En vän till min mamma, som också är bilintresserad, kör ibland franskt. Just nu amerikanskt, men tidigare alltid franskt. En gång när jag fått bensinstopp, fick jag åka en tur i den bekvämaste av bilar. Det var som att färdas runt bland molnen; de mjuka fåtöljerna och den sanslöst lena fjädringen.
Bilen har en hel del praktiskta finesser. För det första, behövs ingen domkraft när man skall skifta däck, man bara hissar upp bilen med hydrauliken. Vill man loss på skärmarna, görs detta lätt, ty de sitter, om jag inte missminner mig, fast med endast en skruv. Skall man färdas över dålig mark, höjer man bara upp bilen med hydrauliken. Slutligen är det så fantastiskt ordnat att framlyktorna är kopplade till styrinrättningen; de så att säga lyser runt hörnen på kurviga vägar.
Och så kan man känna sig som Alain Delon i Le samurai.
På bilden ser vi både den röda och en blå bilen i skuggan under gårdens stora träd. Den finaste detaljen är nog lamporna som sitter längst ut i det kromade röret vid bakrutan.