Jarman, Ebbe och Hemligheten

Jag har sett på K Special de senaste dagarna. Först såg jag Hemligheten, dokumentären om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson (den kanske var dokumentär och inte K Special). Snygg, gripande och tragisk. Han måste ha haft ett litet helvete. Filmen var gjord av hans son som intervjuade sin fars gamla vänner, vilket blandades med filmklipp. Effektfullt. Och så vackra de var,  han och Lis Nilheim, i början av 60-talet. En sekvens från en 8-millimetersfilm från en Göteborgsvåning under samma årtionde, har också fastnat på min näthinna.

Naturligtvis kunde jag inte hålla mig från att se Ebbe the movie.  Den var också sorglig och mycket  intressant (lite märkligt klippt dock, oskärpa här och där). Tänk att jag har upplevt och väl kommer ihåg en tid som känns så avlägsen. Jag minns så väl när Ebbe Carlsson satt i soffan hos Stina Dabrowski och berättade om sin sjukdom. Palmemordet var också en omskakande händelse som inte går att radera. Någon större sorg var det inte tala om, ty Palme stod inte högt i kurs i vår familj och jag har fortfarande svårt för hans arrogans (men bildning tror jag inte han saknade till skillnad från politiker av idag). Mer upprörande var dock den KU-utfrågning som ägde rum efter avslöjandet av Carlssons inblandning i spaningarna efter Olof Palmes mördare. Uppenbarligen hade inte mycket hänt sen 50-talet då Kejne- och Hajby-affärerna resulterade i en landsomfattande skräck för en hemlig homosexliga.

Tilda Swintons dokumentär om Derek Jarman innehöll några vackra sekvenser. Bilden ovan är från en Super 8-film som togs i Jarmans bostad i en fabrikslokal i London någongång på 60-talet. Den är så vacker, som en målning. Vilken skönhet! Skönhet verkar ha varit något som låg för Jarman. I filmen berättar han om när han för första gången såg Scorpio Rising för första gången och vilket intryck den gjorde. Angers film måste ha haft ett stort inflytande på många i den generationen.

Jag minns en Pet Shop Boys-video (Being boring) som jag upptäckte första gången i somras, sent och i samband med mycket vin. Det var inte Jarman som gjorde den ser, jag nu, det var Bruce Weber.

Slutligen såg jag ett program om Åsa-Nisse vilket får mig att tänka på 50-talet. Det finaste med det årtiondet var ett den gamla och den nya tiden i stort existerade parallellt. På landsbygden fanns fortfarande många små gårdar där jordbruket drevs precis som det gjort i hundratals år. Samtidigt fanns det ett stadsliv som var helt uppbyggt kring förvärvsarbete, konsumtion och färdigvaror. När jag ser gamla bilder på de människor som inte hunnit med att anpassa sig, eller insett att det inte är någon idé ty livet kommer snart att ta slut, blir jag tårögd. Det är så vackert. Men detta handlade inte Åsa-Nisse-dokumentären om.

5 thoughts on “Jarman, Ebbe och Hemligheten

  1. Apropå 50-talet: Jag tror att du skulle uppskatta Peter Nilsons (framlidne astronomens) bok om urbaniseringen i Sverige, “Den gamla byn”, en nästan mobergs bok i sina funderingar om den småländska landsbygden och dess förändring, framtidsdrömmar, generationskonflikter etc.

  2. Fint! Väldigt snyggt att ha en film som backdrop. Av någon anledning tänker jag på Rolf de Marés Parisvåning när jag ser den.

Leave a Reply to Rävjägarn Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *