Fasad

En fasad som är helt i min smak. Det sena 1800-talets något överlastade ornamentik är något som jag föredrar, framförallt framför det mestadels småtrista 20-talsfasaderns som visserligen kan vara mycket vackra men likafullt lite för enkla för min smak. Notera de smäckra fönstersnickerierna med dubbla enkelglas, dvs när fönsteret skall öppnas öppnar man först den inre rutan, sedan den yttre. Mellan glasen finns gott om plats för fönstervadd (eller varför inte kyla vinet vintertid).

Kombinationen av tegel och putsade partier tycker jag är alldeles särskilt tilltalande. Teglet lättar upp, skänker en viss rustik känsla och ger fasaden liv. I Stockholm finns det ett antal hus från sent, sent 1880-tal och 1890-tal i just denna stil. Bilden ovan föreställer en byggnad i Berlin.

De kallar den bygdegård

Jag tog mig friheten att googla bygdegård och minsann, fick jag inte många träffar. Bilden ovan föreställer den i Burs. Jag trodde annars att denna företeelse var mer eller mindre utdöd. I min lilla by har vi ingen bygdegård, bara en nedlagd skola som las ner i mitten på 50-talet. Några gånger per år anordnas där kalas för byns åldringar. Det är paltkalas, våffelkalas eller någon annan tillställning där ätandet står i centrum, naturligtvis i kombination med pratandet.

Min pappa brukade spela på bygdegårdar, faktiskt redan på 40-talet. På den tiden hade man nästan aldrig grammofon utan man anlitade istället en lokal förmåga. Många år senare tror jag faktiskt att han ackompanjerade Agneta Fältskog, men det var innan hon blev en av ABBA-orna.

I min mammas by stod bygdegården färdig 1946, samma år hennes syster gick och gifte sig. Här stod en kväll den blonda, kurviga och piffiga Kastell-Aina och kråmade sig fram för en filmaffisch med Clark Gable och kuttrade Åååh, Slark Gable, allt för att driva med sin humorbefriade kavaljer.

Perfecto mellan dröm och verklighet

Perfecto är en rar liten jäkel som inte gör annat än dagdrömmer. Ibland kan det allt vara lite oklart vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet, men Perfecto gnolar en stump och tycker att det gör då rakt ingenting. En mörk natt gnolade Perfecto något alldeles extra tjusigt och fann sig vad det led i en bar precis som det så ofta kan gå, de gånger inte korken är riktigt på.

Så bar det sig inte bättre än att Perfecto fann sig en liten vän, vilket fick honom att brista ut i någonting riktigt fint där han låg där alldeles uppfylld av detta underbara, härliga. Perfecto var inte alldeles säker på om detta så förtjusande var något som han hade funnit på alldeles själv. Det gjorde honom förbryllad.

Perfecto går fortfarande omkring och visslar, men nu är han inte längre riktigt säker på om det verkligen är så bra att inte veta vad som är dröm och vad som är verklighet.

Den blågröna rullgardinen

I första volymen av von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, Den blå rullgardinen, möter vi Angela i sin barnkammare med den ljusblå rullgardinen prydd med ett slott med tinnar och torn. Rullgardinen skänker henne trygghet och sätter hennes fantasi i rörelse.

När jag växte upp fanns det en annan rullgardin i et av fönstren; en blåochgrönblommig historia som hörde det tidiga 70-talet till. Den hängde i ett rum som aldrig blev speciellt mörkt på somrarna eftersom de ljusa nätterna inte gick att stänga ute med några blågröna blommor. Det ljus som präglade rummet hade dock en alldeles särskild karaktär ty väggar och möbler färgades in och skapade en trollskt stämning som jag inte kan glömma.

På morgonkvisten lyste solen med full kraft in genom rullgardinen och den heta värmen spred sig i rummet. Det var inte svårt att veta ungeför vad klockan var slagen. Men bäst var iallfall nätternas matta ljus som målade väggarna med hjälp av den blågröna rullgardinen.

Hansarosen i den vackra trädgården

Min moster och hennes man hade när jag var liten en mycket vacker trädgård. Här fanns både trädgårdsland och rabatter och så de stora buskarna, hansarosorna, som blommade med rödlila stora blommor strax efter midsommar. Vid den tiden på sommaren var grönskan djup liksom skuggorna som de stora, frodiga buskarna skänkte.

