Sorg och saknad kan finnas överallt. Det kan vara ett ord, en promenad, en doft, en snabbt passerande minnesbild eller en vy. Eller när ett il av värme som går genom ens kropp, för att sedan lämna den kall. Det kan vara en vana som brutits, ett ord som inte blev sagt, en människa man älskat eller något som man önskat som aldrig slog in. Det kan var en bagatell.
Döden kan utlösa saknad och sorg. Man inser att det är för sent, att det verkligen är för sent. Och då har jag ändå bortsett från den sorg som är oundviklig vid en närståendes frånfälle. Sorgen kan frodas och växa även på håll, på långt håll.
För länge sedan frossade man nästan i sorg. Man njöt af den ljufligt melankoliska känslan. Det gör man inte längre. Man skämms och försöker hitta orsaken för att snabbt och smidigt bli den kvitt (blir man inte det, skäms man än mer). Jag är inte helt övertygad om att det är så människan verkligen fungerar.