Publicerat

Mia Leche-Löfgrens memoar Upplevt

Upplevt Mia Leche Löfgren

Upplevt Mia Leche Löfgren

För ett halvår sedan läste jag Mia Leche-Löfgrens sista självbiografiska alster, Bokslut. Nu har turen kommit till den den första i sviten om två böcker. Denna heter Upplevt och behandlar tiden från 1880-talet fram till 1930. Löfgren skriver en del om uppväxten men nämner i princip inte brodern Gunnar Leche (arkitekt och stadsarkitekt i Uppsala). Om det beror på något groll dem emellan skall jag dock låta vara osagt.

Fadern hette Wilhelm Leche och var zoolog och professor vid Stockholms högskola vid tiden för Mias uppväxt. Modern hette Minchen och var född Sager. Familjen bodde under många år i Kungsbacken på Tegnérgatan i höjd med Blå Tornet vilket innebar att det var nära till Anna Whitlocks skola på Kammakargatan 8 där Mia fick sin utbildning. Bland lärarna märktes Ellen Key som verkar ha varit en betydligt trevligare typ än Whitlock själv som verkar ha saknat talangen att ta hand om små barn.

Under några år i början av 1900-talet var Mia Leche gick med Fredrik von Freisen. Tillsammans fick de 2 barn men 1908 tog Mia ut skilsmässa vilket blev en stor skandal och hon förlorade kontakten med sina två barn. Inte ens när dottern låg för döden några år senare tilläts hon göra ett besök. Idag är det svårt att förstå hur lagstiftningen kunde vara så grym. Det är heller inte lätt att förstå att Leche klarade sig igenom den svåra tiden. Det nya äktenskapet med Eliel Löfgren blev dock lyckat och bytet av maken behövde hon inte ångra. Löfgren var under en period justitieminister och under åren 1926-1928 utrikesminister

Publicerat

Två Branddeckare med rafflande titlar

För Ung För Att Dö

För ung för att dö

Jag fann två Christianna Brand-deckare på Myrorna häromdagen. Titlarna är verkligen lovande, men det är inte säkert att de är lite underhållande att läsa. Barbro Alving är dock mycket positiv på omslagens baksidor och det lovar gott eftersom hon gillade genren.

Christianna Brand föddes 1907 i Malaysia som Mary Christianna Milne och växte upp i Indien. Hon skrev många deckare och var en av de största inom genren, åtminstone i Storbritannien. Boken Gren for danger var särskilt framgångsrik och filmades 1946 med Sally Gray och Trevor Howard i huvudrollerna.

Publicerat

Svenska kulturbilder – ett praktverk!

Svenska Kulturbilder

Svenska Kulturbilder

Ibland häpnar jag verkligen vilka fina böcker man kan köpa för en spottstyver. Svenska kulturbilder är ett praktverk som utkom första gången 1929-1932 och det kostar inte många kronor. Jag betalade 700 vilket kanske var lite billigare än normalt men med tanke på innehållet borde det kosta betydligt mer. Ett digital version finns på Projekt Runeberg, men det är mycket roligare att bläddra i böckerna och dessutom lättare att få en överblick och hitta intressanta reportage. Redaktörer för verket är Sigurd Erixon, Fil. dr., intendent och föreståndare för Nordiska museets allmogeavdelning och Sigurd Wallin, Fil. lic., intendent och föreståndare för Nordiska museets högreståndsavdelning.

Den första av texterna som jag läste blev Oscar I:s götiska rum på Stockholms slott och den romantiska ådran i nyklassicismens konst . En annan intressant text ser ni uppslagen på bilden ovan: Finländsk herrgårdsstil vid svenska tidens slut. Rikt illustrerad är artikeln en verklig pärla. Jag skulle kunna fortsätta att nämna den ena intressanta texten efter det andra, men gör det ej. Läs istället och köp verket om det skulle vara till salu på något antikvariat eller på Bokbörsen.

Publicerat

Alice Lyttkens Leva om sitt liv, del 1

Leva Om Sitt Liv

Leva om sitt liv1977 kom den första delan av sju som utgör Alice Lyttkens självbiografiska serie Leva om sitt liv. Lyttkens föddes 1897 och växte upp i Malmö och denna volym behandlar åren 1900-1920.