Utanför köksfönstret växten rotfrukter, bladsallad, dill och persilja. Här fanns också ringblommor och ytterligare ettåriga sommarblomster som drevs upp med start i mars-april i ett av fönstren i villan. Ogräs och andra osköna ting lyste ständigt med sin frånvaro i den finaste trädgård jag såg som barn.

I den stora tomtens mest avlägsna hörn låg en svinstia och där föddes varje år en eller ett par grisar upp. I en gammal vedeldad vattenberedare som apterats till grisgrötskokare tillagades varje vecka en förskräcklig sörja bestående av hushållsavfall som grisarna älskade. En stor kontrast till den vackra trädgården.

Misty

Den här är fin den! Ursprungligen en hit 1995, men här gör Johnny Mathis den igen en gång på 80-talet.

Walk my way
And a thousand violins begin to play
Or it might be the sound of your hello
That music I hear
I get misty the moment you”re near

Borodins Stranger in paradise

Jag lyssnade på Borodins Prince Igor igår och plötsligt ljuder Stranger in paradise ur högtalarna. Mycket riktigt: musiken i musikalen Kismet, i vilken Stranger in paradise är en av melodierna, är löst baserad på musik av just Alexander Borodin. Stranger in paradise har sina rötter i Polovetsian Dances som ingår i operan Prince Igor. Lyssna på London Philharmonic orchestra under ledning av Eduard van Beinum. Gliding Dance of the Maidens:

Moralens väktare

Det fanns en gång i tiden en redig fru och tillika lärarinna. Låt oss kalla henne för fru Ström. Fru Ström och hennes man hade hembiträden, ty fru Ström vistades borta under veckorna eftersom hon skolade på annan ort och kommunikationerna var bristfälliga. Detta var på 20-30-talet.

Fru Ström föredrog dygdiga flickor i sitt hem och för att uppmuntra dem till fortsatt sedesamt leverna, erbjöd hon dem en slant för varje lördagskväll som tillbringades i hemmet; antingen i kammaren eller som sällskap åt herrskapet.

Det var många unga flickor som tog chansen till lite extrapengar och fru Ström hörde inte till dem som knusslade, framförallt när ändamålet var så bejärtansvärt.

Toppen av ett isberg

Glöm nu alla associationer med förlista fartyg som kört på ett isberg.

Ibland träffar man människor som kan vara nog så fantastiska; likväl inser man vid närmare bekantskap att det men dittills sett bara är toppen av ett isberg. Man har således stött på ett exemplar som flyter omkring och bara visar upp en bråkdel av de rika naturrikedommar som döljs under vattenlinjen.

Tropik

Nej, det är inte tropikerna, utan en oas på Lidingö i början av September. Här kan man kanske drömma om den paradisö som Jan and Dean pratar om.

Längtans blåa blomma

Det var en fantastisk morgon. Redan vid åttatiden värmde solen hett på bron och det doftade av varmt trä. Det var en sådan dag som man verkligen inte får förslösa.
– Är det inte idag som vi skall plocka längtans blåa blomma?
– Jo, det är det nog.
– Jag vet inte var den växer men jag tror att vi skall finna den idag. Den är fantastisk, det är jag säker på.
– Huvudsaken är iallafall att vi finner den nu när du påminnt mig om den. Jag trodde inte ens att den fanns, men det är klart att den gör det. Annars vore det väl allt bra trist.

I en liten sval dunge i utkanten av en åker står den, den lilla klarblå klockan på sin skira stängel.
– Men det är ju magi! Längtans blåa blomma, tänk att vi fann den! Jag trodde en stund att du bara hittade på.
– Kanske gjorde jag just det, men det gör ju detsamma.
– Kanske är det allra finast just därför.

Naemi Brise 1945: Längtans blåa blomma

Matlagningskrucifixet

Vid matlagning kan det vara mycket lämpligt att som håller ett vakande öga över sig. Vad är då lämpligare än ett Matlagningskrucifix på lämplig höjd ovan spisen? I detta lanthem har det sköna konstverket monterats på rosa bakgrund för att skapa en extra rogivande stämning kring tillredningsproceduren. Vad som puttrar på spisen? Det skall jag låta vara osagt, men någonting riktigt gott och tryfferat i soppväg är det allt.

