Rävjägarn

Ottilia Adelborgs museum i Gagnef

klara-larsson-och-sigen-och

För snart 10 år sedan var jag på besök i Gagnef och besökte då Ottilia Adelgorgmuseet. Det bestående minnet därifrån var spetsarna som Adelborg samlat och komponerat eftersyn flytt till Gagnet i början av 1900-talet. Hon hade också startat en knyppelskola för att föra kunskapen vidare till kommande generationer. Spetsarna i Dalarna skiljer sig från de s.k. Vadstenaspetsarna på så sätt att man oftast knypplar fritt i Gagnef medan man i Vadstena använder ett mönster som underlag.

Efter att ha besökt museets webbplats undrar jag om spetsarna visas där idag. En omändring har nyligen skett och det verkar som om de gamla spetsarna inte har en lika framträdande plats idag. Säker är jag inte och förhoppningsvis har jag fel.

Några som dock håller stilen är Elsa Petterssons spetsaffär i Vadstena. Jag kan särskilt rekommendera denna sida som berättar om Aurore Ingelotz som var spetshandlare i Vadstena i slutet av 1800-talet. Därifrån har jag också lånat bilden som ni ser ovan.

Dagmar Olik och några hautelisser

Dagmar Olrik

Under nära 20 års tid pågick i Köpenhamns rådhus, i ett rum uppe på vinden, ett stort och tidskrävande arbete som påbörjades 1902. Man hade nämligen år 1900 beslutat sig för att väva ett antal tapeter med utgångspunkt från Lorenz Frölichs illustrationer av Fabricius Danmarks Historie från 1852. Vävda tapeter i stående varp kallas med ett annat ord för hautelisser och är jämförbara med gobelänger (sådana som vävts vid Manufacture des Gobelins).

Dagmar Olrik var dotter till porträttmålaren Henrik Olik och hade studerat hautelisser för Erolo Eroli i Rom. När hon kom tillbaka till Danmark fick hon nästan omgående det ärofyllda uppdraget att väva tapeterna till Köpenhamns rådhus. Lorenz Frölich tecknade själv de kartonger som tjänade som underlag vid vävning fram till 1908 då han avled och Malthe Engelsted övertog denna syssla. 1920, hundra år efter Frölich födelse, var alla tapeterna färdiga och Gobelinværelset i rådhuset stod färdigt.

Läs artikel om hautelisserna i Ord och bild årgång 1932.

Astrid, Estrid och Edna dukar borden

Jag har en präktig bok utgiven 1956 vid namn Bordet är dukat. Den är resultatet av Sveriges, Finlands, Danmarks och Norges samlade kompetens på området. Något säger mig dock att initiativet är svenskt, då utgåvan domineras av trion Sampe, Ericson och Martin. Astrid, Estrid och Edna förestod vid den tiden varsin institution inom den textila världen nämligen NK:s textilkammare, Svenskt Tenn och Handarbetets vänner.

Temat är som ni nog kan ana er till bordsdukningens sköna konst. Varför görs det inget nummer av denna färdighet idag (ja, jag vet att man dukar idag också, men resultatet är mestadels rent trams), kan det möjligen bero på matsalens förvandling till ett otäckt sällskapskök (ty dukar gör man bäst i avskildhet i en rofylld matsal) och den totala bristen på snyggt porslin, borddukar och servetter? Tråkigt är det verkligen och framförallt saknar man den säkra hand varmed Astrid, Estrid och Edna förvandlade matbordet något av ett konstverk.

Bilden ovan visar en nyårssupé av Astrid Sampe. Den är stramt mondriansk och här kan ni se den i sin helhet. Sampe har också gjort ett förslag till en jaktmiddag. Djärvt färgval, åtminstone i dagens ögon, men nog är det snyggt. Edna Martin visar ett förslag på hur man dekorera sitt matbord när det skall bjudas till damlunch. Jag gissar att detta bord framstår som fullt modernt även idag. Estrid Ericsons flotta vintermiddag går främst i rosa och är onekligen rätt tjusig med sina höja, eleganta ljusstakar.

Hedvig Ulfsparres unika textilsamling

Jag har en mycket intressant bok (eller snarare hade, kan inte hitta den just nu) utgiven av Nordiska museet (Tyg överallt, 2002) som handlar om den textila historien och där fann jag en text om Hedvig Ulfsparre som kom som husfru till Hofors Herrgård i början av 1900-talet. Ulfsparre hade utbildat sig till Röda Kors-syster och fick till uppgift att vårda den förmögne Per Eriksson som höll på att repa sig efter en lunginflammation. De två trivdes bra tillsammans och Ulfsparre blev husfru på bruksherrgården.  Brukspatron Eriksson hade ett stort intresse för textil och Hedvig fick fria tyglar att köpa in det bästa som gick att uppbringa på den tiden vilket hon också gjorde och hon anlitade såväl kända textilkonstnärinnor som hemslöjdsföreningar landet runt. Vid Per Erikssons död ärvde Hedvig hela den stora samlingen som hon själv hade byggt upp och den förvaltas nu av länsmuseet i Gävleborg. Hon ärvde också Kungsgården i Ovansjö och där levde hon fram till sin död 1963 och förde ett mycket gästfritt liv.

Som av en slump fyndade jag Hedvig Ulfsparre och Gästriklands textila slöjd på Antikvariat August häromdagen. Det är en mycket intressant bok som visar på Ulfsparres kunnande och engagemang och som presenterar åtskilliga bilder på både textilier och på hemslöjdsrörelsens förgrundsfigurer.  En utav dem var Lilli Zickermann som fotograferade 24 000 textilier runt om i landet. En stor del av dessa lät hon förstora och sedan färglägga. Ytterligare en betydelsefull person i denna sfär var Gustaf Ancarcrona som bildade den första lokala hemslöjdsföreningen i Leksand 1904.

Boken finns säkert på bokbörsen. Beställ den och läs, eller gå in på Länsmuseet i Gävleborgs webbplats och läs mer där.

Astrid Sampe och hennes Linnelinje

Linnelinjen

En av mina favoriter på det textila området. Det är än idag många som har hennes handdukar Kökstrivsel eller Perssons kryddhylla i köket.

Astrid Sampe var chef för NK:s textilkammare (ungefär 1937-1971) och en av Sveriges mest framgångsrika textilindustridesigner. 1955 lanserade Almedahls sin storsatsning Linnelinjen som tagits fram av Sampe och NK:s Textilkammare. Det traditionella linneförrådet, bordsdukar, servetter och lakan reviderades för att passa den moderna människan. Måtten anpassades efter bordets storlek, förvaringsskåp o.s.v. Bland mönster och tryck märktes Sampes egna, bl.a. Kökstrivsel och Persons kryddhylla, men även Louise Fougstedt bidrog, till exempel med denna paradhandduk som fått namnet Porträtterna.

Det tidigare så vita linnet försågs med färg, dock utan att bli alltför brokigt, ty Sampe hade en förkärlek för mondriansk stramhet i sina mönster. Samtliga produkter förpackades elegant i genomskinliga plastpåsar med en enhetlig grafisk profil, ett på sin tid helt fantastiskt konceptuellt utförande.

Året innan, 1954, visades den uppmärksammade textilkollektionen Signerad textil. Trycket ovan, är Sampes egna bidrag Windy way. Medverkade gjorde många av 50-talets största namn, t.e.x Viola Gråsten, Alvar Aalto, Karl Axel Pehrson, Olle Baertling, Stig Lindberg och Sven Markelius. En hel del av dessa tryck finns fortfarande i handeln vilket inte är att undra på, de är verkligen moderna klassiker (om uttrycket tillåts).

