I den vida älvdalen skiner alltid solen, vilket är särskilt markant på vintern då endast de öppna vidderna kan njuta av klart solsken. Vanligtvis orkar det rödgula klotet inte högre upp, än att det syns bakom trädtopparna. Men här är det öppet och vackert och i dalgången flyter den späda älven fram, men den syns inte, för bagarstugan står ivägen. Men bakom den. öppnar sig dalgången och de öppna markerna.
Järnskrot har numera ett icke försumbart värde. Jag anser dessutom att det har ett estetiskt, rent dekorativt värde, som inte kan överskattas. I kombination med snö, blir resultatet än mer tilltalande. Här ser vi rester av ett långt liv, med allt från slåttermaskin till snöplog.
År 1953 packade min far och en av hans vänner bilen och begav sig å en bilsemester söderut. Fantastiskt nog, hade de kameran med sig, en kamera som dessutom var försedd med self-timer!
En bilresa söderut gick på den tiden längs med riksväg 13, som så småningom blev dagens europaväg 4. I början av femtiotalet var den dock tämligen smal och dessutom en grusväg. Hastigheten blev därefter, även om det på den tiden var fri fart på våra landsvägar. Vad det var för slags bil de körde, vet jag inte, men jag har för mig att de ägde den tillsammans. Pappa spelade ofta på dans och var därför i behov av bil för att ta sig till folkparker och byahus.
Bilsemestern gick genom hela Sverige och innebar bla ett besök på General Motors bilutställning i Skåne. Som framgår av bilderna, fanns det även tid för storslagna naturupplevelser.
Norrlandskusten är känd för att bjuda på både vackra och generösa vyer, blandat med långa sträckor av djupaste urskog. Det måste helt enkelt ha varit en riktig drömsemester och så lyder även överskriften i det gamla fotoalbumet med sina små kontaktkopior från mellanformatsnegativen.
En gråluddig julstämning har sänkt sig över byn. Det har redan börjat skymma och snön ligger djup. Uppfarten är en brant backe, så det gäller att ta sats. Annat var det den gång syster Sandra kom tutandes i sin gamla DAF. Inte hade hon noterat att vägen dragits om, så hon kom körandes genom den gamla halvt igenvuxna alle som finns på gårdens baksida och fastnade i höjd med syrenbersån. Syster Sandras bilkörning var en stor källa till glädje för mig när jag var barn. Ingen varvade motorn som syster Sandra när hon skulle åka efter ett besök (privat likväl som i tjänsten). Hon tillhörde den gamla sortens distriktssköterskor.
Och nu skall vi lära os att baka vårt eget bröd. Mindre nogräknade individer har en tendens att nöja sig med det tarvliga tunnbröd som finns till försäljning i butikerna. De allra flesta brödsorter är under all kritik, endast ett fåtal är att betrakta som mindre lyckade och kan därför köpas av er med modest ställda krav på tunnbröd. Vi andra, bakar naturligtvis vårt bröd själva.
Grundregel numer ett, som de flesta glada amatörer och erfarna bagare slarvar med är skållningen. Här i glesbygden säger vi såjtståjpe, vilket kommer av den fylliga och lätt söta smak som brödet erhåller när mjölet skållas (såjt = söt). Ett tunnbröd som inte skållas är inte alls gott. Punkt.
Brödbaket förberedes kvällen innan genom att 1,5 kg fint rågmjöl och 1 kg rågsikt blandas i en balja. Under omrörning tillsättes, pö om pö, det kokheta vattnet (totalt 8 liter). Spar dock två liter och rör i den sista mängden vatten tillsammans med 0,5 kg kornmjöl. Rör sedan degen till dess den är jämn och elastisk. Täck baljan väl (bädda in den) och låt den stå i rumstemperatur till nästa morgon. Under tiden som detta görs, passar man på att förelda bakugnen inför morgondagen.
På morgonen sätter man på nytt fyr i ugnen och tar sedan itu med degen, som förvandlats till en lättflytande sörja. Tillsätt ett paket jäst och rör sedan i rågsikt (och ev lite kornmjöl) så att en inte alltför hård deg erhålles (inte lika fast som en ordinär vetedeg). Låt jäsa en liten stund och baka sedan ut degen på vanligt sätt med vetemjöl och grädda i bakugnen. Naturligtvis måste man då och då ta en paus och låta elden värma ugnshällen.
Ett gott alternativ till det tunna, hårda brödet är att baka små och lite tjockare kakor, ungefär 5 mm, som får grädda endast så länge att de blir sega. Mycket gott till smörgåsar. Håller sig dessutom utmärkt om de fryses så snart de svalnat.
Idag finns det mängder av hårt bröd som framställts på traditionellt sätt till försäljning. Många av produkterna är riktigt bra, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd, att man inte använder sig av skållningen för att få ett än mer smakrikt och fylligt bröd.