Eftermiddagssmörgåsen

På eftermiddagen är det ofta klokt att stärka sig med en smörgås. Denna rara anrättning serverades på Geijersgården i Ransäter av en dam som inte precis hade talets gåva. Vid en förfrågan angående vilket pålägg som smörgåsen bestod av svarade hon: Allt. Och därmed punkt.

Mycket riktigt var pålägget både rikligt och varierat, även om hennes benämning var i det mer oprecisa laget. Kaffet serverades i rostfri kanna och kopparna var rikligt dekorerade. Servetter fattades icke och smörgåsarna kom med bestick. Precis som det skall vara.

Och så kom snön

Till sist blev det då vinter. Inte för att det är speciellt kallt, men det är iallfall snötyngda träd som står utanför fönstret. De tunna promenadskorna blev på eftermiddagen direkt olämpliga och fötterna en smula våta. Att placera sig själv i rokokosoffan är en mycket lämplig idé.

För tillfället läser jag Amelie Posses bok om Tisdagsklubben, den sammanslutning som hon själv grundade. Under de första fem åren på 40-talet existerade den antinazistiska organisationen och den hade sitt huvudkvarter i ett av husen alldeles i närheten av mitt eget hem. Det är mycket spännande läsning. Antinaziagenter på övre Gärdet!

Då lyssnar vi på den sakrala Grief for sin med Kathleen Ferrie:

Den som föredrar jazzen väljer istället Lost week-end med Woody Hermans orkester.

Ny bil i vår?

Då och då fundrar jag påatt byta bil, dvs köpa något mindre och mindre bensinslukande. Egentligen borde jag köpa mig en Opel Rekord av årsmodell 1953-633. Under dessa år fanns Rekorden i tre helt olika karosser som alla var amerikanare i miniatyr. Tyskamerikanare brukar jag kalla dem. Lustigast är nog årsmodellerna 1958-60 som är en sorts nerkrymt Buick. Motorerna är mycket klena och bensinförbrukningen nästan försumbar. Dessutom har bilen onekligen charm.

Med en bakelse på biltaket

Vissa seder i vårt avlånga land kan verka förbryllande på de delar som saknar vanan ifråga. Få är de människor som har för vana att köra omkring med en bakelse på sitt biltak. Ännu färre är de människor som inhandlat bakverket i fråga hos Westmans i Bygdsiljum.

Men vad skall nu denna galenskap göra för nytta? Är det inte rentav livsfarligt vid en hastig inbromsning? En 20-kilos nougatbakelse måste väl motsvara en smärre elefant om olyckan är framme? Jag säger bara: betänk då hur trivsamt och praktiskt det är att alltid ha en rejäl bakelse till hands.

Parkerar man fel så underlättar inget som att bjuda parkeringsvakten på en bit sött. Tar bensinen slut, slår man sig bara ner och tar en kopp med dopp; förr eller senare stannar en vänlig själ och bjuder på några liter mot en rejäl smakbit. Är olyckan framme och det slutar med en krock, lindrar inget smällen som ett rejält tilltaget bakverk.

Det är klart att man vill ha en bakelse på biltaket.

Foolin myself

En mycket åldrad Billie Holiday, men oj vad den är fin den låten. I början av sin karriär, i mitten av 30-talet, gjorde hon en fantastisk version med bla Lester Young på skiva. Här är snart hennes liv till ända men nog är det likväl en fin upptagning.

Fleur de deux couleurs

Inget är väl finare än naturen små misstag. Mitt i gatan tronar en ståtlig hibiscus med blommor i två färger. Just den synen mötte mig en morgon i mitt eget fönster när min egen planta beslutat sig för att trotsa naturlagarna och låta en gren bära fram två olikfärgade blommor.

Till vänster, dold bakom ett träd, tronar änkefru Sophie Whitlocks pampiga fastighet. Mer känd är dock hennes dotter Anna som startade Whitlockska samskolan vars fastighet på Eriksbergsgatan fortfarande står kvar. Samskolan var något unikt; här blandades barn av de två vanligaste könen. Anna var en framsynt dam.

