Här något man inte ser dagligdags. De två apparaterna på bilden är separatorer. en liten grön och en större rödbrun. I separatorn förvandlas mjölken till grädde och skummjölk. Av grädden kan man sedan kärna smör. Jag antar att det är ytterst få som gör det idag. När jag växte upp gjorde vi smör en eller ett par gånger per år. Inte för att vi behövde det, utan snarare för att min mor tyckte att det var trevligt att göra sitt eget. Det hemkärnade smöret var verkligen gult; färgen var djup och var något blekare än en äggula lite beroende nå årstid.
Och hemkärnat smör är inte så dumt att ha när man har bakat tunnbröd.
Separatorerna på bilden kommer från en gammal släkting, de inköptes på auktionen efter hans död. Klas-Göte hade väl inte riktigt alla hästar hemma och var väldigt originell. Vi var nog en av de få som förbarmade sig över honom precis som vi förbarmade oss över andra underliga och avlägsna släktingar.
Klas-Göte saknade inte intelligens, men han visste rakt inte att föra sig. Han utkämpade i många år en strid med en granne vars tomt låg ovanför hans egen i samma sluttning. Problemet var att vatten från grannens tomt rann ner över Klas-Götes; ett naturligt fenomen kan tyckas, men inte desto mindre irriterande för vår originelle släkting. Många var de skrivelser som han författade och lämnade in till myndigheten.
Klas-Göte hade inte bara en gård utan också en stuga, en gammal slåttarstuga i Flarken en halvmil från oss. Mitt i barrskogen stod ett par illa medfarna hus där han brukade vistas under sommarmånaderna. Stugan låg i fullkomlig ödemark och standarden var mycket enkel. Hygienen var något bristfällig i hans environger, vilket fick tant Inga att rysa när hon hörde att mina föräldrar druckit hans hemkokta kaffe.
Bäst minns jag auktionen efter hans död. Allt som fanns i hus och uthus skulle säljas och hade släpats fram på gårdsplanen. Det var inte få grejer som han samlat på sig under åren; skrot och skräp vällde ut ur varenda byggnad och oordningen var mycket konsekvent genomförd. Det mesta var smutsigt och medfaret men likafullt lockande. Jag är fascinerad av sådana miljöer.
Jag har kärnat smör en gång! I närheten av min pappas släktgård i Gudbrandsdalen, Norge har de artonhundratalsdagar varje år, och där kan man prova att kärna och sedan stryka ut sin lilla smörklimp på nybakat hällbröd plus lite salt. Det är en av de godaste sakerna jag har ätit i hela mitt liv.
”1800-talsdagar”! Det här var på 80-talet, inte så länge sedan precis. Tyvärr har inte mamma några kor längre, annars hade jag gärna gjort det igen.
Gudbrandsdalen verkar väldigt vackert, jag googlade!
Haha ja, det var ju lite skillnad. Men jag fattade ju att du inte är uppväxt på 1800-talet…
Det bästa med Gudbrandsdalen är ett ställe som kallas Helvetet, där istidsisen (eh…) gröpt ur jättestora hål ur berget, som grytor. Och så gillar jag det faktum att det inte finns bilvägar eller ens vägar överallt, många gånger måste man hoppa ur bilen och ta sig fram till fots.
Helvetet var verkligen ett namn som heter duga, och så vackert med all ödslighet. Jag gillar platser som inte är alltför tillgängliga. De blir mer spännande då.