Måste man inte stöna och tandagnissla ibland, när man är född med en växande vantrevnad i sin kropp, i sin samtid och på planeten? Och säger någon, att det är min plikt att göra mig hemmastadd, så svarar jag ett resolut nej, ifall jag över huvud värdigas svara alls på så skamliga förslag.
Klara Johanson i ett brev till väninnan Anna Bergengren den 20/1 1911. Jag tycker att de tär en fantastisk beskrivning av hur det är att känna sig missanpassad, men ändå villigt, ja en smula trotsigt belåten, motsätta sig en förändring på den punkten.
Läs Klara Johansons Brev, Wahlström och Widstrand 1953, eller någon annan av de volymer som bär hennes namn och gavs ut på detta förlag. Eller varför inte den text jag skrev för ett par år sedan.