Ovanligt många celebriteter verkar ha gått ur tiden denna julhelg. Om det har något samband med julfirandet, kan man bara sia om. Harold Pinters pjäser jag jag inte sett, men
Eartha Kitt kommer jag ihåg sedan barnsben. Hur kan man glömma en albumtitel i stil med Down to Eartha? Fullkomligt brilliant. Och nu när dt är jul lyssnar man med fördel på Santa baby (nej inte väninnan i Dumskallarnas sammansvärjning; hon som får modern att utbrista: Santa, vilken fin hi-fi!!!)
Jag har scannat hundratals bilder från åren 68-75 i dagarna. Det är verkligen en mcket avlägsen tid som möter betraktaren. Bilderna är från semesterresor, traktorutställningar, släktkalas och slutligen snap-shots från det verkliga vardagslivet. Bilden ovan är fin: tre systrar och en bror. I fronten den barska och ståtliga moster A som bjöd oss barn på hårda karameller, apelsinklyftor (man fick bara ta en). Henne lapptäcken var dock betydligt mjukare och mycket färggranna. Bredvid henne tår min farmor och ler för hela sällskapet. Hon var sjuklig och en smula parant, rentav snygg, i sin ungdom på 20-talet.
Bakom står moster H På bilen ser hom inte riktigt klok ut. Hon var mycket rar och hade en hus-tekanna i köket som jag älskade som barn. Hennes man hade en gammal motorcykel, det kan ha varit en Harley-Davidon. De bodde i ståtlig, gulmålad villa invid vattnet. Längst till höger står brodern (och även alkoholisten, om jag inte minns fel). Honom minns jag inte mycket av alls, bortsett från att hans kökssoffa var klädd med galon.
Av alla på bilden, som är tagen sent, sent 60-tal, finns nu endast min mor kvar i livet. Men den är fin och så typisk för landsbygden på den tiden. Och vad jag gillar de där präktiga fruklänningarna i syntet med sina färgsprakande mönster! För mig är de definitionen av tant! Moster A har dessutom blomman på modet – som jag fortfarande tycker mycket om – i sin hand: elegansnejlikan!
Natten mot juldagen var som vanligt tyst och även kall. Termometern hade tidigare under dagen legat på -20 grader och luften var fylld av en svag dimma. Vackert och ödsligt.
I storstan lekte man gangsterfilm vid ett kasino. Ingen miljö för mig ty kasinomiljön är för mig synonym med Jeanne Moreaus leverna i filmen Änglabuktens och därför är det troligt att jag skulle bli besviken var jag än hamnar. Dessutom kan jag inte se någon som helt charm med att spela bort sina pengar. Men det är klart att en skottlossning på julafton piggar upp.
Kvällen ägnades åt det sena 1700-talets kurtis; bredvid mig ligger Almqvists Drotningens juvelsmycke – boken med den fatala Tintomara i en av rollerna. Jag är ännu bara i upptakten där de unga flickorna vårdar sina respektive kurtiser Carl Henrik och Ferdinand som av allt att dömma är vrkligt tjusiga. Men snart skall de få gå på Mmaskeradbal med självaste Gustav den tredje och även där kan man förvänta sig skottlossning.
Moster Ebbas gamla elektriska plastjulängel skänker julaftonsstämning i västfönstret, precis som den en gång sken i hennes hem i Arnemark. Jag tänker på Linda Ståhl och alla de märkliga människor som man ständigt möter i Lidmans romaner. I frågespalter och vid anställningsintervjuer lär man sig att springa så snart en individ av liknande art kommer i ens närhet. Det får en att fundera på vart dessa människor egentligen skall ta vägen, vem skall ägna sig åt dem? Får man inte det, är det kanske ett etikettsbrott?
Linda och Simon leker mamma-mamma-barn och Simon finner extasen i Lindas hand. De älskar varandra men Linda utnyttjar den veke och alltför snälle Simon, som, bland annat efter en lögn från Lindas sida, så småningom skickas till ett hem för vanartiga barn där han får lära sig mer avancerade kärlekslekar.
Moster Ebba var en glad dam som ofta skrattade och då blev ansiktet alldeles rynkigt och de grå lockarna svajade. Hon och henens man fick aldrig något eget barn så till sist adopterade de en liten pojke av en kvinna som inte kunde försörja sin son. Den lille var glad och lik Ebba till sättet. När han var sju år, blev han överkörd av tåget vid järnvägen. Det hade nog funnits en hel del sorg och smärta i hennes liv, men det märkte jag aldrig av som barn och när jag blev vuxen, var hon död sedan några år tillbaka.
Vårhimlen sprakar men jorden är fortfarande livlös, den dag som Linda Ståhl föds. Hennes far vill på intet sätt fästa sig vid jordiska tillgångar så Linda får enkel uppväxt och isoleras från de övriga barnen i byn. I köket har fru Ståhl klistrat upp tidningspapper på väggen, eftersom tapeter inte gillas av maken. Under åren som går, läser Linda, och så småningom även hennes vän Simon, gång på gång artiklar och reklamnotiser.
