Publicerat

Ludvig XIV och hans Versailles

Ludvig XIVJag har läst Nancy Mitfords underhållande bok Solkungen – Ludvig XIV och Versailles. Det är en historisk skildring av Solkungens liv som skiljer sig en del från andra skildringar i samma genre. Det är ingen torr historia som dukas upp, istället är det en stor portion Nancy Mitford över hela texten och det är alls inte till någon nackdel; tvärtom, det ger porträttet liv och lyster.

Livet i Versailles ägnas till stor del åt att sköta de kärleksaffärer som de flesta av slottets invånare ägnar sig åt. Ludvig själv har mängder av älskarinnor och illegitima barn. Även hans bror, Monsieur kallad, är framgångsrik på detta område, fast han är slav under den italienska lasten vilket innebär att han främst riktar in sig på herrar. Detta hindrar dock inte honom från att avverka två fruar och en älskarinna samt dessutom avla 9 barn.

Ludvig är svag för trädgårdsanläggningar och älskar apelsinträd. Han har tusentals som sommartid planteras ut i stora trätunnor runt slottet. När han inte ligger i krig med Holland, importerar han också tiotusentals tulpanlökar för att piffa upp Versailles. Han är en verkligt intressant person som verkligen kommer till sin rätt i denna underhållande bok. Dock måste påpekas, att jag tycker att Mitford stundtals har dåligt flyt i språket vilket gör det svårt att hänga med.

Publicerat

Nancy Mitfords Love in a cold climate

Nancy Mitford, den första i den Mitfordska syskonskaran, blev med åren en framgångsrik författare. Sina största framgångar tror jag att hon fick med Love in a cold climate och The pursuit of love. Nyligen gav Penguin ut en samlingsvolym med samtliga 8 böcker. Den tycker jag att man bör skaffa om man uppskattar brittisk litteratur och dito överklass!

Nancy Mitfords roman anno 1948, Love in a cold climate (Kärlek i kallt klimat), en en underhållande historia. Miljön är den brittiska överklassen med hus i London och stort gods på landsbygden. Boken är en uppföljare till The pursuit of love (Förföljd av kärlek), men skildrar vad som hände innan. En filmatiseringen gjordes både 1980 och 2001.

I centrum för berättelsen står Lady Montdore, en äldre och väldigt myndig dam. Hon har en dotter som heter Polly, vars nästa steg i livet är att gifta sig, något som hon inte är särskilt lockad av. Lady Montdores älskare, Boy, är gift med Lord Montdores syster Patricia som en dag avlider, vilket blir starten på en mängd trassel. Det visar sig nämligen att Polly i många år varit förälskad i den betydligt äldre Boy.

In på scenen kliver den unge Cederic Hampton, som verkligen är definitionen av camp. Han gör Lady Montdore up-to-date med hjälp av dieter och skönshetsoperationer; livet på godset förändras radikalt. Hur det går skall inte avslöjas här, men det blir verkligen happy ending för alla parter. Jag frestar med en replikväxling. Det är Uncle Davey som berättar för Fanny att Polly har problem i äktenskapet med Boy:
– Oh, dear I said. Kitchen maids?
– No, said Davey. Not kitchen maids.
– Don’t tell me, I said, horrified.
Med lite fantasi kan man lät föreställa sig vad som lockar den gode Boy (som spelas av Anthony Andrews i den andra filmatiseringen).

Nancy Mitford verkar inte ha besvärats av någon konventionell moral. Dessutom är hon minst lika kvick som Evelyn Waugh och skildrar med stor charm den brittiska överklassen.

Läs också Carina Burmans Understreckare om Nancy Mitford i SvD.

Publicerat

Diana Manners, Lady Diana Cooper

Jag är rädd att få känner till Diana Manners, en av 10- och 20-talens mest omskrivna unga damer. Hon var en del av den värld som befolkades av människor som Siegfried Sassoon, the Sitwells, Cecil Beaton, Evelyn Waugh, Stephen Tennant, systrarna Mitford och alla de andra som på ett eller annat sätt tillhörde Londons Bright young things.

Diana Manners var både förmögen och vacker och ägnade sig både åt filmen och teatern, vid sidan av societetslivet. Hennes roll i den tyska pjäsen Das mirakel som gavs i regi av Max Reinhardt (klicka på länken och se bilden från scenen!), blev mycket uppmärksammad och pjäsen gavs i flera år.

Diana Manners gifte sig 1919 med Duff Cooper och blev under ett par år, precis efter andra världskrigets slut, ambassadörsfru i Paris, vilket gav henne ytterligare pondus i rollen som omskriven societetsdam.

Hennes värld var den värld som så småningom blev helt legendarisk (framförallt om man själv inte upplevt den och bara sett den på gamla svartvita bilder). Det är en tid som jag gärna läser om, både romaner och biografier. Det var en tid när mycket förändrades, men när de privilegierade fortfarande hade mycket gott om pengar och inte drog sig för att använda dem. Och när de unga inte drog sig för att ställa till med skandal.

Och bilden ovan! För mer bilder, klicka här (bildgoogla).

Passa också på att läsa mer om Siegfried Sassoon och Stephen Tennant, männen som långt senare gav upphov tillRävjägarn.

Publicerat

Mitford om Voltaires stora kärlek

Efter succéerna med Förföljd av kärlek och Kärlek i kallt klimat skrev Nancy Mitford en biografisk roman om Madame de Pompadour och detta blev starten på en serie böcker om franska ädlingar och kulturpersonligheter. Efter de Pompadour kastade sig Mitford i volymen Voltaires stora kärlek över författaren och filosofen François-Marie Arouet (signaturen Voltaire) och hans liv tillsammans med Émilie du Châtelet, matematiker och fysiker och naturligtvis en gift kvinna. Extra spännande blir det när Fredrik II av Preussen gör entré och en form av menage à trois uppstår, ty den tyske kungen är slav under den italienska lasten och åtrår Voltaire på avstånd.

Voltaire var en modern man som visste att förarga sin omgivning och då främst det franska hovet, ty han förstod  att även om han riskerade att hamna i cellen, ledde hans skandalösa skrifter till att hans namn ständigt var på allas läppar. Tillsammans med markisinnan Châtelet var han inblandad i åtskilliga av de krig som fördes med pennan som vapen.

Mitfords historiska romaner är allt annat än torrt vetenskapliga. Istället präglas de av ett kvickt språk och fördjupande i de mer smaskiga detaljer som verkar vara en viktig del av de flesta kända människors liv. Läsaren måste dock ha huvudet på skaft för att hänga med, ty Mitford är en rask berättare som slänger sig med namn, titlar och herresäten. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att påstå att berättarstilen är lite rörig.

Jag måste ge ett exempel på Mitfords personskildringar och låter henne därmed presentera  madame de Grafignys vän, monsieur Devaux, av vännerna kallad Pan-pan. ”Hans familj hade tänkt sig att han skulle bli jurist, men redan i uppväxtåren visade han en starkt utvecklad motvilja mot allt arbete. Endast lättare läsning roade honom”.

Jag tycker verkligen att jag kan rekommendera den underhållande boken Voltaires stora kärlek. Läs den och få på köpet en inblick i det liv som levdes i Frankrike på 1730-40-talen bland författare och ädlingar.