Fader Johan Cronquist var läkare och hade både egen mottagning och anställning som bataljonsläkare. Modern var danska och hade sin verksamhet förlagd till hemmet. Familjen hade det gott ställt men tack vare sin socialt engagerade far fick Alice redan som liten inblick i arbetarebefolkningens hårda liv, inte minst fick hon stifta bekantskap med änglamakerskornas fruktansvärda ”yrke”. Fadern var också läkare åt familjen Coyet på godset Torup under många år. När grevinnan Coyet vägrade reparera de förfallna statarbostäderna sade han emellertid upp sig, men efter 2 år, när greven fått en svår hjärtattack, åtog han sig åter tjänsten mot löfte att bostäderna skulle få sig en rejäl upprustning.

Lyttkens barndomsskildring är underhållande och intressant och verkligen värd att läsas, inte minst för att hon kom att bli en av de mest lästa författarna under 1900-talet och dessutom en stor kulturpersonlighet. Det är med spänning jag ser fram emot följande volymer, framförallt 20-50-talen som jag gissar är mycket intressanta.

Publicerat

Bokslut, Mia Leche-Löfgrens memoar

Mia Leche Lofgren

Mia Leche-Löfgren avslutade sin litterära bana med två memoarer, Upplevt och Bokslut. Leche-Löfgren föddes i lund men flyttade till Stockholm och gick i den Whitlockska samskolan och blev sedan medarbetare i Vårt land, en konservativ publikation. Efter ett kort äktenskap med Fredrik von Frisen, gifte hon sig med Eliel Löfgren.

Bokslut behandlar åren 1930-1960, en tid som präglas dels av det oroliga 30-talet och efterkrigstidens fredsarbete i Fred och Frihet där hon stred mot kommunismen som börjat ber ut g efter andra världskriget. Leche-Löfgrens bok får mig att tänka på Elsa Björkman-Goldschmidts minnen som kom ungefär vid denna tid. Leche-Löfgrens skildringar är inte alls tåliga, men B-G är faktiskt snäppet bättre.

Det är intressant att läsa om Leche-Löfgrens föredragsturnéer i Norrbottenvintern 1938 när nazistiskt sinnade ungdomar gör sitt bästa för att förstöra tillställningarna som verkar ha ordnats av Fred och Frihet. Endast vid folkhögskolan i Sunderbyn kände hon sig verkligt välkommen. Även om norra Sverige på det stora hela hade få nazianlupna så fanns de naturligtvis också där.

Lika spännande är det att läsa om flyktingar och asylrätten under 2:a världskriget. Under krigets första år var det ytterst få som gavs tillfälle att stanna i Sverige. Motståndet var stort och när det var på förslag att några medicinare, jag antar att de var judar, skulle ges möjlighet att komma till Sverige demonstrerade de svenska studenterna, rädda som de var att de skulle bli utan jobb, trots läkarbrist i norra delarna av landet (det så kallade Bollhusmötet). Mycket har som bekant hän sedan dess.

Privatlivet, vänner och bekanta både i Stockholm och Göteborg, makens död och det egna åldrandet ges också stort utrymme. Både genom födsel och giftermål kom hon i kontakt med många framstående från den tiden. Arbetet med flyktingar och fredsfrågan förde henne också samman med många intressanta personer. En av dem var Marika Stiernstedt, vars vänskap dock tog en paus under de år hon anslöt sig till den kommunistiska läran.

Bokslut är en läsvärd och intressant bok som kan rekommenderas. Återstår för mig att läsa Upplevt också, så jag får veta hur det hela började

Publicerat

Axel Holzhausens trädgårdslexikon

Svenskt Trädgårdslexikon

Svenskt trädgårdslexikon

I ett nolla på Myrorna fann jag Svenskt trädgårdslexikon av Axel Holzhausen, en utgåva från 1938. Jag är osäker på när boken verkligen skrevs, men det står inget om att detta är en andra eller tredje upplaga så den kom troligtvis i slutet av 30-talet. Den är rikt illustrerar, mest med svartvita bilder, men även en del i färg och dessa är så vackra! De kunde verkligen fota växter förr! Dessutom är det intressant att läsa en äldre bok vilket gör et lite lättare att förstå vilka växter som var populära då. Även om det främst är trädgårdsväxter som tas upp, finner läsaren också krukväxter. Texterna är välskrivna och utförliga. Detta är ett riktigt fint verk!

Publicerat

Limnellska salongen, Malmtorgsgatan

Dubbelsalongen Liten

dubbelsalongen_liten

I hörnet Gustav Adolfs torg, på Malmtorgsgatan 1, låg herr och fru Limnells våning. I den av Carl Limnell konstruerade dubbelsalongen, som bestod av två ihopslagna förmak, samlades 1870- och 1880-talets kulturpersonligheter. Fru Fredrika, ofta kallad Tant, var bland annat nära vän med Fredrika Bremer (författare och kvinnokämpe), filosofen Pontus Wikner (som döpte sina söner efter sina älskare) och Geijers dotter Agnes Hamilton (morfarsmor till Olof Lagercrantz).

På somrarna samlades umgängeskretsen i familjens sommarvilla Lyran, vackert belägen vid Mälaren. H Under de varma sommarmånaderna strömmande gästerna till och sällan var värdparet för sig själva, Mot slutet av sommaren år 1873 skriver Fredrika i ett brev “Torsdag var den enda dag i sommar, då vi varit ensamma utan främmande. Det kändes helt skönt”.

Låt ta del av programmet en kväll i mars 1874 som det beskrivis i ett brev författat av Fredrika Limnell den 27 mars detta år. “Första gången sjöng Amalia (Riego), som nu återfått röst och mod, på ett utmärkt sätt; Hilda Thegerström spelte solo; två stycken af henens elever à quatre mains; direktör Ohlson och Valborg Lagerwall spelte Mendelsohns Lieder på orgel och piano; löjtnant Munthe sjöng arior ur Frondörerna, ackompanjerad av Torssell. Societeten var för övrigt briliant med grefvar, baroner och generaldirektör öfver en bank”.

Nätterna ägnade Fredrika åt att läsa. Dagarnas plikter i form av fruntimmersföreningar, hushållsbestyr och festligheter gjorde det omöjligt för henne att bilda sig i den utsträckning som hon önskade. Så blev småtimmarna hennes andrum och nattvandraren kunde se hur fotogenlampan lyste i hennes fönster ännu vid tvåsnåret.

Fredrika LimnellFredrika var en generös dam och hjälpte gärna till då medel saknades. Familjeförataget Wifstavarv gav god avkastning och resurserna var nästan obegränsade. Selma Lagerlöf fick ett bidrag så att hon kunde ta tjänstledigt och skriva klart Gösta Berlings saga, Victoria Benedictsson lämnades ett anonymt bidrag för inredandet av en skrivarlya och många föreningar mottog gåvor ur Fredrikas börs.

Det var också många föreningar och andra sammanslutningar som hade mycket att tacka Fredrika Limnell för. 1865 startade Jenny Rosander Aftonkursen för fruntimmer i vilkens styrelse hon ingick och dessutom understödde med monitära gåvor, precis som hon gynnade Fredrika-Bremer-förbundet och Handarbetets vänner. Fredrika Limnell var också medlem i sällskapet Nya Idun, enligt Nordisk familjebok “Ett i Stockholm, 7 febr. 1885, efter mönster av Idun stiftadt, fruntimmerssällskap” som än i denna dag existerar.

Så här i efterhand framstår det som en smula exotiskt att ett privathem kunde tjäna som en mer eller mindre offentlig arena för dåtida författare och musiker, men det var inte ovanligt vid den här tiden. I Uppsala hade  Malla Montgomery-Silfverstolpes hem under många år på 1800-talet stått öppet för allehanda kulturutövare och i Österrike fanns den omtalade Rachel Varnhagen. För att inte tala om Madame de Staëls mor Suzanne Curchod som höll hov i Paris.

Huset vid Malmtorgsgatan är idag ombyggt, det gjordes redan på 1890-talet. Byggnaden, som innehöll en banklokal, omdanades än en gång och idag håller Medelhavsmuseet till här. Villa Lyran ute i Bredäng finns dock kvar i relativt oförändrat skick och i huset finns idag ett kafé.

Publicerat

Irmgard Keuns konstsilkesflicka

Irmgard Keun

Kanske skulle man kunna säga att Konstsilkesflickan är en tysk motsvarighet till den 25 år tidigare i Sverige utgivna Norrtullsligan av Elin Wägner, men jämförelsen haltar. Båda är romaner om unga, självförsörjande kvinnor. Rent stilistisk är skillnaden stor, böckerna emellan. Konstsilkesflickan är Doris egna upplevelser, nedskrivna om om de vore en film, som hon själv uttrycker det.

Konstsilkeflickan skrevs av Irmgard Keun och gavs ut 1932. På tyskan är titeln Das kunstseidene Mädchen och den räknas för något av en tysk klassiker. Den är en roman som handlar om en ung kvinnas liv, först i en småstad där hon under en tid är vid teatern, sedan i storstaden Berlin dit hon flyr i en elegant, stulen päls. Doris föredrar att ta genvägar, främst genom herrar, och detta leder nästan alltid till trassel. En smula banalt kanske, men mycket väl skrivet. Jag misstänker att det är en konst att skriva så flamsigt som Doris gör. Och att dessutom blanda in en sådan mängd samhällskritik!

Det är en bok som måste rekommenderas, en bok som faktiskt bör läsa. Dag tycker mycket om den. Den genomsyras av livsglädje, melankoli och en föraning om undergången. Runtom Doris är samhället i kris och nazismen är på väg att koppla Tyskland i ett hårt grepp. Kulisserna kunde inte vara mer lämpliga till denna, på ytan, rätt banala berättelse. Effekten blir slående. Ju längre man kommer in i boken, desto mer håller man av Doris; trots hennes uppenbara brister, är hon en klarsynt och godhjärtat varelse.

Boken finns utgiven av En bok för alla och den bör gå att få tag på. Priset är blygsamt, 26 kronor. Det är den verkligen värld.

Irmgard Keun, som innan Konstsilkesflickan skrivit den uppskattade Gilgi-eine von uns, skrev ytterligare ett par romaner, men under kriget tvingades hon att gå under jorden p.g.a. sin negativa inställning till de styrande. Hon dog 1982.

Publicerat

Posse och Stiernstedt som sade ifrån

Amelie Posse Och Marika Stiernstedt

Bilden har ni sett, men jag tyckte den blev extra aktuell idag. Två bra exempel på människor som sade ifrån och hjälpte till.

Amelie Posse, till vänster, engagerade sig mot nazismen under kriget och hjälpte många flyktingar som fick en fristad i Sveriges. Tisdagsklubben, en svensk rörelse mot nazismen, var hennes skapelse. Till höger ser vi Marika Stiernstedt som inte heller hade mycket till övers för den nya tyska rörelsen. Så här skriver hon om en tågresa i Europa på 30-talet:
Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.

Publicerat

I Stockholm och på sommarnöje 1849-1852. Marie-Louise Forsells sista dagboksanteckningar

Marie Louise Forsell

Marie Louise ForsellMarie-Louise Forsells sista dagboksanteckningar utgavs av Syster Heijkenskjöljd på Bonniers förlag 1917. Detta var den avslutande delen i en serie om 4 volymer med dagboksanteckningar. De första 3 volymerna behandlar främst hennes tid som ogift, medan denna ger oss en inblick i hennes liv som ung fru, en tid som skulle bli kort då hon dog redan 1852.

Marie-Louise Forsell gifte sig med Berndt Nycander och bodde på Norrlandsgatan 15 under dessa år. Sommartid flyttade de ut till Rosenhill på Djurgården där hennes far låtit bygga några villor på 19820-talet. Som ung borgarfru hade man alltid tjänstefolk och familjen Nycander utgjorde inget undantag. Dessa var dock ständigt en källa till irritation och man kan inte åta bli att tänka att det nog hade varit bättre om fruarna hade arbetat med praktiskt i köket, inte bara instruerat. Det tror jag hade gjort underverk för många understimulerade kvinnor och säkert fått tjänstefolket mer vänligt inställt till sina arbetsgivare.

Somrarna tillbringar Marie-Louise gärna på Yxe gård i Bergslagen, inte långt från Nora, en egendom som ägdes av familjen Forsell men som efter Marie-Louises faders död säljs till hennes systers man och därmed stannar i familjens ägo.

Marie-Louise och hennes man umgås inte direkt i de lägsta kretsarna i staden men samtidigt avsätter hon dock td och resurser till ett visst filantropisk arbete. Fattiga familjer finns det gott om och några av dem hjälper hon så gott hon kan. Kraft och ork åtgår också till att härda ut inom äktenskapet. Makarna är olika till lynnet och Marie-Louise har ständigt dåligt samvete för att hon brusar upp gentemot sin make när han inte tycker eller gör som hon ville. Huruvida detta är befogat vet jag inte. Det var nog inte höet lätt att vara borgarfru på denna tid.