Några år senare, lät hon sig inspireras av 1700-talets pasteller, men vad det resulterade i, har ramlat ur mitt minne. Möjligtvis var det Skyttelvägen; kollektionerna duggade tätt på 50-talet. Eventuellt minns någon 50-talets Wilton, med mattor som fått sitt namn av Kungsträdgården och Gärdet.

Tillsammans med IBM, tog Sampe på 70-talet fram en serie mönster där hon tog datorn till hjälp. Här ett exempel: Datorcolonne. Det är faktiskt riktigt fina i sin stramhet.

Sampe hade dubbla gåvor, hon var både en duktig affärskvinna och en begåvad formgivare. En inte helt vanlig kombination. Jag är inte lite imponerad av hennes viljestyrka och förmåga att göra vackra saker samt hur hon lät sig inspireras av både nu- och dåtid.

Läsa mer: Jag kan rekommendera boken Tryckta tyger av Inez Svensson (som var assistent till Sampe och den som rapporterade Karl Axel Pehrsons Delfinisk rörelse när den skulle tryckas). Här finns också en utförlig och utmärkt artikel om Astrid Sampe som jag tycker att man bör läsa.

Astrid R Sohlmans ateljé Studio Ars

Astrid Sohlmans vardagsrum på De Geersgatan 16 på Gärdet i Stockholm

På 30-talet var Studio Ars ett känt namn när det gällde textil. Astrid R. Sohlman (1905-1990), dotter till Ragnar Sohlman, drev sin egen textilateljé och hade åtskilliga väverskor under sig. Hennes eget hem, i fastigheten De Geersgatan 16, är till stor del inrett med egna textilier. På bilden ses en matta som hon själv växt med egenhändigt växtfärgade garner (inlandslav, skägglav och stenmossa)  i en teknik som är en blandning av rya och flossa.

Sohlmans speciella kännetecken under dessa år var cellophanet. Av detta moderna material vävdes gardiner och möbeltyger.  Soffan här ovan har exempelvis en klädsel bestående av linne/cellophan. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det Sohlman kallade cellophan är detsamma som viscos (cellull) som började komma i handeln vid denna tid, men säker är jag inte.

Vardagsrummet i den lilla Gärdesvåningen är tämligen rymligt och väggarna går en en äggskalsliknande nyans. Lister och fönstersnickerier går i brunt, precis som i den lägenhet som nyligen var till salu i samma fastighet (den kan knappast ha varit ommålad sedan 1935). Här en bild på den matvrå som ligger i vardagsrummet  inre del.

Trots att lägenheten är liten, finns det gott om vrår. Sovrummet är förlagt till det matrum som ligger i anslutning till sekundärköket (är en bild på planlösning och sovvrån). Kombinationen av tavlor, textilier och olika typer av möbler skapar en interiör som måste ha framstått som modern på sin tid, modern, men utan att för den skull bryta med rötterna till dåtiden. Verkligen snyggt tycker jag.

Oskarströms glada linnekavalkad

idag finns det nästan ingen textil produktion i Sverige, men för bara 50 år sedan fanns det åtskilligt med fabriker. På den tiden sydde både Ellos och Algots sina kläder i Sverige och mängder med firmor tillverkade handdukar, sänglinne och annan hemtextil.

idag finns Almededahls och Klessbo kvar, kanske några till. Oskarsströms linnefabrik har dock somnat in och dess glada linnekavalkad finns inte längre att köpa. Jag fann två bilder på Hallands konstmuseum som visar hur det såg ut på 60-talet. Denna visar de tidstypiska förpackningarna i praktiskt plastmaterial. Bild nummer två föreställer ett urval av handdukar. Snygga, enkla och färgglada tycker jag att de är.

Oskarsströms linnefabrik var en del av Scandinaviska Jutefabriken i Oskarström. Fabriken och tillhörande arbetarkaserner verkar ha varit en intressant miljö. Kasernerna är rivna men det verkar som om fabriken, eller delar därav, bevarats. Den typen av byggnader, industrimiljöer från tiden runt förra sekelskiftet, är ofta mycket vackra.