Det är som vanligt en kärv, Västerbottnisk miljö som skildras; vacker och ödslig, enkel och primitiv. Familjerna i byn har det dock relativt bra ställt och äger själva sina gårdar. Om man redan läst Bära mistel, uppfattar man nog Linda Ståhl på ett annat sätt; hennes uppoffrande kärlek gentemot Björn Ceder finns hela tiden i tankarna.
Här i den norra av de två nordligt belägna bottnarna, väntar man nu på att solen skall gå upp. Jag har satt på mockabryggaren och tänt brasorna. Radion spelar tråkig P3-pop eftersom uttagen är för få för att räcka även till grammofonen (där Teddy Wilson-plattorna ligger på kö), om jag skall ha både dator och läslampa inkopplade. I farstun står julgranen och tinar i väntan på nya kläder, på julstassen.
Lyssna på Blues i C sharp minor med Teddy Wilsons orkester och tänk er Linda Ståhl ute på vägarna, på jakt efter Byanden:
Det är en matt dager som sakta drar sig undan och lämnar byn i ett svagt, av månen upplyst snölandskap. Överallt ligger snön djup och på sina ställen tornar snövallar upp sig. Klockan har precis slagit två och det är den 22:a december.
Jag har eldat brasor i kakelugnarna, huggit en gran, polaroidfotograferat och tagit mig en sparktur till en grannfru som uppnått hög ålder och som bjöd på både lussebullar och anisbröd. Eftersom hon är så gammal, bakar hon inte längre, vilket betyder att endast 3 av de 6 sorterna på fatet var hembakta. Den generationen överdriver ofta åt ett annat håll än vi unga tenderar att göra.
Bredvid mig ligger Lidmans Regnspiran, Almqvists Drottningens juvelsmycke och en biografi över Torgny Segerstedt författad av dottern hans. Det är tydligt, att jag planerar att läsa en del under helgen. Regnspiran har jag väntat på alltsedan jag läste Bära mistel och fattade intresse för den speciella Linda Ståhl, vars tidigare upplevelser skildras i denna inledande volym.
Det var en stressig och något uttjatad storstad jag lämnade bakom mig igår kväll, när jag klev på tåget på Stockholms central. Skönt var det, att sätta sig i vagnen och efter några timmar mötas av kyligare luft i ett snöinklätt landskap där mörkret blev allt ogenomträngligare. Och vackert var det på morgonen när jag anlände landsortsstationen som helt badade i snö och rimfrost och endast ett par minusgrader.
Jag praktiskt taget snubblade över ett synnerligen märkligt människoöde häromdagen: Lotten von Kraemers. Född 1828 i Uppsala och dotter till landshövding Robert von Kraemer tillbringade hon sin uppväxt i det vittra Uppsala, vars sällskapsliv dominerades av Geijers, Malla Silfverstolpes och mor och dotter Knös salonger. Till skillnad från de flesta i denna krets var Lotten redan som liten flicka en stark kämpe för kvinnosaken, ett kall som följde henne livet ut.
Under 1900-talets tidigare år var den åldrade Lotten mest känd som en excentrisk gammal dam som bebodde Villagatan 14; klädd i gamla slitna spetsar blev hon ett av Östermalm mest välkända original. Många var de böcker om hon för egna pengar lät trycka i påkostade band, men som nästan ingen köpte. Hennes sista vilja, som samtidigt får betraktas som en sista chans till revansch, var den donation som hon vid sin bortgång ämnade göra för stiftandet av Samfundet de nio.
Lotten, som saknade bröstarvingar, hade på känn att det skulle bli bråk om hennes sista vilja och lät därför två doktorer undersöka henne under en längre tid för att få svart på vitt att hon var vid sina sinnens fulla bruk. Trots detta var det en stor skara syskonbarn och svågrar som överklagade hennes testamente, endast en systerdotter lät bli och hennes namnteckning lät man förfalska för att släkten skulle bli fulltalig i sitt yrkande.
Efter mycket bråk, och trots en hel del fuffens, blev stiftelsen, precis som Lotten önskat, en institution i den svenska litterära världen, vid sidan av Svenska akademin. Läs mer om Lotten och hennes gärning här. Det är ett mycket märkligt människoöde som rullas upp om ni läser de texter som finns under menyn Lotten von Kraemer – ett liv präglat av en olycklig kärlek och en orubblig tro på sig själv.
Turkiske ministern, Pascha Cerif, lät vid sekelsiften inreda sig ett hem på Kommendörsgatan 32 i Stockholm och det var då rakt inte fråga om något knussel när det kom till förgyllningar och kolonner. En och annan exotisk palm har också smugit sig in framför fönstren. Sittmöblerna ser ut att en blandning mellan orientalisk och gustaviansk stil vilket inte alls tar sig oävent ut.
