Rävjägarn

När Maria Wines minnen vakna till liv

I Minnena vaknar som jag just läst, skriver Maria Wine om sitt liv med Arthur. I min bokhylla står Född med svarta segel men denna en av hennes tidiga diktsamlingar, har jag mycket litet minne av. Bättre minns jag hennes självbiografiska verk, Man har skjutit en tiger som jag tyckte mycket om.

Minnena vaknar är en än bättre volym. Den är en smula fragmentarisk till sin framställning, men är likväl en sammanhållen framställning med spridda minnen från ett långt liv. Wine citerar här och där Arthurs brev, men det  är hennes egna texter som är den främsta behållningen och som får mig att fastna i hennes text.

Wine berättar om deras första möte, den första tidens romans per korrespondens och de följande årens samliv och resor. Hon berättar om en oönskad graviditet, där fadern icke var Arthur. Hon berättar om sina resor på egen hand och hur hon tas för välkända filmstjärnor. Och om den gången på en dans då hennes kavaljer talar om för henne att hon är mycket lik poeten Maria Wine.

Nyfiken blir jag på Marias och Arturs förhållande, mycket för att jag undrar om deras fria äktenskap mest var på hans villkor som det är lätt att tro, fördomsfullt kan tyckas. Överhuvud tror jag att det är svårt att inte skada någon i  ett sådant förhållande, inte minst de människor som ger upphov till de kort uppflammande kärlekslågorna. Vaknar inte de om nätterna, vrider sig och saknar det varma skinnet emot sitt? Önskar inte de att deras älskade skulle tillhöra dem och inte en annan, kanske i ett främmande land? Den frågan är det inte lätt att få ett svar på, varken i denna volym eller någon annanstans.

Så läs boken, inte minst för skildringen av jordbävningen i Agadir där så många omkom men paret Lundkvist överlevde.

Tags: , , ,

3 Responses to “När Maria Wines minnen vakna till liv”

  1. Henne intervjuade jag en gång, rätt sent i hennes liv. Artur var död då. Men vi hade ett frispråkigt samtal. Jag tror inte hon kom till skada i den relationen – men som du säger, det kan vara värre för de andra, över vilka “friheten” gick fram.
    Dessvärre ville det sig inte bättre än att hon och min pappa hade något kuttrahej. Inget jag klandrar någon av dem för. Det blir ju så ibland ; )

    • Rävjägarn says:

      Hur var hon? Hon måste ju ha haft en hel del skinn på nästan tänker jag.
      Oj, historiskt kuttrasju!

  2. Hon var väldigt enkel och trevlig, och lite fåfäng. Men vi hade kul.

Leave a Reply

Comments Protected by WP-SpamShield for WordPress