Detta med linnekavalkad tycker jag är intressant. Almedahls presenterade i mitten av 50-talet sin Linnelinje som tagits fram av NK:s textilkammare och Astrid Sampe. Nilsjohan hade vid denna tid sin “glada köksparad” (den kan man ser mer av här). Kavalkader och parader låg uppenbarligen i tiden.

Hemslöjdsutställningen på Liljevalchs

I somras hälsade jag på en gammal dam som jobbat på Hemslöjden i Luleå i många år och hon berättade om den gång när de blivit kontaktade av ett stort museum i Stockholm som bett om slöjd från länet. Noggrant gjordes ett urval och alstren sändes till huvudstaden. Tyvärr kom de i retur: “vi är inte intresserade av fabrikstillverkat” löd de beska orden.

Att dagens hemslöjd skulle tas för maskintillverkad håller jag inte för sannolikt. Visserligen finns det en hel del utövare av klassisk hemslöjd som är skickliga, men dessvärre kan inte detsamma sägas om gemene man som skapar nyskapande hemslöjd. Förritin var det av yttersta vikta att baksidan var lika fin som framsidan, något som i ärlighetens namn kan te sig en smula fånigt idag, men jag tycker att ett gott hantverk hör till de grundstenar varmed hemslöjden vilar.

Liljevalchs utställning imponerade inte alls och det va två orsaker: den var rörig och det fanns ingen historisk förankring. Visserligen är jag av den typ som hellre borde ha gått till Nordiska museet, men en viss tillbakablick vore på sin plats. Rörigheten var det värre med. Att ständigt bläddra i en liten katalog för att veta vad man såg var tröttsamt, ännu mer tröttsamt var det att verk 0348 kunde stå bredvid 0912 vilket gjorde att man ständigt bläddrade i häftet. Dessutom fann jag ett nummer som inte fanns med i katalogen (nej, det var inge löv!).

I ett rum fanns det gott om stickat, ull och lin. det var det vackraste rummet. Alstren höll hög kvalité på många sätt och exponeringen var snygg. besökaren fick både se råvaran och resultatet. Intressant! I andra rum fick man vända bort blicken för att slippa se de taffliga stygn som någon entusiast sytt på ett tygstycke för att vara en smula originell. Hmm.

 

en annan dag går jag till Nordiska museet och sedan återkommer jag med rapport.

Värmlands Trikåfabriks filial i Tidafors

Sommaren 2007  åkte jag igenom en gammalt samhälle, på väg från Värmland upp till Dalarna, och passerade då resterna av Tidafors väv och trikå. Anläggningen, som var en del av Värmlands Trikåfabrik i Karlstad, ligger naturskönt belägen vid ett vattendrag i en liten dalsänka. Där var mycket vackert och mycket stillsamt. I den enda byggnad som var i någorlunda gott skick, var en loppmarknad inhyst. De övriga byggnaderna präglades av ett starkt förfall. Denna sommar hade jag ännu inte riktigt börjat fotografera, men tog i vart fall några bilder med en halvdan digitalkamera.

Det var med viss andakt som vi steg in i den övergivna byggnaden som under efterkrigstiden moderniserats och försetts med eternitplattor. Dörren var olåst och nyfikenheten stor. Inne i den vackra fabrikslokalen där pressbord och stickmaskiner fortfarande fanns kvar, var förödelsen stor och endast en Hänt i Veckan från 1987 med bilder på Jannike Björling, antydde att det fanns viss verksamhet i lokalerna på den tiden. I övrigt tydde mycket på att 70-talet varit den tid när man gjort tappra försök att rycka upp verksamheten ur den svacka som den svenska textilindustrin hamnat i.

Maskinerna hade till viss del monterats ned, men objudna besökare hade ställt till stor oreda genom att slita fram apparaterna ut sitt ide.

