Wolter Gahns lyxkasern på Villagatan

I hörnet av Villagatan och Östermalmsgatan restes mot slutet av 30-talet en fastighet som ritats av Wolter Gahn. Det var inga ordinära smålägenheter som rymdes i denna kåk, snarare större lyxvåningar. Varje våningsplan innehöll ursprungligen en 5:a med dubbla jungfrukammare, en 4:a med jungfrukammare, en 5:a med 2 jungfrukammare samt en 2:a med kök. De stora 5:orna är mycket väldisponerade med 3 rum i fil, där det 3:dje rummet mycket väl kan användas som sovrum. Sovrumsavdelningen ligger avskilt, har tillgång tillgång till ett badrum och en gång med förvaring. Intill köket finns en serveringsgång, ytterligare ett badrum och vid kapprummet en gästtoalett. En påkostad borgerlig planlösning med andra ord!

Högst upp, takvåningen som var omringad av kungsbalkonger, låg endast 3 lägenheter och samtliga hade ett mycket stort fönsterparti i vardagsrummet. Rummen blir här tämligen grunda, då en stor del av våningsytan blivit uteplats. Det är priset man får betala för den lyxen. Har man sett vardagsrumsfönstren på detta våningsplan, knorrar man dock inte.

Som ni ser av bilden fasaden hade de ursprungliga fönstren överfönster vilket var mycket dekorativt. Tyvärr har man satt in nya, med karm och allt, i de befintliga karmarna och därmed minskat fönsterytan avsevärt och dessutom struntat i att förse fönstren med överluft. Synd på så rara ärtor!

Wolter Gahn kom från Uppsala, gick både Tekniska Högskolans arkitekturskola och Konsthögskolans byggnadsskola. Han slog igenom under 20-talet, men anslöt sig sedan till funktionalisterna och ritade fler vackra bostadshus samt teater- och konserthuset i Karlskrona.

Gårdstemplet i Villastadens skugga

Templet i Villastaden

I kvarteren norr om Humlegården finns det mycket att se; även om man promenerar fram och tillbaka var och varannan dag undgår man att bli uttråkad. I Villastaden stod ursprungligen bara villor, idag är bebyggelsen mer skiftande. På gården till ett 30-talshus i Korsningen Östermalmsgatan/Villagatan finns fortfarande det gamla tempel kvar som uppfördes av Axel och Hjalmar Kumlien tillsammans med en praktfull dubbelvilla. Dubbelvillan är riven, men det gamla lusthuset som liknar ett tempel står kvar liksom den vackra muren i fonden. Det är en sällsynt vacker miljö.

Längre upp på Villagatan ligger en dubbelvilla som klarat sig undan rivning. Det är Lotten von Kraemers gamla hus som numera ägs av Samfundet de nio. Studera den gärna, framförallt trädgården som är lagomt vildvuxen. Huset är dock uppdelat i mindre lägenheter idag.

Näst längst ned på Villagatan, i nr 3, har Kungliga Vitterhetsakademien sitt hem. I slutet av 50-talet donerade familjen Retting sin villa (och Skånelaholms slott i Uppland). I Rettingska villan har tiden helt stannat upp, åtminstone i den mycket stora våning som numera är akademiens representationsrum. Hela våningsplanet slogs 1899 samman till en 16-rummare med två kök. Det ena köket har fått vara oförändrat allt sedan dess. Jag har fått för mig att man kan få besöka dessa vackra rum. Om så är fallet, vill jag hemskt gärna gör det någon gång.

Arkivbilderna kommer från Stadsmuseets inventering av Östermalm, volym 4. Bilen på teplet har jag dock tagit själv.

Villagatan 10, nätt villa av bröderna Kumlien ritad för AB Stockholms Byggnadsförening 1876

1876 började arbetet med att förvandla de gamla tobaksfälten norr om Humlegården till eleganta villastad efter kontinentala förebilder. I kvarteret Kulberget Mindre, som idag heter Granen, uppfördes i korsningen Villagatan och, som det står på ritningarna, “Ny gata parallell med Norra Humlegårdsgatan”. Norra Humlegårdsgatan döptes raskt om till Karlavägen och den nya parallellgatan blev Östermalmsgatan. Villans arkitekter var Axel och Hjalmar Kumlien, som ritade många hus i området och dessutom var engagerade i projektet med den nya villastaden.