Min personliga favorit är annars dekorationen på kakelugnens topp. Helt underbar! Precis så vill jag ha det om jag råkar i bättre omständigheter (måste dock påpeka att kakelugnsmodellen är tämligen standardbetonad med östermalmsmått mätt).
Nuförtiden går hemmen på Kommendörsgatan 32 i en betydligt enklare stil. Se här, en våning till salu. Man får förmoda att Cerifs hem redan från början avvek från standardmallen. Om jag ser rätt på bilderna, som hämtats från Stockholmskällan, verkar hans våning sträcka sig längs med hela fasaden mot Kommendörsgatan (både hans arbetsrum och matsalen längst in i filen på bilden ovan är hörnrum) och då blir det gott om plats för excesser.
Mörka nätter springer Boven och Q-hunden omkring på gatorna för att rensa staden på bokstäver med den nykonstruerade lettrosugen. Som tur är, tar Pim och Påhittiga Johansson upp jakten för att rädda världen från total bokstavsbrist.
Hans Alfredssons bok Varför är det så ont om Q? var en stor favorit hos mig när jag växte upp. Bara en sådan roligt apparat som lettrosugen, fångade lätt mitt intresse. Och en Q-hund som äter Q, hur genialt är inte det? Dessutom var den spännande och något av en kriminalroman och sådana har jag alltid gillat.
En annan favorit var Fröken ensam hemma åker gungstol av Gunnel Linde. Så fort hon lämnades hemma, förvandlades korkmattan till ett hav med fiskar och ensam åkte hon världen runt i sin gungstol. En perfekt bok som stimulerade fantasin och därmed gjorde vardagen mer spännande (vi hade också korkmatta i köket).
För dem som växte upp i Västerbotten, i trakterna av Vindeln, var år 1988 ett år som många vill glömma. Vid kyrkogården i Åmsele miste tre personer livet när de mötte Juha Valjakkala som tidigare under kvällen stulit en av familjen cyklar. Än i denna dag är det inte så populärt att ta upp ämnen i den trakten.
Jag har mycket svårt att tänka mig att det inte blir fler våldsbrott när den mannen försätts på fri fot i februari. Särskilt med tanke på att han så händigt begick brott under sin villkorliga frigivning. Vissserligen relativt lindriga, men inte bådar det gott för framtiden.
Bilden ovan är dock fin med sin tydliga 80-talskänsla och den solida efterkrigsbyggnaden i rött tegel.
En vårvinter behövde vi såga plankor och det gjorde vi hos farbror Nils i grannbyn som låg på andra sidan träsket. De gamla gårdarna i den byn låg alla längs med en liten byaväg som gick ungefär hundra meter upp från strandkanten och kantades av potatis- och bärodlingar. Längst in, där vägen nästan tog slut – den förvandlades sedan till en smal skogsväg – låg en gård och bakom den fanns ett gammalt sågverk i det mindre formatet som drevs av en stor tändkulemotor med ett enormt svänghjul av gjutjärn.
Farbror Nils, som hade stora polisonger och praktiska arbetskläder, demonstrerade den åldersstigna anläggningen som skyddades av ett plåttak. Från motorns svänghjul gick en bred rem till själva såganläggningen som bestod av en sågklinga och diverse attiraljer för att styra stockarna så att resultatet verkligen blev bräder av önskad sort. För att få fart på motorn, gällde det att värma upp tändkulan med en gasbrännare så att den blev rödglödgad. När den osade av hettan, tog man tag i svänghjulet och drog igång motorn som gick på det mesta i oljeväg, även spillolja. Ville det sig illa, baktände motorn och började rotera baklänges.
Det stora svänghjulet roterade långsamt och motorn tuffade på som en gammal motorbåt. Från skorstenen steg en blåsvart strimma mot den kalla och klara himlen, vars solreflexer lekte i snödrivorna som fortfarande stod emot aprilmånadens blidare klimat. En och en fördes stockarna in och sågklingan förvandlade dem alla till plankor av en lämplig dimension. Det lugna och rytmiska dunkandet från motorn, blandades med det vassa ljudet, som uppstod när stockarna klövs.
Efter en timmes arbete, låg resultatet i en prydlig hög som kunde lastas på skogsvagnen, och vi kunde åka tillbaka hem till byn.
Här en bild från en jättelik bilkyrkogård i norra USA. Det är inte få bilar som står här och rostar sönder, företrädesvis underifrån. Eleganta Cadillacs, landsvägskryssare från Chrysler och mängder av muskelbilar från 60-70-talen. På bilden ovan syns en Chrysler från 1957 (jag kan ha fel, men tror det inte).
Det vore minsann något av ett äventyr att traska runt och titta på alla vrak som är på väg att återtas av naturen. En hel de reservdelar verkar det dock gå att plocka fortfarande och kanske finns det någon bil som ännu går att rädda. Kanske en Chrysler från sent 50-tal, för det var en bil med sportiga linjer och fin prestanda, både sett till motorstyrka och väghållning. Jag säger bara The Forward Look.