Pressbordet var en stilig anläggning som säkerligen kostat en slant att köpa in. Tidens tand och fukt hade förstört de vitala delarna som nu rostat. Snygg var också denna tingest. Jag är mycket nyfiken på vad den en gång använts till.

Ett stort förråd av pärmar fyllda med prov på olika sorters trikå, fanns fortfarande kvar. De var vackra och välarbetade smakprov i många fina färger.

Här lokalen i sin helhet. Det är högt i tak och fönstren är småspröjsade, vilket indikerar att anläggningen skulle kunna vara från 10-talet.

Detta var inte den enda byggnaden på området. Helt förfallna tegellängor och trähus fanns i anslutning. Ett stycke kulturhistoria som säkert snart är borta. Det är sorgligt, men helt naturligt, att storhetstider kommer och går. Många av de samhällen som växter fram under 1900-talet, var kopplade till industrier och när så den stora vågen av nedläggningar och rationaliseringar kom, återstod inte mycket annat för dessa orter än att invänta den slutliga insomnandet. Jag tycker dock att det är tråkigt att inte fler delar av Sverige kan sjuda av liv. Att flytta och bosätta sig i ett hyreshusområde i närmast belägna stad kan väl knappast innebär ökad livskvalitet.

Stockholms bomullsspinnerier STOBO

1954 premiärvisades Stockholms bomullsspinneriers (STOBO) nya kollektion med tryckta tyger. Det rörde sig helt och hållet om i Sverige formgivna mönster i en ny och modern stil som inte hade något att höra med de trista blommiga mönster som vanligtvis importerades från Paris. Visningen blev mycket väl emottagen och man kan verkligen tala om en pressuccé.

Som chefsdesigner på STOBO hade man valt Beckmans grundare och tillika lärare vid skolan, den ledande textiltanten och illustratören Göta Trägårdh. Från 1954 till tidigt 1960-tal tog hon fram en rad unika textilmönster, bland annat med hjälp av kända konstnärer som Olle Eksell och Karl Axel Pehrson. Tyvärr blev aldrig STOBOS nysatsning någon större försäljningsframgång, trots att de lämpade sig för såväl inredning som kläder.

Katja of Sweden (Geijer) hörde dock till de som uppskattade de nya textilierna och hon använde dem ofta och gärna i sina kollektioner vid denna tid. En hel del köptes också in i samband med att offentliga byggnader skulle inredas. Men på det hela taget uteblev den verkliga framgången och företagets ägare, Sven Ericsson, beslutade sig för att lägga ner företaget.

För mer om STOBO och svenskt textiltryck i allmänhet, läs Inez Svenssons Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal (Liber, 1984). Det är en utmärkt bok. Svensson jobbade själv vid STOBO under Trädgårdhs ledning och på denna bild presenterar hon mönstret Bebop. Jag pratade med en äldre dam som pluggat på Beckmans tillsammans med Gunilla Pontén och Inez Svensson och hon yttrade “vi tog henne aldrig på allvar, hon var ju rätt ful”. Trots detta handikapp blev Svensson en av de ledande inom sin generation.

Bilden föreställer Göta Trädgårdhs Symphonie och var en del av STOBO:s produktion.

Ebba von Eckermann grundade Ripsa

1949 började Ebba von Eckerman att sätta upp vävar i den lilla sörmländska byn Ripsa. Efter ett antal år var Ebba von Eckermann Textilier en etablerar firma vars produktion såldes i både USA och i Frankrike. För knappt två veckor sedan öppnade Hallwylska sin utställning om Eckermann och de på sin tid välkända Ripsakjolarna. Jag har ännu inte varit där, men jag har hört en släkting berätta om von Eckermann och hennes verksamhet och måste säga att jag är imponerad. Dels gjorde hon högkvalitativa textilier och dels utnyttjade hon det vackra sörmländska landskapet. Bilderna i detta inlägg är tyvärr nytagna av Jens Mohr. Jag hade gärna sett autentiska foton, ty jag har svårt för bilder som är stylade för att se gamla ut. Det blir nästan undantagslöst fel, även om naturen är fantastisk, främst i bilden ovan. De färgsprakande textilierna är också mycket vackra.