Publicerat

Stiernstedt om Alma Wittfogels rykte

Marika Stjernstedt

1913 kom Alma Wittfogels rykte ut första gången. 30 år senare  gavs den i billighetsupplaga på Folket i Bilds förlag som sålde faktiskt i en riktigt väl tilltagen upplaga. Det var tydligt att det även under 40-talet fanns ett stort intresse för denna fina berättelse från Stockholm och dess inre skärgård.

Alma Wittfogel är dotter till den fattiga kaptenen på Stenudden, i Stockholms skärgård. Intill ligger  Tvegarn, en ståtlig herrgård som sett sina bästa dagar och vars ekonomi inte är den bästa. Unge Markus Gille, äldste son i huset, har tillbringat några år vid en lantbruksskola och har åter vänt hem till fädernegården där de tre syskonen Gille växte upp med sin far och en trotjänarinna så det tidigt blev moderlösa. I kyrkan möter han åter Alma som han varit förälskad i men inser att hon är alltför fattig för att passa honom.

Alma Wittfogels rykte är en roman som till viss del handlar om prostitution, som på denna tid kontrollerades av det på sin tid livligt debatterade och kritiserade reglementeringssystemet där lösaktiga kvinnor bokfördes på Besiktningsbyrån dit de varje vecka tog sig för att genomgå en gynekologisk kontroll. Men även för en enkel familjeflicka var farorna stora, om det gick så långt att folk började prata, oavsett vilken sanning som låg bakom.

Markus får inte Alma och inleder istället en relation med trädgårdsmästarens dotter Marianna som sedan ersätts av en riktig läckerbit med viss förmögenhet som han plockar hem från Stockholm. Lycklig blir han inte och i staden bor Alma Wittfogel som till sist gett sig åt en ung och självupptagen konstnär.

Alma Wittfogels rykte är en alldeles utmärkt herrgårdsroman av det bättre slaget. En smula romantiskt sentimental kanhända, men intrigen och porträtten av Alma och Markus är inte alls dumma, precis som kapten Wittfogels ungdomsöde som formar både hans och dotterns liv. Romanen skulle med fördel kunna filmatiseras, kanske allra helst som en liten miniserie på ett par timmar, det håller den verkligen för.

Publicerat

När Maria Wines minnen vakna till liv

Maria Wine

I Minnena vaknar som jag just läst, skriver Maria Wine om sitt liv med Arthur. I min bokhylla står Född med svarta segel men denna en av hennes tidiga diktsamlingar, har jag mycket litet minne av. Bättre minns jag hennes självbiografiska verk, Man har skjutit en tiger som jag tyckte mycket om.

Minnena vaknar är en än bättre volym. Den är en smula fragmentarisk till sin framställning, men är likväl en sammanhållen framställning med spridda minnen från ett långt liv. Wine citerar här och där Arthurs brev, men det  är hennes egna texter som är den främsta behållningen och som får mig att fastna i hennes text.

Wine berättar om deras första möte, den första tidens romans per korrespondens och de följande årens samliv och resor. Hon berättar om en oönskad graviditet, där fadern icke var Arthur. Hon berättar om sina resor på egen hand och hur hon tas för välkända filmstjärnor. Och om den gången på en dans då hennes kavaljer talar om för henne att hon är mycket lik poeten Maria Wine.

Nyfiken blir jag på Marias och Arturs förhållande, mycket för att jag undrar om deras fria äktenskap mest var på hans villkor som det är lätt att tro, fördomsfullt kan tyckas. Överhuvud tror jag att det är svårt att inte skada någon i  ett sådant förhållande, inte minst de människor som ger upphov till de kort uppflammande kärlekslågorna. Vaknar inte de om nätterna, vrider sig och saknar det varma skinnet emot sitt? Önskar inte de att deras älskade skulle tillhöra dem och inte en annan, kanske i ett främmande land? Den frågan är det inte lätt att få ett svar på, varken i denna volym eller någon annanstans.

Så läs boken, inte minst för skildringen av jordbävningen i Agadir där så många omkom men paret Lundkvist överlevde.