Att ett kortfristigt lån skall klara skivan för General Motors är väl en något optimistisk syn på saken. Samtidigt som man knappast kan tänka sig något mer förvånande än General Motors konkurs, eller snarare kunde tänka sig, den gång det begav sig. Ett av världens största bilföretag och dessutom den koncern som gjort så många roliga bilar genom åren. De amerikanske modellerna, från lågprisbilen Chevrolet till lyxbilen Cadillac och de europeiska med Opel i spetsen.
Jag äger två bilar, som jag ytterst sällan kör, och båda är faktiskt GM-bilar. Opel Kapitänen, den representativa kvalitesbilen från General Motors, är en mycket rolig tyskamerikanare i ett mellanformat som går att jämföra med de amerikanska kompaktbilarna från tidigt 60-tal. Pontiac Grand Prixen, en stretchad mid-size-bil i full-size-format, som är både snabb och bekväm och mycket stilig i sin krämfärgade lackering. Bägge bilarna har sin egen karaktär och är goda representanter från GM:s guldålder.
Idag ingår även SAAB i den stora amerikanska koncernen och även Volvo har fått en amerikansk ägare i form av Ford. En orimlig tanke på 70-talet när Volvos 140- och 240-serier var i nästintill var familjs ägo och bland det mest svenska man kunde tänka sig.
Den klassiska bensindrivna bilens saga är naturligtvis snart all vilket bilindustrin mer eller mindre velat blunda för och då blir det extra motigt med en rejäl lågkonjuktur som kan ta knäcken på än mer solida företag.
Nästa år är det 100 år sedan Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur, till på köpet som första kvinna. I år är det Le Clézios tur, men hans böcker har jag inte läst, men däremot den Nobelföreläsning som han höll i Börssalen. Särskilt fin är hans skildring av hur han som barn läser och hur han senare, efter kriget, börjar att skriva.
Lagerlöf var en fena på att berätta, vilket naturligtvis är en förutsättning för att bli författare, och eftersom hon inte värjde för det övernaturliga, kunde hon skriva nästan vad som helst. Det tror jag inte är lika lätt idag, när vetenskapen i allmänhet är vår största gud.
Jag är själv uppvuxen med ett ständigt berättande, då både nya och gamla händelser skildrades detaljrikt och färgsprakande. Åt det är jag förskräckligt glad; det gav must och spänning åt vardagliga händelser och miljöer, dessutom fick fantasien sig en rejäl knuff i rätt riktning.
Men nu är det som sagt år 2008 och just nu är festen i full gång. Följ den här.
Jag kan inte föreställa mig att det finns många mexitegelvillor i centrala Stockholm, men en känner jag till och det är Floragatan 2, villan som en gång i tiden var ett överlastat friliggande hus i villastil (nyrenässans?). Villastil förresten, underbart ord.
I huset bodde under ett antal år familjen Holmgren: bröderna Rune och Björn samt en öm och något åldrad moder. Hennes två söner var båda omtalade; Rune var modisten på modet och känd under namnet Hatt-Rune, Björn var premiärdansör på Kungliga Operan. I ett hemma-hos-reportage presenterades familjens fina hem med gammal solid 1890-talscharm (det borde ha varit vid den tiden som villan ombyggdes, för den är 10-20 år äldre). Jag tror inte att våningen var särskilt stor, max 4 rum, men den var vacker med väl tilltagen takhöjd och solida detaljer.
Det är på många sätt beklagligt att så många av de ursprungliga villorna från 1870-80-talen har försvunnit, men minst lika beklagligt är alla ombyggnader i Tengbomsstil, oftast utförda av honom själv. Idag återstår ytterst få som bevarar fasaden från byggnadsåret.
Såhär inför årsskiften är det på sin plats att kora årets man och jag väljer: Carl Malmsten! Män har, tyvärr, en tendens att var gubbiga och trista men Malmsten är sprallig, arg och egensinnig – precis som man skall vara. Och så fint de har det hemma, Carl och hans fru! En sådan miljö ser man inte så ofta idag och det är verkligen synd.
Kanske har det med åldern att göra, men idag tycker jag verkligen att Malmstensmöblerna är väldigt fina, precis som så många andra typer av möbler. Framförallt tycker jag att man bör blanda allt efter behag: praktiska möber, enbart vackra möbler och ärvda möbler. Och som jag brukar säga, när jag får syn på en trist enhetlig modern miljö: vad är det för fel på Empir?
Se Malmstensdokumentären från 1970 och möt en riktigt intressant människa av den sort som det borde finnas fler utav.
Bland pasteller och fula nybyggen, gjorde 90-talets sin entré i de norrländska samhällena. På våren gick jag själv ut gymnasiet och hade precis tagit körkortet och var inte lite upptagen med att vaxa den svarta PV:n med Turtle vax, ett hårdvax som med stor kraft polerades blankt. Efter skoldagens slut, smet jag ibland iväg till badhuset för att bronsa i de svettosande solarium som installerats i några gamla badhytter. Det var spännande.