von Eckermann var dotter till Marg von Schwerin som grundade och drev Märthaskolan i Stockholm. Enligt pressmaterialet var dock von Eckermann, som hon hette efter giftermålet med Erik von Eckermann, mer intresserad av att jobba med gården men tvingad av sin mor, tog hon en sexveckorskurs vid Märthaskolan och på den vägen var det. Idag har von Eckermann passerat de 90, men är fortfarande en stor profil i sin hembygd. Hör hennes själv berätta om Ripsa i detta intressanta klipp.

På 50-60-talen var intresset för svensk hemslöjd stort så det är inte underligt att Ripsa gjorde lycka. Kanske berodde det på att den moderna konfektionen slagit igenom på allvar och längtan till det genuina börjat växa sig stark. I mitt barndomshem finns det flera hyllmeter med hemvävda plagg, ty min mor vävde åtskilligt, framförallt under 60-70-talen. Några plagg fotade jag för att par somrar sedan. Här en kappa i ull med tillhörande klänning och dräkt samt en klänning med pellerin och en mammaklänning i gult siden (från 1971).

Och glöm nu inte att besöka Hallwylsk !

Märta Måås-Fjetterström i Båstad

Örtagården I sista minuten pallrade jag mig till Liljevalchs för att se Märta Måås-utställningen som pågått sedan den tredje oktober (söndag är sista chansen). Det var kallt och jag hann precis till en guidad visning.

Textil är någon som intresserar mig, både för att det är vackert med textilier, men också för att de bidrar till en bekväm miljö genom att de förbättrar akustiken och sprider värme (minskar effekten av golvdrag). Jag är också uppvuxen med textil i hemmet ty min mor har alltid vävt allt som vävas kan. Allt från enkla trasmattor till 150 cm breda damastdukar som kräver med många skaft och kontramarsch. I hemmet finns tre vävstolar samt en stående modell för gobelänger.

Jag tycker om Märta Måås-Fjetterströms textil, precis som jag tycker om mycket av textilen från förr. Jag anser att man ofta var bättre på att komponera smakfulla mönster med väl avvägda färger, oavsett om det rör sig om färgstarka eller mer bleka textilier, än vad man är idag. Inte förvånande, ger de senaste decenniets MMF-produktion ett spretigare och mer disharmoniskt uttryck.  Ett klart lysande undantag är, något förvånande, den annars rätt trista trion Claesson Koivisto Runes vackra matta Forell som påminner mig om ett av min mors textila alster från 70-talet. Det är dock inte konstigt att det textila uttrycket har förändrats genom åren. På 80-talet måste de klassiska mattorna ha framstått som tämligen mossiga, vilket fick till resultat att många formgivare vill söka nya uttryck, uttryck som idag kan kännas krystade. Nu tycker jag inte att allt nytt MMF är dåligt, bara lite sämre.

Märta Måås egna kompositioner får mig att associera till de växtfärgade garner som jag som barn då och då stötte på. De har en dämpad färgskala som minner om naturen. Inte förvånande alls, var växter och djur en inspirationskälla till MMF omfattande produktion. Samspelet mellan å ena sidan det moderna och å andra sidan det traditionella är mycket lyckat. Här intill ses Örtagården, en flossa komponerad 1934. För fler bilder, gå till utställningens webbplats.

