När solen gått ner och mörkret lagt sig finns det några korta minuter när det enda man ser är det vita, blanka. Det är väldigt vackert. Det händer att jag då öppnar bildörrarna så att Grandprixen står där i all sin glans som en stor glänsande vit fågel som gör sig beredd att lyfta och sväva bort i den annalkande natten. Då tänker jag på Underbara kvinnor vid vattnet och Gabbes stora vita amerikanska fågel.