Det var en riktig dyrgrip som jag baxade upp ur grovsoprummet i fredags. En gammal Philips B7X63A från 1956 (varför Philips gav sina apparater så idiotiska namn kan man fundera över, istället för att kalla dem t.ex. Maharadja eller något annat exotisk som de andra firmorna gjorde vid den tiden). På 50-talet kostade apparaten runt 1000-lappen och det är en hel del omräknat i dagens penningvärde, men så låter den också rätt utmärkt, även med nutida mått mätt.
Hursomhelst, det är en påkostad apparat med en motor som driver den där indikatorn på stationsskalan. Men behöver bara vrida lite på en knapp så sköter elektroniken resten. Radion är dessutom försedd med två förstärkare: en för basen och en för mellan- och diskantregister. Tung är den också och exteriören går helt i guld och mahogny. Och observera den gröna lampan på bilden! Det är det magiska ögat som talar om huruvida kanalen är rätt inställd eller ej.
Det första jag lyssnade på på min nya radio var Jörn Donners sommarprat som var utmärkt. Jag gillar honom. En rolig man som inte är besvärligt gubbig. Han har en räv bakom örat och har nog ett känsligt sinne, utan att för den skull helt hemfalla åt självcentrerade grubblerier.
Nu lyssnar jag ständigt på radio. Mest bara P2 och ibland P1. Resterande kanaler spelar mest bara skräpmusik. Dålig pop. Hu. När det finns så mycket bra i den genren.