Utställningen var på det hela taget bra. Den dominerades av Märta Måss egen produktion, men verk av t.ex. Barbro Nilsson och Marianne Richter, från väveriets efterkrigsproduktion, fanns också att beskåda. Det mesta var faktiskt över förväntan. I ett av rummen satt en dam och vävde en flossa. Eftersom jag inte visste skillnaden på rya och flossa, passade jag på att fråga henne. Skillnaden är inte stor, fick jag veta, det är mest en fråga om täthet och luggens längd. Flossan är tätare och ryan glesare, ofta med relativt långa trådar i luggen. Jag fick också lära mig att röllakan vävs i tuskaft, vilket jag inte heller visste. Vilken bra grej, att ha en livs levande tant på plats att fråga.

Ni som ännu inte varit där, rusa, spring, planka! Läs också mer om Märta Måås i SvD.

Viola Gråsten: det mest förbjudna

Det fanns en tid när det var snudd på tabu att blanda blått med grönt och orange med cerise. Märkligt och mycket dumt; riktigt fint blir det naturligtvis om man bandar alla fyra. Finlandsfödda Viola Gråsten älskade dock färg och drog sig inte för att bland som hon själv fann lämpligt. Den som sett hennes färgstarka och abstrakta ryamattor glömmer dem ej. Detsamma kan nog också sägas om de nyskapande och färgsprakande tygtryck som hon formgav.

Gråstensfärger brukar man kalla hennes färgskala. Men grå är den inte alls.

När mönstret Oomph lanserades 1952, sprang, åtminstone enligt f.d. konstfackseleven Inez Svensson, eleverna ock köpte för varenda krone de kunde avvara. Något liknande hade aldrig skådats. Oomph gjorde Gråsten under sin tid på NK:s textilkammare, dit hon kom för att förnya deras utbudet av ryor.

Hemma hade vi en brun pläd med inslag av lila och orange (så minns jag den iallfall). Förra sommaren fann jag en likande i orange hemma hos en vän, sedan en blågrön hos en annan. Det gladde mig, för jag tycker mycket om Gråsten.

Läs om en annan textiltant: Märta Måås-Fjetterström på SvD.se.

Ett blågrönt ylleplagg

Min mamma har under många år, ja från mitten av femtiotalet, sytt en hel del. Ofta åt sig själv och ofta av hemvävda ylletyger. Ibland fick även barnen sin beskärda del, men hemvävt, och i synnerhet av ull, gillas inte av små barn.

I uthus och på vind finns garderober och kartonger med plagg från alla dessa år. Jag plockade fram ett par stycken och fotograferade dem. Här en dräkt i turkos ull med en tunn grön randning. Knapparna är i obehandlat trä och till kreationen hör även en kappa i samma hemvävda material.

Denna modell är från tidigt 70-tal, men det ser man knappt. Här lyser syntetmaterial och utsvängda ärmar med sin frånvaro. Det är en stramare stil som bottnar i gammal tradition, men som i färg och detaljer hör samman med sin tid. De flesta av vävarna är varpade och komponerade av de duktiga fruarna Wasserman och Vaupio som hade en garnaffär med en mycket uppskattad skyltning. Damernas butik var verkligen något extra under många år i den norrländska kuststaden.

Under 60- och 70-talen fanns ett stort intresse för gammalt hantverk och det var inte få som under den tiden själva vävde den textil som ett hem behöver. Dukar, gardiner, mattor, möbeltyger, handdukar, servetter och ryor var resultatet av den tidens vurm. Jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar, men det som finns bör man vara rädd om, för det är oftast prima vara.

Hälsingslands textila skatter

Jag har aldrig varit i Hälsingland, trots att jag länge velat uppleva det vackra landskapet och de fina träslotten. Jag hittade en intressant text om arkitektur och inredningskonst här.

Textil och framförallt de textilier som ingår i linneförrådet intresserar mig. Det finns, eller snarare fanns, så många och så vackra textilier, som gjordes så hantverksmässigt att man inte kan undgå att bli imponerad. Lika imponerande är hur väl man vårdade sin textila skatt, både i form av dess skötsel som hur man bevarade mönster och teknik.

Jag tror att det är textiltant jag skall bli på gamla dagar.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur