Trots den ljumma sensommarkvällen, gick jag på bio för att se Man tänker sitt. Jag kan tyvärr inte säga att jag är förtjust. Tanken bakom filmen gillar jag, men utförandet är alltför fulsnyggt och filmen är alltför mycket ett barn av sin tid, det vill säga år 2009. Scenen ovan, Sebastian på stormarknadens parkering med en drös kundvagnar, blev nästan komisk i sin skönhet just på grund av den konstlade estetiken. Jag gillar annars både den artificiella skönheten och vardagens vackra, men ofta lite solkiga grå ting, men här blev det nästan parodiskt.
Och att filmen var en sådan mansfilm.
Nu menar jag inte att filmen var alltigenom usel, det var den alls inte. Porträtten av männen som inte riktigt passade in var fina. Det som gjorde att jag inte riktigt kunde ta filmen på allvar, det som gjorde att den inte riktigt berörde mig, berodde nog mest på filmens visuella form; det är verkligen så här en film skall se ut i år. Sådant kan göra mig irriterad.
Men kanske har jag fel, kanske ändrar jag mig. Kanske kritiserar jag filmen, istället för den verklighet som producerat den. Vad tycker ni?
I somras såg jag Broder Daniel forever. Den var bättre. Mycket tror jag på grund av Henrik Berggren. Det var hans film.