Bakom projektet med den nya villastaden låg AB Stockholms Byggnadsförening med Johan Henrik Palme som ordförande. I en skrift av Tarras Blom hittar jag följande rader om hur projektet genomfördes: “Förslaget hade väckts av en av de ledande mannen inom byggnadsföreningens styrelse, bankdirektören Johan Henrik Palme (vars halvbror blev far till Olof). Eftersom villor ej stipulerats i stadsplanen lät föreningen belägga tomterna med servitut. Vid försäljning infördes förpliktelserna i köpekontraktet, som sedan intecknades för att få rättslig verkan”. När tomtpriserna sedan steg, lönade det sig att lösa inteckningarna, riva villorna och istället uppföra stora hyreskaserner. Av den anledningen finns det inte många kvar idag och de allra flesta är rejält ombyggda.

Denna villa har två bostadsvåningar och i den med fönster försedda källaren finns kök och utrymmen för personalen. På entréplanet finner vi salen på ena sidan och ett förmak jämte salong på den andra. Invid salen finns ett rum som jag gissar används vid serveringen, ty där finns också trappan ned till köksregionerna.

En trappa upp ligger den privata sovrumsavdelningen som bl.a. innehåller ett stort, avdelat sovrum.

Villan finns inte kvar, den revs i mitten på 30-talet. Innan det hade den emellertid byggts om två gånger. Den första 1915-16 (arkitekt Edvard Bernhard), den andra 1930 (Ture Wennerholm), båda för ingenjör Paul Toll. Vid det laget var villan så om- och tillbyggd att den inte stod att känna igen.

Som framgår av planritningen ovan har köket flyttas upp till bottenvåningen och byggnadskroppen har förstorats. I ett entresollplan ovanför köket har jungfrukammare m.m. placerats. Bruspråken på nedre botten härrör från en tidigare ombyggnad.

Ungefär 5 år senare revs villan och istället restes ett praktfullt funkishus med fyra välplanerade lägenheter per plan och två trapphus. Där skulle jag hemskt gärna bo.

Mäklarnas känsla för detaljer: “Tidstypiskt i villastaden från 1883”

Charm på Villagatan

Detta är outsägligt lustigt.

Mäklarnas kunskap om arkitektur är tyvärr rätt begränsad. Jag vet inte riktigt om man kan klandra dem då deras huvudsakliga uppgift är att få ut ett så högt pris som möjligt för lägenheten, inte att tala om hur och när våningen eller villan renoverats. Viss elementär kunskap vore dock önskvärt.

Skeppsholmens mäkleri har verkligen lyckats under förväntan när de presenterar en 4:a i ett av husen i kvarteret Björken på Floragatan. Många av husen i detta kvarter är rejält ombyggda på 20-30-talen och av den ursprungliga inredningen återstår mycket litet. Denna våning utgör inget undantag, vilket redan den påbyggda fasaden skvallrar om.

Mäklaren skriver: “På lugn återvändsgata i villastaden ligger denna tidsenliga fyrarumslägenhet från 1883. Wilhelm Nerman och Ernst Stenhammar är arkitekterna. Fasaden är inbjudande och uppgången är vacker med sandfärgade väggar och golv och trappa i marmor. Stora, vita, spröjsade fönster i trappuppgången ger ett ljust intryck.” och fortsätter sedan “Det vackra vardagsrummet ligger i fil med matsalen med tidstypiska skjutdörrar som skiljer rummen.”

Vad jag kan se av bilderna återstår intet av den ursprungliga inredningen från 1883. Lister, dörrar, fönster, stuckaturer, kakelugnar, dörröverstycken, fönster mm har kastats ut vid renoveringen som jag antar har skett på 30-talet. Våningen saknar för den skulle inte charm, men det är ju en helt annan sak. Ursprunglig är den icke!

Generalkonsul A:son-Johnsons villa

På villagatan
På väg hem en kväll passerade jag som vanligt Villagatan och den vitputsade villa där generalkonsul Axel Axelson Johnson hade sitt hem innan byggnaden omdanades till kontor. Som så många andra hus i Villastaden, har det ombyggts ett flertal gånger. Den stil som var högsta mode vid byggnadsåret  1876, var helt passé 1885 och knappt 35 år senare var det dags för Ivar Tengbom att tengbomisera 80-talsståten och anlägga en sober, nyklassisistisk klädedräkt

Visst är det en vacker entré villan har och är inte valvet in till gården särskilt tjusigt? En kväll när jag passerade var både byggnad och trädgård upplysta. I entrégången glimmade marschaller mot den vita snön och genom fönstren syntes elektriska lampor och stearinljus. Åh, så tråkigt att detta inte längre är en privatvilla och att jag får bo här!