På hösten blev det en ny skola med människor. Vi programmerade EPROM och raderade koden under starka lampor i ett för ändamålet särskilt inrett rum. Vi hade en lärare som var en smula het. Så småningom började ännu ett krig och Army och lovers fick inte längre heta Army of lovers.
Det var egentligen inget speciellt med den tiden, men det var speciellt att uppleva den just då. Lyssna på Dirty dancing, GBS skildring. Den vackraste skildringen.
Faster Ingeborg var ett speciellt fruntimmer: hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis; taktfast, men inte speciellt melodiskt, hamrade hon på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet, pianot som stod i salen. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande – någon muntergök var hon inte alls. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade, snarare oundvikliga. Däremot var det alltid spännande att göra ett besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.
Lägenheten var en tvårummare med sviktande golv och mycket charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen att man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.
Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former, på överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast bar. Smycken var sällsynta, endast vigselringarna prydde hennes fingrar.
Bruno Mathsson byggde ett fint glashus åt sig själv, men han ritade annars mest möbler. En av hans mest kända möbler är liggstolen Pernilla, döpt efter DN-journalisten på bilden ovan, Pernilla Tunberger som bla var matskribent. Hon skrev även ett antal kokböcker, exempelvis Vad skall jag äta för att hålla mig fräsch och vacker. En spännande titel.
Liggstol förresten, vilken lustigt benämning.
På bilden ser vi Tunberger i de gamla Klarakvarteren en snöig dag 1960. Bilden är fin; den sammanbitna minen och det grå vardagslivet i bakgrunden.
Här Fogelstadsgruppens mörkögda siren: Honorine Hermelin, med en räv bakom örat. Barndomsvän med Harriet Löwenhjelm och sedemera rektor för Fogelstads folkhögskola, var hon en av seklets tongivande kvinnor. Elisabeth Tamm och Ada Nilsson, båda verksamma i Fogelstadsgruppen, hyste varma känslor för den karismatiska Hermelin som med stor känslighet balanserade den ömtåliga kärlekstriangeln.
Några memoarer skrev Hermelin aldrig och alla brev som skulle ha kunnat ge en intimare inblick i hennes liv brändes. Klart står iallfall att hon var en god pedagog och en lysande talare. I SVTs öppna arkiv kan man hitta godbitar. Här berättar den 85-åriga Honorine Hermelin om sin tid med Fogelstadsgruppens medborgarskola.
Honorine Hermelin är något av en intellektuell Dietrich. Oerhört begåvad och samtidigt elegant androgyn i sin exotiska framtoning. Hennes bakgrund, uppväxten på Ulfåsa och de många och originella släktingarna måste ha satt sina spår. Som barn lekte hon med Löwenhjelm och gick sedan Anna Sandströms lärarinneseminarium, som var en skola med moderna pedagogiska idéer, innan hon träffade Elisabth Tamm och bildade skolan på Fogelstad.
Läs mer om Fogelstad och Honorine Hermelin på Rävjägarn.
När jag växte upp fanns det ytterst få gamla hus i de norrländska städerna. Det mesta hade rivits under 50-60-talen och den bebyggelsen fick sedan ta ordentligt med stryk under 80-90-talen, så nu är det inte mycket kvar. I Luleå har man faktiskt en hel kvartersfasad mot storgatan med hus från olika perioder. Dels är det Ebeneserkyrkan som jag gissar är från tidigt 1900-tal, sedan kommer en affärs och bostadsbyggnad från sent 1800-tal och sist en liknade byggnad från, jag gissar nu, 30-tal.
De två sistnämnda går under namnet Fritz Olsson-husen. Dessa skall nu rivas för att ge utrymme åt en GALLERIA. Man hepnar, som Östermalmstanten sa. Dessbättre har finanskrisen det goda med sig att ingen vill teckna hyreskontrakt just nu, så rivningen har skjutits upp. Men ändå, en galleria i stans mer anrika kvarter. Läs mer i NSD.
Fritz Olsson som varit död i många år, var en av traktens mest framgångsrika affärsmän och ägde den välkända juvelerarrörelsen med samma namn som hade, och har, ett mycket gott renomé. Han hade också förvärvat stora områden mark och var vid sin död mycket förmögen. På det stora hela har han faktiskt ett riktigt gott eftermäle, trots att man får anta att han hade hårda nypor i affärer. Butiken var dock välkänd för att behandla alla kunder lika; oavsett börd och inkomstklass fick man förstklassig service. Och det är något som imponerar.
Damernas värld Man skulle naturligtvis ha hetat Herrarnas värld, något annat är bara trams. Nu är det lätt att tro, att en liten del av den värld som tillhör damerna, reserverats även för herrarna (jag bortser här från fenomenet parmiddag, eller mer tvivelaktiga aktiviteter).