En annan Anna med stort pedagogiskt intresse var Anna Ahlström som startade Ahlströmska skolan (Nya Elementarskolan för Flickor) vars byggnad nu inhyser Carlssons skola. Här drev hon och frugan hennes, Ellen Terserus, sin skola fram till 1943. Under senare år styrdes skolan bla av Maria Lang som författade mängder av underhållande kriminalromaner på sin fritid.

Bar Piaf

Knackar du på dörren, och släpps in, på Nagymezo utca 25 i Budapest möts du av en rent parisiskt sammetsröd 1880-inredning. Både väggarna och de stoppade möblerna i den lilla baren inte långt från Oktagon är röda som fodret på en svart slängkappa. Vill man, går det bra att beställa en drink med chantösens namn och då serveras en röd martini-baserad historia som snarare får betraktas som dekorativ än god.

Efter midnatt tystnar musiken och en pianist börjar att spela på ett piano i rummets ena hörn. Strax därpå gör en präktig blonderad ungersk dam sin entré sjungandes Piaf på ett riktigt förtjänstfullt sätt. Klientelet är varierat vilket får mig att tänka på Marlene Dietrich och hennes svar på frågan angående vilket typ av män hon föredrog. – I like two types of men; foregin and domestic. Här på bar Piaf är gästerna alltifrån amerikanska turister till inhemska besökare.

Jag kan rekommendera ett besök. Tills dess lyssnar vi på den svenska versionen av Piafs La vie en rose, I rosenrött jag drömmer (Naemi Brise, 1948):

Trädgårdsmatrosens juninatt

Det var en ljus natt i slutet av juni. En lång, låg tyskamerikanare hade sänkt sig ner från ingenstans och landat på villans gräsmatta. Den såg allt lite malplacerad ut där den stod invid syrenbusken. Trädgårdsmatrosen stod uppsträckt och orörlig i den tysta natten. Inte skall ni tro att nytillskottet på gräsmattan störde honom.

Trädgårdsmatrosen är ett vanligt inslag i trädgårdarna i åtskilliga av våra mer lantligt belägna län. Den anses skänka sin ägare evig kärlek – något som i våra dagar kan te sig en smula onödigt. Vissa hävdar också att en stilig trädgårdsmatros ger lycka i affärslivet. Det är inte otroligt att det bara är gammal vidskepelse.

Såsmåningom lättade dimman från åkrarna och morgonsolen blev allt starkare. Den tyskamerikanska vagnen stod inte längre kvar på gräsmattan. Om nu någon noterat dess besök, är det inte alls orimligt att den antog att det var trädgårdsmatrosens förtjänst att villans ägare fått ett så flott, nattligt besök.

Dynasty catfights

Alexis Carrington och exmaken Blakes nya fru, den präktiga Krystle, drog aldrig jämt i tv-serien Dynasty. Med jämna mellanrum drabbade de samman och slogs så att både inredning och kläder förvandlades till trasor. Se klippet och notera även det härliga 80-talsmodet.

Espressomaskin i porslin

Jag har fått låna en fantastisk bok som behandlar Wienerköket. Den är fylld med vackra bilder och fina recept och är egentligen en kokbok som behandlar hela det gamla kejsardömet Österrika-Ungern, även om den utgavs i slutet av 60-talet då denna dubbelmonarki sedan länge utplånats. Boken är utgiven av Bonniers men förlagan är amerikansk och författad av Joseph Wechsberg och Time-Life-redaktionen. Bilden ovan föreställer Café Gerbeauds espressomaskin i porslin! Om den ännu finns kvar, vet jag inte. Den är iallfall mycket fin.

Nevertheless

I början på 50-talet tutade Ralph Flanagans populära orkester runt i denna lyxbuss. Vokalisten under dessa år var Harry Prime, vars stämma jag är svag för. Tyvärr har jag bara ett par skivor med orkestern, men dessbättre är en av dem den utmärkta Nevertheless.

Texten är fantastisk och har även sjungits in av Frank Sinatra, men jag föredrar denna mer svängiga version. Skivan är en smula nött och inspelad 1950.