Och så följer vi Gustav Wally i dansen

Den allra mest nöjeslystne av Wallenbergarna var Gustav Wally. Han var skådespelare, dansare men framförallt satte han upp de allra mest påkostade revyer som någonsin visats i Stockholm och detta med början 1939. Först på Södra teatern, sedan på Oscars. Klassiska är föreställningarna Serenad och Roberta.

1938 sjöng Wally in Kai Gullmars Jag har en liten melodi. Sångrösten är det inte vidare väl beställt med. Privat gnolade han gärna Sweetheart i London, cherie uti Paris.

Gustav Wally skulle egentligen ha blivit finansman men blev istället balettpojke. Redan under skoltiden på Lundsberg satte han upp en revy. Här en bild på Jally Brothers. Dekoren är gjord av Sigvard Bernadotte.  År 1929 (?) åkte  Wally till London och fick, tack vare sitt dekorativa yttre, en statistroll i Noel Cowards Bitter Sweet. Föreställningen blev framgångsrik och turnerade i USA.

1930  var Wally åter hemma i Sverige och medverkade i Ernst Rolfs jubileumsrevy för att sedan bege sig till Paris där han tillsammans med Niels Wessel Bagge bildade han Wally brothers (på bilden tillsammans med Yvonne) som uppträdde runt om i Europa. Så småningom hamnade Wally i Hollywood, men där fick han aldrig någon större roll. Han åkte istället hem till Sverige och ägnade sig där åt lyxrevyer.

Under många år hade Wally sitt hem i Wallenbergarnas hus på Villagatan 4 i Stockholm. Den konstfulla, av honom skapade etagévåningen lär fortfarande finnas kvar. I slutet av 40-talet flyttade Gustav Wally till N.Y.och etablerade sig som skeppsredare. Han dog 1966.

Avslutningsvis en bild på Wally och Karl Gerhard. Gerhard strandklädsel är av det ovanligare slaget. Wallys memoarer, Följ mig i dansen från 1946, finns att köpa på Bokbörsen.

Lotten von Kraemer på Villagatan

Jag praktiskt taget snubblade över ett synnerligen märkligt människoöde häromdagen: Lotten von Kraemers. Född 1828 i Uppsala och dotter till landshövding Robert von Kraemer tillbringade hon sin uppväxt i det vittra Uppsala, vars sällskapsliv dominerades av Geijers, Malla Silfverstolpes och mor och dotter Knös salonger. Till skillnad från de flesta i denna krets var Lotten redan som liten flicka en stark kämpe för kvinnosaken, ett kall som följde henne livet ut.

Under 1900-talets tidigare år var den åldrade Lotten mest känd som en excentrisk gammal dam som bebodde Villagatan 14; klädd i gamla slitna spetsar blev hon ett av Östermalm mest välkända original. Många var de böcker om hon för egna pengar lät trycka i påkostade band, men som nästan ingen köpte. Hennes sista vilja, som samtidigt får betraktas som en sista chans till revansch, var den donation som hon vid sin bortgång ämnade göra för stiftandet av Samfundet de nio.

Lotten, som saknade bröstarvingar, hade på känn att det skulle bli bråk om hennes sista vilja och lät därför två doktorer undersöka henne under en längre tid för att få svart på vitt att hon var vid sina sinnens fulla bruk. Trots detta var det en stor skara syskonbarn och svågrar som överklagade hennes testamente, endast en systerdotter lät bli och hennes namnteckning lät man förfalska för att släkten skulle bli fulltalig i sitt yrkande.

Efter mycket bråk, och trots en hel del fuffens, blev stiftelsen, precis som Lotten önskat, en institution i den svenska litterära världen, vid sidan av Svenska akademin. Läs mer om Lotten och hennes gärning här. Det är ett mycket märkligt människoöde som rullas upp om ni läser de texter som finns under menyn Lotten von Kraemer – ett liv präglat av en olycklig kärlek och en orubblig tro på sig själv.