Julstämning i glesbygden, del 7

Nu är den på plats, den gamla krubban med sina fina figurer. De exotiska vise männen, herden och Maria och Josef vakar alla över jesusbarnet i sin av tändstickor lagade krubba. De vise männen är mycket stiliga med guld på huvudet och dyrbara gåvor i hand. Kanske har de gripits av konsumtionsvansinnet.

Glesbygden är nu utbytt mot storstan, men det finns ännu några iakttagelser att notera.

Det var en mycket kall kväll när jag tog bussen in till Umeå för att därifrån fortsätta resan via Vännäs station. Trots att det var fredagskväll, var staden nästan öde. Inne på smörgåsbaren var stämningen rentav amerikansk, även om kunder nästintill saknades. Countrymusik ljöd i högtalarna och chips och american cookies fanns att köpa till. Egentligen var det bara kylan och ödsligheten som påminde mig om att jag befann mig i en norrländsk stad och inte på den amerikanska landsbygden i södern. Kanske fanns här också vampyrer.

Ute på esplanaden kom en thailändsk dam med resväska i ena handen och en dammsugarstång med munstycke i den andra. Det var minus femton och helt stilla. Endast ljudet av våra skor och resväskans gnällande olåt nådde mina öron. Efter två kvarter, blev det åter helt tyst. Hon hade försvunnit in i en gränd.

Vännäs station var en mörkbrun byggnad i nationalromantik. Vita fönsterbågar, spetsig profil. Väntsalen hade bröstpanel i gulbrunt. Ovan en sekundär panel som gick nästan upp till tak. Där en gång en öppen spis tronat, stod ett gigantiskt inbyggt element. Halvmoderna plattor hade lagts i fiskbensmönster på golvet och var numera avskavda.

Ute på bangården var det än mer bitande, när tåget sakta rullade in vid halvettiden på natten. Snön knarrade under fötterna och det var både vackert och otroligt exotiskt. Mer exotiskt än en solsemester på sydliga breddgrader. Så märkligt, att inte fler reser runt i glesbygden även på vintern.

Julstämning i glesbygden, del 6

På bordet ligger chokladdoppade v-dropps, i matkällaren står kistor med vampyrer, silverskedarna har sedan länge lämnat hemmet. It”s vampire time up north (Royal har blivit det nya Fangtasia).

Inte nog med det, det är också mycket kallt och jag skall strax åka söderöver. Hur det ser ut på vampyrfronten där nere, vet jag inte något om, men har ni fangs, är det bara att ringa på imorgon kväll.

Det är mycket som man inte riktigt förstår. Tintomara har jag nästintill läst ut och den var en upplevelse. Särskilt livet i skogarna runt Kolmården, med de två unga männen som blev helt bedårade av den unge Tintomara som likt ett djur rör sig i naturen. En mycket romantisk skildring,

Men först: en promendad i frysboxtemperatur. Här är nämligen rejält kallt, solen står lågt och snön ligger iskall och hård på åkrarna.

Julstämning i glesbygden, del 5

Och nu skall vi lära os att baka vårt eget bröd. Mindre nogräknade individer har en tendens att nöja sig med det tarvliga tunnbröd som finns till försäljning i butikerna. De allra flesta brödsorter är under all kritik, endast ett fåtal är att betrakta som mindre lyckade och kan därför köpas av er med modest ställda krav på tunnbröd. Vi andra, bakar naturligtvis vårt bröd själva.

Grundregel numer ett, som de flesta glada amatörer och erfarna bagare slarvar med är skållningen. Här i glesbygden säger vi såjtståjpe, vilket kommer av den fylliga och lätt söta smak som brödet erhåller när mjölet skållas (såjt = söt). Ett tunnbröd som inte skållas är inte alls gott. Punkt.

Brödbaket förberedes kvällen innan genom att 1,5 kg fint rågmjöl och 1 kg rågsikt blandas i en balja. Under omrörning tillsättes, pö om pö, det kokheta vattnet (totalt 8 liter). Spar dock två liter och rör i den sista mängden vatten tillsammans med 0,5 kg kornmjöl. Rör sedan degen till dess den är jämn och elastisk. Täck baljan väl (bädda in den) och låt den stå i rumstemperatur till nästa morgon. Under tiden som detta görs, passar man på att förelda bakugnen inför morgondagen.

På morgonen sätter man på nytt fyr i ugnen och tar sedan itu med degen, som förvandlats till en lättflytande sörja. Tillsätt ett paket jäst och rör sedan i rågsikt (och ev lite kornmjöl) så att en inte alltför hård deg erhålles (inte lika fast som en ordinär vetedeg). Låt jäsa en liten stund och baka sedan ut degen på vanligt sätt med vetemjöl och grädda i bakugnen. Naturligtvis måste man då och då ta en paus och låta elden värma ugnshällen.

Ett gott alternativ till det tunna, hårda brödet är att baka små och lite tjockare kakor, ungefär 5 mm, som får grädda endast så länge att de blir sega. Mycket gott till smörgåsar. Håller sig dessutom utmärkt om de fryses så snart de svalnat.

Idag finns det mängder av hårt bröd som framställts på traditionellt sätt till försäljning. Många av produkterna är riktigt bra, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd, att man inte använder sig av skållningen för att få ett än mer smakrikt och fylligt bröd.

Julstämning i glesbygden, del 4

Natten mot juldagen var som vanligt tyst och även kall. Termometern hade tidigare under dagen legat på -20 grader och luften var fylld av en svag dimma. Vackert och ödsligt.

