Igår var min sista dag i tjänst hos public service. Idag beger jag mig norrut, till den glesa bygden för ett par dagars semester. Det har varit ett och ett halvt mycket givande år, framförallt på grund av alla trevliga och begåvade människor jag där mött, men tyvärr har jag också stiftat bekantskap med de intriger som tycks finnas inom den licensfinansierade sfären. Något skakad är jag över den inkompenens som ofta är det främsta kännetecket på chefer och ledningsgrupp, tillika upprör mig det slöseri som sker med skattebetalarns pengar, när man inte utnyttjar medarbetarna på ett klokt och respektfullt sätt. Men nog med gnäll för idag, mer om detta en annan gång.
Norrbotten på hösten, innan snön för gott lagt ett skyddande täcke över åkrar och skogsmark, är en sällsam upplevelse. Sommarens dofter är som bortsopade, istället är det fukten och kylan som tagit luften i besittning. Frostkalla dagar när det döda grenverket gnistrar i skenet från en svag och lågt stående sol och marken är lätt frusen så minsta steg ger upphov till ett frasande ljud. Vackert och sorgligt på samma gång. Man tänker på döden, och på våren som kommer åter.
Jag har låtit gå igenom min gamla bil, låtit byta tänddelar och rengöra förgasaren. Om snön inte ligger djup, skall jag åka omkring och fotografera och känna doften av den värme som tränger ut från bilens gamla värmesystem. Kontrasterna mellan inne och ute är aldrig som tydliga som i en bilkupé. Och utsikten aldrig så betagande som när man skådar den genom en generös tyskamerikansk panoramaruta.
Jag vill bara tipsa dig om att den 20de november släpps poketboken Sighsten: det handlar om Sighsten Herrgård, det är en nyutgivning av boken som gjordes för eviga tidersedan eftersom det nu i november är 20 år sedan Sighsten dog. Jag vet att du gillar honom eftersom du skrivit om honom. Och jag, jag kände honom oerhört väl.