Dorit von Kant, parant innehavare av von Kants sällskapsvåning, instruerar hembiträdet, en välväxt jämtländska med blont hår och uppseendeväckande figur, och beger sig sedan in i sovrumsavdelningen för att väcka sina flickor.
von Kants sällskapsvåning håller sig med tre flickor i 25-årsåldern, alla med varierande hårfärg och framtoning. I det första rummet bor Marianne Svanstjerna och det är hennes dörr som Dorit knackar på och sedan öppnar, då inget livstecken hörs inifrån sängkammaren.
På den väl tilltagna sängen ligger Marianne, iförd en tunn negligé i guldrött. Det livligt mörkbruna, nästan svarta håret, står i kontrast till den sjukligt bleka hy som av allt att döma tillhör en flicka som somnat in för gott. Dorit ryggar förskräckt tillbaka, samlar sig och beger sig ut i hallen och lyfter darrande telefonluren.
Den förnäma fasaden på Artillerigatan, i hörnet av Riddargatan, är mycket tilltalande, precis som foyern noterar Ben när han stiger in i trapphuset och låter hissen föra honom upp till våningen på tre trappor. Dorit von Kant öppnar själv dörren, vilket gör honom en smula förvåna. Dorit måste vara rejält chockad när hon anammat en så vulgär ovana.
– Ben, följ med in i salongen så skall jag förklara. Astrid har dukat fram lite kakor och portvin. Jag kan bara inte berätta det fruktansvärda som hänt på fastande mage.
I den bekväma rokokogruppen bjuds Ben på både portvin och Dorits förfärliga berättelse.
– Jag förstår inte vad som kan ha hänt. Marianne var kärnfrisk, något annat än mord är uteslutet. Marianne var så populär. Dessutom var hon rask. Somliga kvällar avverkade hon uppemot tio kunder utan att förlora fräschören.
– Hur många flickor har ni i ert stall?
– Nu när Marianne är borta så är det bara Nina Logardt och Suss von Kant, en ung släkting till mig.
– Det måste verkligen vara ett bakslag för din verksamhet. Jag föreslår att vi tar oss en titt på den döda.
Dorit samtycker och stärker sig med ytterligare en redig klunk portvin.
Ben öppnar sovrumsdörren och går fram till fönstret för att dra upp rullgardinen. Mariannes hy är än blekare i dagsljus.
– Hade hon många kunder igår?
– Nej, inte mer än fem. Den sista var doktorinnan Sparring, hon gick vid tvåsnåret. Hennes make spelar bridge på onsdagskvällarna, så då passar hon på att besöka oss. Marianne är hennes favoritflicka. Vad hon skall bli besviken. Dessutom betalar hon bra. Jag tror att hon stod för 20 % av vår omsättning.
– Var bor Sparrings?
– I hörnet Skeppargatan/Karlavägen. Doktor Sparring har sin mottagning i våningen under.
– Var är din kollega, Dorit?
– Hon har rest till sin syster på Norr Mälarstrand. Jag har inte ringt henne ännu. Stackars Rosa kommer att bli så ledsen, hon är alltid så orolig för våra finanser. Det är hon som sköter det ekonomiska. Vad tycker du att jag skall göra med liket?
– Jag föreslår att du ber Astrid att köra ut det till din sommarstuga på Ljusterö. Jag utgår från att du inte vill blanda in polisen?
– Nej verkligen inte. Det skulle inte göra saken bättre. Jag måste tänka på vårt rykte. En skandal vore ödesdiger för affärerna.
Doktorinnan Sparring tar emot Ben i den luftiga våningens elegant möblerade förmak.
– Ni får ursäkta att jag är en smula indiskret, men var Marianne Svanstjerna vid liv när ni lämnade von Kants sällskapsvåning?
– Vad menar ni? Är Marianne inte längre i livet? Det kan ni inte mena, hon var en så förtjusande ung dam. Ingen kan få mig så erotiskt itänd som hon.
– Ja, tyvärr. Dorit hittade henne i morse. Av allt att döma har hon blivit förgiftad. Anade er make något om er lilla last?
– Det tror jag inte. Jag har alltid varit så försiktig. von Kants sällskapsvåning är känd för sin diskretion.
– Nyttjade ni kanske kemisk stimulans?
– Lite kokain då och då, men det var länge sedan nu. Marianne var tillräckligt raffig för att skänka mig njutning utan kemiska medel.
– Jag förstår. Jag hoppas att ni finner en ny flicka som kan tillfredsställa er.
– Det hoppas jag med. Här har vi förresten min man.
Doktor Sparring stiger in i rummet. En elegant man i 45-årsåldern.
– Då skickar jag över hembiträdet med våra avlagda kläder. Jag hoppas så att de skall komma till någon nytta.
– Var inte orolig, doktorinnan. Vi är så tacksamma. Alla bidrag är välkomna.
– Min man, doktor Sparring. Herr Powers representerar välgörenhetsorganisationen Östermalmsgåvan.