I storstan lekte man gangsterfilm vid ett kasino. Ingen miljö för mig ty kasinomiljön är för mig synonym med Jeanne Moreaus leverna i filmen Änglabuktens och därför är det troligt att jag skulle bli besviken var jag än hamnar. Dessutom kan jag inte se någon som helt charm med att spela bort sina pengar. Men det är klart att en skottlossning på julafton piggar upp.

Kvällen ägnades åt det sena 1700-talets kurtis; bredvid mig ligger Almqvists Drotningens juvelsmycke – boken med den fatala Tintomara i en av rollerna. Jag är ännu bara i upptakten där de unga flickorna vårdar sina respektive kurtiser Carl Henrik och Ferdinand som av allt att dömma är vrkligt tjusiga. Men snart skall de få gå på Mmaskeradbal med självaste Gustav den tredje och även där kan man förvänta sig skottlossning.

Julstämning i glesbygden, del 3

Moster Ebbas gamla elektriska plastjulängel skänker julaftonsstämning i västfönstret, precis som den en gång sken i hennes hem i Arnemark. Jag tänker på Linda Ståhl och alla de märkliga människor som man ständigt möter i Lidmans romaner. I frågespalter och vid anställningsintervjuer lär man sig att springa så snart en individ av liknande art kommer i ens närhet. Det får en att fundera på vart dessa människor egentligen skall ta vägen, vem skall ägna sig åt dem? Får man inte det, är det kanske ett etikettsbrott?

Linda och Simon leker mamma-mamma-barn och Simon finner extasen i Lindas hand. De älskar varandra men Linda utnyttjar den veke och alltför snälle Simon, som, bland annat efter en lögn från Lindas sida, så småningom skickas till ett hem för vanartiga barn där han får lära sig mer avancerade kärlekslekar.

Moster Ebba var en glad dam som ofta skrattade och då blev ansiktet alldeles rynkigt och de grå lockarna svajade. Hon och henens man fick aldrig något eget barn så till sist adopterade de en liten pojke av en kvinna som inte kunde försörja sin son. Den lille var glad och lik Ebba till sättet. När han var sju år, blev han överkörd av tåget vid järnvägen. Det hade nog funnits en hel del sorg och smärta i hennes liv, men det märkte jag aldrig av som barn och när jag blev vuxen, var hon död sedan några år tillbaka.

Julstämning i glesbygden, del 2

Vårhimlen sprakar men jorden är fortfarande livlös, den dag som Linda Ståhl föds. Hennes far vill på intet sätt fästa sig vid jordiska tillgångar så Linda får enkel uppväxt och isoleras från de övriga barnen i byn. I köket har fru Ståhl klistrat upp tidningspapper på väggen, eftersom tapeter inte gillas av maken. Under åren som går, läser Linda, och så småningom även hennes vän Simon, gång på gång artiklar och reklamnotiser.

Det är som vanligt en kärv, Västerbottnisk miljö som skildras; vacker och ödslig, enkel och primitiv. Familjerna i byn har det dock relativt bra ställt och äger själva sina gårdar. Om man redan läst Bära mistel, uppfattar man nog Linda Ståhl på ett annat sätt; hennes uppoffrande kärlek gentemot Björn Ceder finns hela tiden i tankarna.

Här i den norra av de två nordligt belägna bottnarna, väntar man nu på att solen skall gå upp. Jag har satt på mockabryggaren och tänt brasorna. Radion spelar tråkig P3-pop eftersom uttagen är för få för att räcka även till grammofonen (där Teddy Wilson-plattorna ligger på kö), om jag skall ha både dator och läslampa inkopplade. I farstun står julgranen och tinar i väntan på nya kläder, på julstassen.

Lyssna på Blues i C sharp minor med Teddy Wilsons orkester och tänk er Linda Ståhl ute på vägarna, på jakt efter Byanden:

Julstämning i glesbygden, del 1

Det är en matt dager som sakta drar sig undan och lämnar byn i ett svagt, av månen upplyst snölandskap. Överallt ligger snön djup och på sina ställen tornar snövallar upp sig. Klockan har precis slagit två och det är den 22:a december.

Jag har eldat brasor i kakelugnarna, huggit en gran, polaroidfotograferat och tagit mig en sparktur till en grannfru som uppnått hög ålder och som bjöd på både lussebullar och anisbröd. Eftersom hon är så gammal, bakar hon inte längre, vilket betyder att endast 3 av de 6 sorterna på fatet var hembakta. Den generationen överdriver ofta åt ett annat håll än vi unga tenderar att göra.

Bredvid mig ligger Lidmans Regnspiran, Almqvists Drottningens juvelsmycke och en biografi över Torgny Segerstedt författad av dottern hans. Det är tydligt, att jag planerar att läsa en del under helgen. Regnspiran har jag väntat på alltsedan jag läste Bära mistel och fattade intresse för den speciella Linda Ståhl, vars tidigare upplevelser skildras i denna inledande volym.

Det var en stressig och något uttjatad storstad jag lämnade bakom mig igår kväll, när jag klev på tåget på Stockholms central. Skönt var det, att sätta sig i vagnen och efter några timmar mötas av kyligare luft i ett snöinklätt landskap där mörkret blev allt ogenomträngligare. Och vackert var det på morgonen när jag anlände landsortsstationen som helt badade i snö och rimfrost och endast ett par minusgrader.