Faster Ingeborg var ett speciellt fruntimmer: hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis; taktfast, men inte speciellt melodiskt, hamrade hon på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet, pianot som stod i salen. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande – någon muntergök var hon inte alls. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade, snarare oundvikliga. Däremot var det alltid spännande att göra ett besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.
Lägenheten var en tvårummare med sviktande golv och mycket charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen att man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.
Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former, på överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast bar. Smycken var sällsynta, endast vigselringarna prydde hennes fingrar.