellen Kleeman, som av Klara alltid benämndes Choice, den utvalda.
Litteraturforskaren Elisabet Gran och ytterligare två fruntimmer, Thea och Choice, är på jakt efter brev till och från vår första kvinligga författare, Sophia Elisabeth Brenner. Enligt baksidestexten, får damerna förmånen att uppleva nattlivet i Berlin vid förra seklets början och det låter ju lovande.
Att få ett ålderstiget brev i sin hand som inte ett öga har mött på många år, måste vara en tilltalande upplevelse. Med vilken spänning vecklar man inte upp de sköra arken. I mitt barndomshem rensades alla gamla brev och papper bort vid förra sekelskiftet och därför finns nästan inget bevarat från 1800-talet. Vissa papepr som har med sågverksrörelsen att göra, finns dock i riksarkivet och i Bernadottearkivet (kronan ägde sågverket under många år).
Uppe på vinden finns dock åtskilligt från förra seklet. Under ett vindsfönster har i många år en stor och mörk kista stått. Förra sommaren togs den ned för att inventeras och rengöras. Den var inte särskilt välfylld, men vi gjorde ett mycket rörande fynd. Där låg nämligen delar av de sorgkläder som min far och hans storebror bar när deras yngre systrar begrovs.
Med fyra års mellanrum, födde min farmor två döttrar. Båda döptes till Ingrid, men ingen av dem fick leva längre än ett år. Det var till dessa jordfästningar som de små pojkarna, min far och hans två år äldre bror, försågs med sorgens högtidskläder och det var dessa vi hittade i den stora kistan uppe på vinden. Att se de små plaggen ligga där gav en mycket påtaglig känsla av sorg trots att över 70 år gått och sommardagen var het i sin fullaste blom.