Det var en grå och fuktig morgon och det hade regnat under natten. Trots att solen inte sken, fanns ändå det där förhoppningsfulla i luften som skvallrar om att solen gör dig redo bakom molnen. Det är ljuset som skvallar om det.
När jag vek av från Nybrogatan in på östermalmsgatan bröt några solstrålar fram genom molnen alldeles bakom mig. Fasaderna fick liv och i fonden syntes Engelbrektskyrans torn, lätt insvept i dimmorna. Jag backade några steg, ställde mig halvvägs ut i gatan, tog fram polaroidkameran och knäppte av.
Jag har kommit fram till att charmen med dessa bilder är att de avbildar verkligheten mer i stil med hur jag uppfattar den och det är underbart, ty jag kan inte teckna, inte omsätta det jag ser inom mig till en skiss. Det är något jag saknar. Jag tror inte att jag han lära mig det heller, så jag får fortsätta fotografera.
På väg hem tog jag en annan väg och smög mig upp bakom kyrkan och hittade en fantastisk vy där den mäktiga byggnaden tornade upp sig mitt i bostadsgatan. Det är praktfulla fastigheter i Lärkstan, det tycker jag, även om just det tidiga 1900-talet inte ligger mig närmast hjärtat.
Kvarteren däromkring är på ett sätt rätt så anomyma. På Rigagatan finns det dock litterära kopplingar; där bodde Maude i Klas östergrens Gentlemän. Fär många år sedan brukade jag då och då ta trapporna från Karlavägen upp till kyrkan och beundra utsikten. Särskilt vackert var det på vintern vid snö.
Det är ändå bra fint, att man på sin morgonpromenad kan uppleva den vackra vardagen. jag är priviligerad, ty omgivningarna är vackra, men det handlar också om att kunna se och uppskatta det som finns omkring en och att kunna fantisera och skapa liv i de stumma fasaderna. Det är härligt att bara gå och drömma sig bort. Att flanera.