Publicerat

Leo Kall uppfinner sanningsserumet kallocain i Kemistaden i Världsstaten

Kallocain Av Karin Boye

Karin Boyes sista roman är skriven i anslutning till andra världskrigets utbrott och Boye var allt annat än omedveten om förhållandena i Tyskland och Ryssland. Romanen är förlagd till Kemistaden 4 som ligger i Världsstaten. Bostäderna i denna stat är av säkerhetsskäl förlagda under markytan och hemmen helt standardiserade. Äktenskapens främsta syfte är att producera barn som vid en viss ålder skickas vidare till centrala anstalter för utbildning och uppfostran.

Leo Kall, bosatt i Kemistaden 4, har uppfunnit ett sanningsserum som han kallar för kallocain och när berättelsen börjar, har han precis påbörjat de försök som skall utvisa att medlet är ytterst effektivt. I en så kontrollerad stat som Världsstaten, där var tanke som inte gynnar staten är att betrakta som ett brott, är kallocainet en mycket farlig upptäckt. Inte minst för Leo själv och hans medhjälpare.

Jag tycker att Boyes roman känns en smula daterad och fängslas inte helt av hennes text. Bäst är utan tvekan skildringarna av kallocainförsöken, när testpersonerna berättar om sin längtan efter en annan värld, byggd på kärlek och tillit. Där finns det något som jag tycker är intressant och som även idag gör boken läsvard.

Publicerat

Sök Walter! av Vita Sackville-West

Sök Walter! Av Victoria Sackville West

Sök Walter! av Victoria Sackville-WestFörutom att hon skapade trädgården vid Sissinghurst i Kent och hade uppslitande kärleksaffärer med bland andra Violet Trefusis och Virginia Woolf , skrev Vita Sackville West nästan 20 romaner och gav ut ett halvdussin diktsamlingar. En av dessa verk har jag precis läst, det är romanen Sök Walter! (The easter party) från 1953.

När sir Walter Mortibois träffade den unga Rose insåg han att hon var den enda kvinna som skulle passa att bli hans hustru. Han friade och ställde ett ovanligt villkor: han ville att äktenskapet aldrig skulle fullbordas utan att de två skulle leva samman utan något som helst intimt umgänge.

Efter över 20 års äktenskap har Roses åtrå så sakteliga förtvinat, men ännu hyser hon varma känslor för sin man som helt begraver sig i sitt arbete som jurist. Äktenskapets mörka hemlighet är dock något som Rose beslutat att ta sig med ner i graven. När påsken närmar sig blir de bestämt att de tu skall fira högtiden tillsammans med Roses syster, hennes man och deras son samt den omtalade lady Juliet och Walters bror Gilbert. Atmosfären är tät och det är inte bara Rose som bär på en fördold hemlighet.

Roses syster är i stort helt olika, ty Lucy är varken intellektuell eller en dam av värld. Systersonen är en vacker ung man vars intresse för damer är non-existing, vilket vållar honom visst huvudbry. Gilbert är lik sin bror, men till skillnad från honom drivs han inte av bitterhet och pessimism. Det är tur att lady Juliet har förmågan att skingra de allra tyngsta molnen.

Sök Walter! är till en början en ordinär och tämligen tråkig överklassroman som har alla de ingredienser som gör anrättningen alltför söt om receptet är konventionellt. Det dröjer dock inte länge förrän molnen tornar upp sig på den ständigt klara aprilhimlen och man andäktigt vänder på bladen. Visst finns det brister i intrigen, men det hindrar inte Sök Walter! från att vara en läsvärd roman som inte lämnar några slutgiltiga svar. Har man dessutom läst Kring ett äktenskap av Vitas son Nigel Nicolson, blir läsningen än mer intressant.

Publicerat

När Elsa Nybloms hjärta var ungt

Det bästa med denna volym är dess titel, den är verkligen helt underbar. Ett ungt hjärta, som ännu bultar mjukt och varmt, oansatt av sorger och besvikelser, det är något vackert det. Detta sagt utan att för den skulle förringa innehållet.

De sorglösa barndomsåren är förbi och stämningen i boken präglas mer av ett visst vemod. Mormodern avlider, Elsa blir kär och Bahian skall utrymmas för att sedan genomgå en total ombyggnad (idag är kåken riven, den försvann troligtvis på 60-70-talen).

