Det är en matt dager som sakta drar sig undan och lämnar byn i ett svagt, av månen upplyst snölandskap. Överallt ligger snön djup och på sina ställen tornar snövallar upp sig. Klockan har precis slagit två och det är den 22:a december.
Jag har eldat brasor i kakelugnarna, huggit en gran, polaroidfotograferat och tagit mig en sparktur till en grannfru som uppnått hög ålder och som bjöd på både lussebullar och anisbröd. Eftersom hon är så gammal, bakar hon inte längre, vilket betyder att endast 3 av de 6 sorterna på fatet var hembakta. Den generationen överdriver ofta åt ett annat håll än vi unga tenderar att göra.
Bredvid mig ligger Lidmans Regnspiran, Almqvists Drottningens juvelsmycke och en biografi över Torgny Segerstedt författad av dottern hans. Det är tydligt, att jag planerar att läsa en del under helgen. Regnspiran har jag väntat på alltsedan jag läste Bära mistel och fattade intresse för den speciella Linda Ståhl, vars tidigare upplevelser skildras i denna inledande volym.
Det var en stressig och något uttjatad storstad jag lämnade bakom mig igår kväll, när jag klev på tåget på Stockholms central. Skönt var det, att sätta sig i vagnen och efter några timmar mötas av kyligare luft i ett snöinklätt landskap där mörkret blev allt ogenomträngligare. Och vackert var det på morgonen när jag anlände landsortsstationen som helt badade i snö och rimfrost och endast ett par minusgrader.