Några som verkligen förstått vilken avgrund som skiljer de två arterna åt, är redaktionen bakom E24 som startat E24 Kvinna. Så lättläst att även er fru kan läsa den, frestas man tänka. Man tycker att det borde finnas ett bättre sätt att arrangera information, fakta och bilder, än efter just denna gamla bepröva och uttjatade de modell.
Klara Johanson skriver (Kritik, Wahlström och Wistrand 1957) så fyndigt om tingens sexualsystem och berättar om den gång hon skulle till att köpa bläckhorn och expediten frågade: Är det till en dam eller en herre? Expediten undslipper sig trött att damers skrivbord är mindre än herrars och därför måste även denna nätta behållare rätta sig därefter. Förvånad betalar Johansson sitt horn och finner till sin verkliga häpnad, att det belopp hon förväntas erlägga, inte är anpassat efter damers snålt tilltagna lön. Man får förmoda att det är E24:s syfte att vidmakthålla denna ordning.
Man har varit på Lydmar hotell, det nya hotellet, beläget vid den lilla museiparken invid Nationalmuseum, i en äldre byggnad med svängd fasad som en gång i tiden erbjöd sina hyresgäster pampiga våningar med utmärkt utsikt över bland annat slottet. Namnet på fastigheten var den gången Edelstamska huset. I ett nummer av Svenska hem i ord och i bilder presenterades en åldrad gentleman, Victor Stokirk, som hade sitt hem i fastigheten.
Men nu är det som sagt hotell i modern stil, ljust och fräscht. Fasaden är nyrenoverad och utrustad med klumpiga treglasfönster i instickskarmar. I nedre foajén står två hiskeligt fula fåtöljer och en soffa i något som svagt påminner om Karl Johansstil. En trappa upp brer en mer kontemporär lyx ut sig; pösiga soffor, påkostade toaletter och trevlig personal. Gästerna, som i strid ström marscherar in mot matsalen och den väntande brunchen, är snygga och mycket renskrubbade (undrar om de gjorde vad man tror att de gjorde kvällen innan). Överlag kan man alls inte klaga, det mesta är här oklanderligt. Jag är en smula tilltalad av denna sorts lyx; även om den verkligen är en smula småtråkig har den något av borgerlighetens diskreta charm.
Jag var ansatt och hemskt trött, men fick mig en americano på dubbel espresso, föredömligt serverad med det heta vattnet i en kanna bredvid. Det tackar jag för. I högtalarna ljöd bland annat David Bowie, men den mest lämpliga av all hotellobbymusik lös med sin frånvaro, Travlin light med Billie Holiday:
En trippelexponerinmg av Askrikegatan i vinterskrud, första snön den 21:a november; vackert och tyst som i kyrkan. Första snön är alltid en källa till glädje. Inte bara det: ut med alla mattor i snön och skrapa dem rena i det mjuka, vita. De blir som nya och får färgen åter.
Jag fotograferade Karlaplan åt Narvavägen, Karlavägen och
Som bekant blir det inte alltid snyggt, men här ett strålande exempel: fastigheten på Wittstocksgatan ser efter en grundlig reparation ut precis som på bilden, bara med den skillnaden att allt numera är uppmålat och i prima skick. Föredömligt!
Stockholms Stadsmuseum har tagit sig själva i kragen och presenterar nu en praktisk guide till hur man gör det snyggt. Resultatet hittar ni här.
Som bekant kryllar det av fina hus som är mer eller mindre vandaliserade med det finns bara ett fåtal som är så fina att man nästan blir stum. Förhoppningsvis blir det vad det lider ändring på det.
Och så har vi skräckexemplet: Furusundsgatan 10, som ägs av Brandkontoret. SvD skrev om planerna för ett år sedan och nu har de satt igång. I förrgår låg en trava med lägenhetsytterdörrar i VALNÖT utanför porten. På varje våningsplan är väggarna boaserade med ädelträ och lägenhetsdörrarna, som är i samma träslag, är liksom infällda i väggen. Endast dörrhandtagen sticker ut från de släta träväggarna. Det hela är mycket tjusigt. Men nu skall det bli säkerhetsdörr och fullt. Det kallas standardhöjning och då kan man höja hyran. Vill man klaga, skickar man ett mail till info@brandkontoret.se.
Det stora problemet är att för att höja standarden, måste man byta ut det som är gammalt. Att renovera något som är av högre kvalité är inte standardhöjande. En lagändring är på sin plats; en hyreshöjning borde rimligtvis vara befogad även vid en omsorgsfull och varsam renovering.
Och, har ni tänkt på att när bostadsrättningsföreningarna genomför stambyte, gör de aldrig någonting åt existerande kök, det skulle bli för dyrt. Men när hyresfastigheter stambyts, går köksinredningen oftast inte att spara, för det blir för dyrbart. Människor med sinne för logik, inser att här ligger det en hund begraven.
Kanske är det dags ta itu med hårdhandskarna och lära av Lysistrate; tvärvända i porten, om man råkar gå hem med någon som felaktigt renoverat sig hus.
