Jag har bildat mig en smula på vävningens område. Kunskaperna på detta område har hittills varit bristfälliga och inskränkt sig till grundbindningarna tuskaft, kypert och satin. Nu har jag skaffat mig sådana kunskaper att jag kan tolka en solvnota och vet således hur man kopplar solvhållarna, lattorna och tramporna till varandra medelst snören. Det är en tidskrävande process att sätta upp en avancerad väv och dessutom krävs det visst tekniskt sinnelag med kunskaper i matematik.
Den enklaste bindningen, och tillika den fastaste och slitstarkaste, är tuskaft. Beroende på material kallas tuskaftsväven antingen domestik (bomull), lärft (linne) eller taft (silke). Kypertbindningen karaktäriseras ofta av en diagonal struktur som ger tyget en viss elasticitet (titta på jeanstyget!). Satinbindningen är den minst robusta av dem alla men också den som kan ge den mest glansiga ytan. Tänk bara på alla fina gamla damastdukar som har ett glansigt mönster invävt.
Skillnaden mellan siden och satin är att det förstnämnda är det material som fås när man väver silketrådarna och det andra en bindning; det är ett faktum som jag tror många inte känner till.