När jag var liten var jag en gång på Skansen, på Allsång. Det var tidigt 80-tal och man sjöng Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation. Något Stockholm i vårt hjärta var det rakt inte tal om. Jag tog mig fram till Baehrendtz rabatt (döpt efter en f.d. Skansenchef) som, om minnet är med mig, kantade Sollidens scenkant och stack där upp huvudet för att se bättre.
Och jag minns Allsångshäftena; ett med gul botten och ett med blå. Båda hade omslag med en glad Bosse Larsson med mikrofon i handen, eller var det kanske en krans i håret? Vi brukade använda häftena när jag var liten i samband med surströmmingshipporna (surhipporna). Min mosters späda stämma drunknade nästan i hennes mans bullriga; när de kom åkandes i bilen, stack endast hennes solhatt upp bredvid maken där hon satt i passagerarsätet. Och ändå tror jag att det var hon som bestämde. Han var som sagt bullrig.
Jag har ingen längtan till allsången. För ett par år sedan hörde jag ett par takter från TV:n. Babsan sjöng. Falskt. Det lät inte bra alls.
Om det verkligen var bättre förr, kan jag inte uttala mig om.