Jag förmodar att det var bristen på ljus som gjorde att man helst fotograferade utomhus förritin, om man inte tog sig in till stan för att gå på en ateljé.
I mitt grovsoprum hittade jag en dag 3 gamla vackra album med jugenddekor. Två av dem var fyllda med ateljébilder från tidigt 1900-tal. Ett av dem var en present till dottern på en bemärkelsedag. Och de albumen hade någon kastat bort och med dem alla minnen av den familjen. Det gjorde mig sorgsen, trots att jag vet om livets förgänglighet och att det mesta, förr eller senare, kommer att falla i glömska.
Bilden ovan är från min hemby. Det är 30-tal och familjen har bestämt sig för att låta sig fotograferas. Det var ingen förmögen familj, men de hade ett par djur och i huset fanns ett rum som var apterat till skomakeri.
Av huset finns idag inget kvar, endast ett par stenar från dess grund. Den unge mannen till vänster är idag död, men hans åldrade fru finns fortfarande i livet och har hälsan. Henne besöker jag så ofta jag kan.