När jag först fick tipset om denna SVT-dokumentär ignorerade jag den praktiskt. Jag fann namnet en smula fånigt och förstod inte alls vad den handlade om. Men efter en påstötning lade jag mig i sängen för att titta och blev fast i ett nafs.
Mozart och mums-mums är produktionens titel och där möter vi Ann-Mari Fröier, en 87 år gammal bipolär pianist. Vilken levande människa hon är! Det är verkligen så gott som omöjligt att inte älska henne, trots att man förstår att hon kan vara tämligen knepig emellanåt.
Min erfarenhet av psykiskt sjuka är ringa, men jag går hos en tant som emellanåt sjunker ner i oro och ängslan. Hon är jämnårig med Fröier och en mycket intressant person. Då och då säger hon saker som får mig att baxna men när jag hör mig själv tillrättavisa henne hör jag det välartade samhällets röst och den känns tyvärr inte alls särdeles äkta. Jag får mig således en verklig tankeställare vare gång det händer.
Missa nu inte denna underbara dokumentär, precis som jag höll på att göra. Se den!
Jag såg den delvis och blev väldigt fascinerad av denna vitala dam. Måste se hela – tack för att du lat ut dokumentären här!
Visste – i den mån man kan veta något här i världen – att du skulle tycka om den! Jag har också alltid varit fascinerad av en sorts totalt katalogiserande inredningskaos som folk lyckas bo i. Termodynamikens andra huvudsats säger ju att entropin (måttet av oordning) i hela universum hela tiden ökar; sluttillståndet är kosmiskt kaos där alla enskilda atomer lever ensamma, icke-bundna i molekyler. Fröiers pianosalong är kanske i denna mening kanhända en sorts framtida version av hur ett hippt heminredningsmagasin kommer att se ut om några tiotusen år.
Jag har en tant som också lever i ett liknande kaos. Hade inte hennes hemsamatiter plockat upp och städat hade hon levat som Fröier. Det är något mycket speciellt med en sådan oreda. Jag undrar om jag skulle klara av det. Kanske bryr msn sug inte när en viss gräns överskridits.
Jag skulle absolut inte kunna bo i en sådan oreda, tror jag. Jag får svårt att slappna av när disken är odiskad, dammet ouppsuget och saker ligger framme som inte används. Det vill säga: allt detta i sådan mån och i sådana kvaliteter där man just närmar sig gränsen för vad man klarar av. Som du säger så skulle det vara intressant att överskrida denna gräns och bejaka kaoset och låta detta bli den nya harmonin. Tror jag håller på mig tills jag blir gammal dock! 🙂
”La ut”, menade jag förstås.
Detta gör mig lycklig: http://www.youtube.com/watch?v=S4pmq1x-pfc
(Ann Mari F spelar Mozart)