År 1810 bildades Norrbottens län och detta firades i Residensparken i Luleå en dag i början av juli. Ursprungligen tillhörde Norrbotten Västerbottens län, men då man förlorat Finland, insåg man att det var av största vikt att den nordligaste delen av Sverige blev ordentligt skött och därför avdelades den nordliga halvan och det nya länet Norrbotten såg dagens ljus.
Den 4 juli äntrade nuvarande landshövdingen Per-Ola Eriksson den scen som ställts upp invid residenset i parkens fond för att inviga 200-årsjubileet. Den vackra residensbyggnaden med sin måttliga snickarglädje och drag av empir, utgjorde en lämplig bakgrund till landshövdingens tal om Norrbottens som ett län med goda förutsättningar och som dessutom framfött många begåvade människor. Det är inget fel i att vara stolt. Jag skulle faktisk önska att det funnits mer av stolthet i Norrbotten de senaste 100 åren, ty jag tror att det gör individen trygg och därmed ödmjukare inför sina medmänniskor.
Efter välkomsttalet var det dags för underhållning och kaffe med dopp. Tårtan var av modell prinsess och alltför söt. Bullarna var av helt annat karaktär, ty de hade bakats av den duktiga husfru som hjälper Landshövdingskan och hennes man med representationen. Till skillnad från kronprinsessbröllopets undermåliga underhållning, bjöd länsstyrelsen på mer avancerade tongångar, bland annat en aria ur Puccinis La boheme. Sångerskan var Carina Stenberg som ackompanierades av Britt Wennberg. Denna klassiska musik varvades med riksspelmannen Svante Lindqvists fiolspel och det väckte minnen.
Lindkvist berättade om en gammal spelman han känd under 30 år men som nu var död. Detta väckte minnen. Halvard Blomkvist hette han och han var en vän till familjen. Otaliga var de gånger vi åkte till Södra Sunderbyn där han och hans ampra fru Nancy hade sitt hem. Dessa två saknade inte stil, även om ursprunget var enkelt. Halvard var den spralligare av dem. Min far spelade regelbundet tillsammans med Halvard och hans två bröder, därav de täta besöken. Då och då anslöt “Hyllfarbrorn” som bodde i Boden. Han snidade elegant hyllor avsedda för prydnadssaker och hans fru hade migrän. Den komposition som Lindkvist och hans moatjé Ulf B Jonsson spelade, har jag själv framfört en gång i mitten av 80-talet.
Lagom till evenemangets slut kom regnet och paraplyerna åkte fram. När vi körde hem hade vindtorkarna ett digert jobb att utföra.
Jag älskar den här bildserien. Något så vardagligt vackert över de, och fin gråskala.
Det gläder mig, ty du har pretentioner. Jag har tagit en fin bildserie idag när jag fick byahuset i Ale demonstrerat för mig av änkefru Renman.
Vackert över dem – fotografierna alltså.
på tal om norrbotten och stolthet, har du läst lilian ryds “vi åt aldrig lunch”?
har man nån form av norrländsk anknytning tror jag man kan relatera till vad hon skriver.
Nej, det har jag inte. Vi pratade några stycken om den en dag men än har det ej blivit av. Har du läst den, är den bra?
jag tycker att den är intressant för jag kan tycka att hon på många punkter sätter fingret på det som man kan kalla för norrländskt. hon utgår mycket ifrån sina egna erfarenheter – kulturkrockar hon råkade ut för på 70talet när hon flyttade ner för att studera exempelvis.
å andra sidan har jag ett något romantiskt förhållande till norrbotten så det är möjligt att de som vuxit upp där ser det på ett annat sätt.