Salomjenske, en av grannarna i huset på Grevturegatan, Bahian, är i denna volym ständigt närvarande. Salomjenske är en mycket klok och ovanlig man. Han har en mycket modern syn på kvinnan, ja förbannat radikal nog är en mer adekvat benämning. Att fruar skall ha samma rättigheter som män, är för honom helt naturligt, vilket till och med väcker visst missnöje även hos husets kvinnliga invånare.

En uppslagen förlovning i slutet av boken resulterar i en resa för att trösta det ansatta hjärtat. Resan går till Säter i Dalarna. Där träffar Elsa en ung och bildskön dalmas. Det är sommar och naturen är fylld av skönhet. Hon förstår nu vad kärlek är, vad den kan vara.

Publicerat

Syster Lillemor hade kanske inget val

För ett par somrar sedan var jag på bilsemester och på en loppmarknad fann vi Syster Lillemor gör sitt val, troligtvis den sista volymen i Inger Bergås serie om den tokpräktiga sköterskan Lillemor. Boken var inte särskilt bra, men vi hade roligt åt den käcka Lillemor och fann raskt på förslag på mer ekivoka titlar i serien (Syster Lillemor tar sig en karl, Syster Lillemor ligger igen).

Jag tänkte inte mer på Lillemor, förrän jag läste detta inlägg och lärde mig att Pernilleböckerna skrivits av en man under kvinnlig pseudonym och då påmindes om Inger Bergå och hennes Lillemor. Då jag googlade henne, visade det sig att även hon egentligen var en man. Vilket sammanträffande, eller är det kanske så att en stor del av dussinflickböckerna där hjältinnorna är rena som snö är skrivna av män? Den sanna kvinnan, hmm, påhittad av en man (vilket i sig inte är något nytt).

Inger Bergå (1905-1969), eller Uno Modin som var hans rätta namn, skrev inte bara flickböcker utan mestadels äventyrsböcker för pojkar (Fallskärmsjägarna, I maffians väld, radiobil 10 anropar och Glitre, en fjordhäst). Hur kände han när han skrev om den kyska Lillemor, den slampiga kollegan Syster Nan och alla attraktiva läkare med muskulösa kroppar som nonchalant skrev ut recept med cigaretten i mungipan? Var det i själva verket hans förbjudna åtrå som fick fritt spelrum genom karikatyren syster Nan, eller var det hans av madonnan och horan präglade kvinnobild som kom till uttryck i Lillemors ädla karaktär? Jag har inte svaren, men jag fick något att fundera på. Framförallt måste jag läsa om Lillemor igen, nu när jag vet lite mer om hennes upphovsman.

Värt att nämnas är också att det val som Lillemor stod inför i boken, var kärlekens val, ett val mellan två doktorer (och ett liv som hemmafru i framtiden får man förmoda).

Avslutningsvis bör väl tilläggas att det öde som dolde sig bakom pseudonymen Sigge Stark kanske också liknande Uno Modins; det var kanske helt enkelt en fråga om att försörja sig, att kämpa för brödfödan. Läs mer om Stark i denna tämligen utförliga artikel.

Publicerat

The memoirs of a fox-hunting man

Och nu Siegfried Sassoons klassiska När vi red efter räv (Memoirs of a fox-hunting man) från 1928. En väldigt lugn och inte alls speciellt händelserik roman, som skildrar en ung mans uppväxt hos sin faster på den engelska landsbygden. Här är det ett stillsamt lantliv med rävjakter och cricket som möter läsaren. Det är en berättelse som tar form på ett både tänkvärt och roande vis.

Sassoon var den framgångsrike militären som blev pacifist (vilket fick honom att anses som mer eller mindre sinnessjuk) och sedan framgångsrik författare och poet som under några år hade ett förhållande med Stephen Tennant – en av 20-talets Bright young things.

Språket är utmärkt och skildringen av landsbygden är så fint genomförd att jag nostalgiskt minns min egen uppväxt i den lilla norrländska byn. Här finns klara höstdagar , daggfriska gräsmattor, ritter i gryningen och en värld som sakta men säkert är på väg att försvinna. Det är svårt att inte låta sig charmeras.

Sassoon skrev ytterligare två böcker om den unge Sherston: Memoirs of an Infantry Officer (1930) och Sherston”s Progress (1936). I dessa två volymer har första världskriget brutit ut och Sherston avancerar på den militära banan. Samtliga böcker finns översatta till svenskan (de kom runt 1950) och är mycket vackra i sin häftade originalupplaga. Här är en bild.