När min pappa var liten i början och mitten på 30-talet var han blond och lockig och dessutom blåögd. Precis som en liten kerub. Helt enkelt bedårande. I den vevan hade min farfar och farmor ett hembiträde som hade den ovanan att alltid säga vad hon tänkte. En dag när hon skulle beskriva det lilla barnet slant denna fantastiska replik över henes läppar:
– Han jär så herre je gullat, han jär varken lik far eller mor.
Min farfar som var humoristiskt lagd, hade mycket roligt åt den för honom och hans fru inte så smickrande repliken.