Jag läste precis en artikel som gjort mig smått irriterad. Den var något rörig och helt tillrättalagt för att torgföra ett borgerligt ideal (det är inte så att jag inte klarar av borgerliga ideal, men att ta dem till ursäkt för att tota ihop en text tycker jag inte om – lika illa är det i den socialistiska pressen). Visserligen tycker jag, precis som artikelförfattaren och även upphovsmännen bakom En sort bok om arkitektur: Hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg, att byggandet på det stora hela urartade på 60-talet, åtminstone när det kommer till stora bostadsområden, men det innebär inte att det verkligen var bättre förr. Författarna till ovan nämnda verk, Christopher Rådlund och sociologen Alexander Ibsen, pläderar för ett humanistiskt byggnadsideal vilket skall ses i kontrast till den arkitektur som socialismen står för.
Socialismen förändrade verkligen byggandet i början av 30-talet, även om de verkliga pionjärerna är HSB:s 20-talsområden, vilka hör till de nyklassiska byggnader som artikelförfattaren anser höra till de bästa och som idag värderas högt.
Innan tiderna började förändras så byggde man vanligen, humant eller ej – allt är som bekant en fråga om smak, stora eller åtminstone lite större lägenheter åt gatan till, och små och trånga lägenheter, med lägre takhöjd, i de på gården belägna husen. Man byggde också små, men ack så pittoreska träkåkar i anslutning till stora gårdar eller bruk. Stora delar av Stockholms innerstad består av kåkar byggda på spekulation (läs gärna Strindbergs och Lundins Det nya Stockholm där de ondgör sig över den låga kvalitén). Trots allt detta får man säga att mycket av det som byggdes förr höll en hög kvalitet, åtminstone jämfört med våra dagars massproduktion. Den värsta slummen är dessutom sanerad (nu tänker jag på trånga och ljusfattiga gårdshus med gårdsbrunnar på bra ett par meter i diameter).
Man kanske inte kan bortse från att mycket av byggandet efter 1930 skett efter socialistiska riktlinjer, men jag att det fallit sig så är knappast någon katastrof. Mycket av det som byggdes, det mesta fram till och med början av 50-talet håller mycket hög klass, både arkitektoniskt och med avseende på utförande. Man hade helt enkelt inte lärt sig rationalisera i tillräckligt hög utsträckning. Detta ändrades successivt under 50-talet och i början på 60-talet vilket ledde till en lägre detaljkvalité och till att en alltför stor skala började tillämpas. Detta är också något som Wolter Gahn säger i förordet till nyutgåvan av kampskriften från 1931, Acceptera: I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta.
Jag har skrivit en lång text om hur man omvandlat centrum i Luleå genom åren (har ännu ej kommit i tryck) och hur man där först förnyade stadskärnan, sedan nästan demolerade den och nu gått varvet runt och börjat förstöra de modernistiska byggnaderna. Alltid är det likadant, gemene man kan inte se kvalitén i halvgamla hus. Att det skall vara så svårt att förstå! Vem vet vad som kommer att sägas om miljonprogrammen om 30 år, redan nu har de så smått börjat omvärderas.
Jag tycker personligen att dagens arkitektur är trist och det jag främst vänder mig emot är de dåliga material som kommer till användning. Det är helt enkelt för lite massivt trä och för mycket fiberplattor, gips, klumpigt formgivna fönster, banala dörrar med tarvliga gångjärn mm osv. Exteriört verkar man ha fastnat i någon slags funkisinspirerad sörja som inte gör någon glad.
Jag skulle gärna se en tillbakagång till ett mer hantverksbetonat byggande, men samtidigt måste man ha i åtanke att om man satsar på ett sådant humant byggande, är det inte säkert att då byggs hus för alla. Det blir helt enkelt för dyrt. Jag skulle framförallt se att man hushåller med resurserna och respekterar det redan byggda och samtidigt kostar på det som byggs nytt.