Nu är det varmt igen. Solen bara gassar och inte ett moln i sikte. Jag har tagit tåget norrut igen och befinner mig åter på landsbygden. Trots vissa nackdelar på komfortens område, måste jag säga att jag verkligen föredrar att resa med tåg istället för att flyga och detta beror till största del på att man då har första parkett på den vackra utsikt som utgör vår landsbygd.
Utlandet kan verkligen ha sin charm, framförallt i romaner och även i form av kortare besök i nattklubbstäta storstäder, men när det kommer till landsorten, den svenska landsbygden, då står det mesta sig alldeles slätt. Alla dessa skiftande landskap; stora slätter där horisonten knappast bryts, och isåfall endast av ett knotigt gammalt träd; tunga skogar där i en glänta en mindre åker är belägen och i skogsbrynet en lada; djupa dalar i vars mitt ett vattendrag rinner fram och vars sidor utgörs av höga trädbevuxna berg, vars sluttningar på sina ställen odlats upp.
Även igår var det varmt. Tåget rullade in på Gävle station och åtminstone från den vinkeln erbjuder staden en angenäm syn med sina pampiga hus och fina kanal. Särskilt var det en tegelborg från sent 1890-tal som tjusade mig, så pompöst belägen invid kanalen. En bottenvåning med diverse affärsrörelser och 3 bostadsvåningar med pampig takhöjd och vars fönster fortfarande var av den finfina typ med lösa innanfönster som sommartid plockas ur och som man på hösten monterar igen och sätter vadd emellan – det blir precis som i ett vinterlandskap.
Lite senare, norr om Sundsvall, har mörkret sänkt sig, skogen står mörk men himlen, framförallt mot norr, är ljus – ibland rentutav orange – och kontrasten dem emellan är helt trolsk. En å eller en älv flyter sakta förbi, en sjö står stilla och blank, ett tåg med oändligt många godsvagnar passerar på den mörka bangården där endast några lampor och en slocknande himmel lyser upp. Nog är det klart att man faller för all denna skönhet som passerar utanför ens tågfönster.