– Angenämt. Min hustru är verkligen enastående generös.
Det är tomt i baren då Ben och Paul Breda stiger in på Grodan. Några spritsers senare tar ben upp fallet von Kant med Paul.
– Är du bekant med von Sparrings?
– Jag har träffat doktorn några gånger, men jag kan inte påstå att jag känner honom. Han har emellertid ett gott rykte. Jag är förvånad att hans hustru är så lättsinnig. Jag anade inte att hon var lesbian.
– Känner du till von Kants sällskapsvåning?
– Ja, det gör jag. Rosa Stenbock är alltsomoftast på de tillställningar som jag går på. Det är en stilig dam. Hon är mäkta populär och kommer oftast med en ny flicka varje gång.
– Hur är det med hennes syster då?
– Sally? Hon bor på Norr Mälarstrand i en av de där tjusiga etagevåningarna högst upp. Jag var där senast i lördags på en livlig skiva.
– Har du lust att presentera mig för henne?
– Javisst.
– Ja, utsikten är fantastisk och terrassen använder vi dagligen.
Sally Lenckert serverar cocktails med van hand. Fru Lenckert är pratglad, en smula fyllig och ger ett något bedagat intryck. Hennes syster Rosa håller sig en smula i bakgrunden och sträcker då och då fram en skål med salta pinnar.
– Rosa tycker likadant. Då och då gör hon mig sällskap några dagar. Nu när det skulle repareras i hennes våning passade det naturligtvis extra bra att stanna hos mig i några dagar.
– Så fröken Stenbock har hantverkare i huset?
– Ja, är det inte förargligt, men jag tror så att de bör vara klara vilken dag som helst. Rosa Stenbock är en elegant dam i 45-årsåldern som ger intryck av att vara både driftig och envis.
– Paul, nu måste du ta en Dry Martini. Du vet att mina är kända över hela stan. Inte minst din mor brukar älska dem.
– Mer än gärna, blanda en åt Ben också.
– Rosa, bjud nu runt de salta pinnarna!
Sensommardagen är ovanligt varm. Ben stiger in på Coco och Carmen för en lunch med Vera Waldor som för tillfället befinner sig i Sverige.
– Ben, du ser strålande ut. Inte ett hekto för mycket. Verkligen synd att du vägrar att vara med i mina filmer.
– Vera, chic som vanligt. Har du beställt?
– Ja, även åt dig. Ursäkta mig en stund, jag skall besöka badrummet.
Lokalen är fullsatt och det är tätt mellan borden. Det är inte svårt att höra spridda repliker ur de samtal som pågår.
– Doktorinnan Sparring, i en liten sällskapsflicka? Det må jag säga, tror du att det är allvarligt?
– Ja, det ryktas om skilsmässa.
Vera sätter sig ner vid bordet och Ben uppfattar inte mer.
– Där har vi maten. Hoppas verkligen att du gillar ankbröst, Ben, annars finns säkerligen stångkorv att tillgå.
– Så roligt att se dig igen, Ben.
Dorit tar emot i salongen och verkar nu ha övervunnit den värsta chocken.
– Astrid har gjort ett utmärkt jobb. Nu återstår det bara att finna en ny flicka som kan ta vår kära Mariannes plats.
– Har du börjat leta?
– Ja, i morde hade jag en flicka på besök. Hon verkade alls inte tokig. Kanske lite fyllig, och håret var en smula för ljust, men det kan man åtgärda. Imorgon skall jag träffa ytterligare två flickor. Då är Rosa tillbaka igen. Jag vill verkligen höra hennes åsikt. Hon har sådant affärssinne.
– Hur går det förresten med reparationerna?
– Vilka reparationer? Hela våningen reparerades för 3 år sedan och det gjordes minsann grundligt. Det dröjer nog många år innan jag behöver göra några förbättringar.
– Jag får tacka för titten, Dorit. Jag hör av mig.
Ben öppnar bildörren när Rosa Stenbock närmar sig porten på Norr Mälarstrand.
– Vad sägs om en biltur? Ni har inget val.
En något omodern pistol möter Rosas blick och hon sätter sig motvilligt i bilen som genast startar.
– Jag förmodar att det var utsikten att förlora en av era bästa kunder som gjorde att ni dödade Marianne. Utan tvivel hade det blivit ett kännbart inkomstbortfall om Doktorinnan gjort slag i sina skilsmässoplaner och flyttat samman med sin unga älskarinna.
– Inte nog med det, Marianne fjärmade mig från Dorit. Hennes unga kropp förvandlade mig till en simpel ekonomichef. Tidigare hade vi det så bra tillsammans, men det senaste halvåret har varit outhärdligt.
– Nå, nu när Marianne är borta, kan du säkert återuppväcka känslorna hos din kompanjon. Jag ser fram emot ditt lilla bidrag till min hushållskassa, Rosa. Naturligtvis ypper jag inget för Dorit, detta stannar oss emellan. Nu kör jag dig till porten.