Jag gjorde något av ett fynd i mitt skivbibliotek häromdagen. En lp som jag knappt lyssnat på och egentligen inte gillar hade iallfall ett formidabelt spår. Det är en fin version av As time goes by som ligger på Barbara Streisands The third album från 1963 (Columbia CS 8954).
Det är tre arrangörer som är inblandade i denna påkostade studioproduktion och just As time goes by ligger Ray Ellis bakom. Ellis gjorde en gång i tiden Ellis in Wonderland vilket fick Billie Holiday att välja honom när hon 1958 skulle spela in en lp som blev Lady in satin, en mycket lyckad skiva.
As time goes by är snygg och nästintill monumental i sitt stereoarrangemang och en god representant för vad man då kunde åstadkomma och som jag måste hävda fortfarande står sig. Precis som på Lady in satin finns här både jazztrumpet och stråkar. Youtubeklippet går inte att jämföra med studioinspelningen. Texten skall vi bara inte tala om, den är fin den.
It”s still the same old story
A fight for love and glory
A case of do or die.
The world will always welcome lovers
As time goes by.
Bridesheadinspirerade Long hot summer, en video som vem som helst kan njuta av en kall höstdag när kylan är på väg att på allvar svepa in. Bridesheadsommar, nästan lika fint som en Glesbygdssommar; att rulla fram på en smal väg när solen gassar och bilradion är avstängd, motorn spinner och gruset knastrar under bilringarna. Kläderna klibbar mot den varma galonen och det doftar av grus, grönska och varm hud.
Men nu är det som sagt snart vinter på allvar, vilket innebär att det är dags att tända en brasa och att förskansa sig i en välstoppad soffa med något värmande på skivspelaren, eller Bridesheadboxen i DVD:n. Det är bara att välja. Själv har jag unnat mig Mai Zetterlings Flickorna och Ekmans Flicka och hyacinter som jag tidigare bara haft på DVD.
Och titta nu på Style Council och deras förföriska sommarvideo.
Om man nu inte får Månskenspromenera, tycker jag att man kan unna sig att drömma lite under en av stjärnor smyckad mörk och kall hösthimmel; sitta vid brasan och titta ut på de avlövade träden eller promenera hemåt på en öde Karlaväg där enstaka lampor glimmar i de villor som numera förvandlats till ambassader.
Jag promenerade hem en mörk kväll. Det var alls inte sent och jag var på väg hem från jobbet. Pang, sa det: där var en stolpe tillhörande en varningsskylt som jag helt hade missat. Jag är nämligen för tillfället tämligen indisponerad å ögats vägnar och det har sina avigsidor nu när mörkret har kommit.
The song a robin sings,
Through years of endless springs,
The murmur of a brook at eventide,
That ripples by a nook where two lovers hide.
Såhär på höstkanten är man glad att man inte slarvat med veden, under förutsättning att man inte har slarvat med veden. Lämpligtvis hugger man ner träden på vårvintern och kapar och klyver sedan sin ved innan det blir för varmt. Sedan gäller det bara att ha tålamod, för inget brinner så bra som ved som fått torka över ett år, dvs vårens ved används först nästföljande höst.
Min morfars far, var mycket intresserad av ved. Han hade för vana att alltid kontrollera vedförråden hos dem han besökte. Var där oreda, var det ett tecken på att familjen inte var vad den borde; var där ordning och reda kunde han sluta sig till att det var en familj som vilade på en solid grund. En sätt att gradera bondeklassen, som vad jag vet, inte fått någon vidare spridning.
I min hemby hade farbror Ivar den mest välskötta vedtraven av alla. Vedträna var fint kluvna och han valde ofta att trava sina högar runda. Det var först när han blivit allvarligt sjuk, som ordningen avtog. Men det var en orsak så god som någon, att slarva med vedförrådet.
Nyfiken, tutade jag iväg till Allmänna galleriet för att se vad som blev resultatet av när GBS lät sig fotograferas med stor hund och smärre popstjärna.
Kvällens huvudtema var, bortsett från bilderna som var utströdda lite här och där i lokalen, en frågesport vars första pris var en resa i PSL-bussen till, håll i er nu: Göteborg! Tre personer i lokalen kände sig tveksamma till den resan, övriga reflekterade inte ens på något så befängt som en gratis Göteborgstripp och föredrog istället snask eller en DVD.
Jag noterade också att (fortfarande!) verkar det skvatt omöjligt för män att lämna hemmet utan att omsorgsfullt ha låtit låta bli att raka sig. Det är märkligt, att alla alltid skall se likadana ut (även om en viss varians naturligtvis tillåts, om den håller sig inom toleransen). Det är något sorts IKEA-beteende transponerat till den fräsiga media- och mingeleliten.
Jag fick iallfall med mig en kopia på GBS-bilden som hängde på en pelare och gick att lossa. Den ligger nu i hemmet under den falska äkta mattan för att bli verkligt slät efter hemtransporten.