Premiers symptomes

Premiers symptomes är Airs fantastiska EP från 1999. Nu letar jag som bäst efter dubbelvinylen 10 000 Hz legend som jag har förlagt någonstans. Moon Safari ligger däremot på sin plats i skivhyllan. Jag gillar Air. Det är Air-dag idag!

En lördag i förorten

Kanske var det årets mest mulna dag igår, vilket inte hindrade en tur till Tallkrogens gammalt och nytt. En rätt så fin antikhandel/loppis med många rätt så fina saker till rimliga priser. Några inköp blev det dock inte.

I Farsta strand ligger en riktig lågprisloppis och där kan man fynda. Jag köpte lite köksgrejor, ett par skivor och en bok. 30 kronor kostade det. På en buffé stod en fin fungerande resegrammofon för det facila pricet av 275 kronor. Den står nu och glänser i en lya i Sandsborg och på skivtallriken snurrar Junker Nils sjunger till lutan med Joel Berglund:

Affektionsvärdet

Affektionsvärde är någonting mycket fint. Det enklaste av ting kan bli ytterst värdefulla när det kommer känslor och minnen med i bilden. Kanske sparar man något så banalt som flaska, bara för att det var sista gången någon man höll av befann sig i ens närhet. Och tänk en bok eller skiva, med en handskriven hälsning: hur fint är inte det att ha med sig vidare i livet.

I mitt barndomshem har vi en guldservis. Nej, ingen dyrbarhet, bara en lysningspresent inköpt på en diversehandel i bygden och förmodligen tillverkad i östeuropa. Likväl användes servisen nästan aldrig. Den hade blivit en dyrbarhet.

Les enfants terribles

På YouTube kan man se Melvilles filmatisering av Jean Cocteaus bok Les enfants terribles. Jag läste boken i slutet av 90-talet och tyckte bra om den då. Romanen var någon form av generationsroman när den kom 1929 och dessutom försedd med Jeans mycket fina illustrationer.

Indochine

Fransk pop från 1982. Indochine är bra och jag har för mig att de var stora i Sverige när de begav sig och att deras andra lp, Le péril jaune, gavs ut av Stranded. Titta på videon, den är fin!

Greensleeves

Greensleeves är en gammal engelsk folksång av något oklar, men dock romantisk, härkomst. Naturligtvis finns den översatt till svenskan och 1964 spelade Gunnar Wiklund in den med titeln En gång i vårt sommarland:

Love bar

På Norrlandsgatan 23, nästan uppe vid Kungsgatan, låg Jean Skarstedts Love bar en gång i mitten av 90-talet (om det nu verkligen var hans klubb). Jag tror att det var runt 1995, men jag minns inte säkert. Det var så länge sedan. Jag minns bara att jag ofta gick dit och att jag under den perioden bar svart smoking och dito slängkappa; inspirerad som jag var av Tom Wolgers.

Det är märkligt att det skall vara så svårt att komma ihåg något som hände så relativt nära i tiden. Under åren 1995-1996 fanns mängder av klubbar. Donnas Delight och Abstrakt och så ett ställe på Engelbrektsgatan där Beirut Café ligger idag. På Naglo fanns en klubb som bara höll ett par veckor. Kanske hette den Mint, minnet är vagt. Mest omtalad under denna tid var nog Extrakt men jag är inte säker på om jag någonsin var där. Abstrakt låg på Glädjehuset och jag undrar om inte Extrakt en kort period också låg där.

På Abstrakt var det alltid mycket roligt. Jag har ett minne av att de kan ha haft skumparty där, men var kanske några år senare och en annanklubb. En gång kom Baccara på besök och de spelade Yes sir, I can boogie två gånger och hade sedanYes Sir I can boogie dance contest. Det var ingen musikalisk höjdpunkt men rätt så roligt. En annan klubb från dessa år som var enormt inflytelserik var Vegas, men där var jag aldrig och har därför inga minnen från den där första sommaren på Djurgården.

Det blev en ytterst vag text detta. Det som hände i mitten av 90-talet har verkligen helt försvunnit och inte kan man ta Internet till hjälp för att friska upp ett sviktande minne.