Ett bra sätt att påminna sig orsaken till den jul vi firar här uppe i orden kan vara att plocka fram flanellografen ur gömmorna och berätta sagan om det lilla Jesusbarnet, de tre vise männen och jungfru Maria. Även om vi i Sverige är tämligen sekularisrade och jag inte är troende tycker jag om att tänka på den kristna julen, varför vi firade den och hur annorlunda det måste ha varit för knappt 100 år sedan när kristendomen på ett annat sätt präglade Sverige.
En flanellograf är en flanellklädd tavla på vilken man fäster olika figurer och bilder. Som ni förstår hörde den hemma i en era när man hade helt annorlunda möjligheter att presentera bilder. Idag framstår den nog som rätt mossig, men kanske just därför blir den också intressant. Här en äldre bild som visar hur man kunde använda flanellografen så sent som på 60-talet på Bergs reklamskola.
Flanellografen har fått en nyrenässans i lekprogrammen. Tänker på SVT´s musikunderhållning. (Inte Bollibompa)
Känns märkligt, att ha hunnit vara med om skolplanscherna och den tidiga grafiken. Deet fick ta lite undervisnings-tid. Man ifrågasatte inte heller varför Bamse och lilla åsnan rörde sig som de gjorde.. Det hörde till, och var ändå “värre” än när mamma läste ur ngn. bok.
Har den, det har jag inte sett men jag är ingen ivrig tv-tittare.
Jag tycker nya tecknade filmer är hemska. Ansiktena är alldeles för stora och kropparna för späda.
Åh, flanellografen, pedagogikens stöttepelare! Jag minns också att man kunde få gå med till materielrummet och hämta spännande planscher. Instämmer i att nya tecknade filmer är förfärliga. Liksom platta.
Nya tecknade filmer är hemska. Små kroppar och stora ansikten. Usch