Carola och Heikki Sarmanto trio 1966

Den 5:e juni 1966 gick Carola Standertskjöld och Heikki Sarmanto trio in i YLE:s studio på Liisankatu i Helsingfors för att spela in 10 jazzlåtar som äntligen har getts ut på grammofonskiva. 1961 letade Esa Pethman quartet efter en ny sångerska och fann den då 20-åringa Carola Standertskjöld med sin märka och uttrycksfulla röst. Kombinationen blev

The modern jazz sextet på Norgran

Ett album från 1956, utgivet på Norgran MGN-1076, fann jag i en bunt med plattor på Hötorget. Tyvärr saknades det vackra omslaget, men skivan var dessbättre praktiskt taget i nyskick. Jag hade aldrig hört talas om inspelningarna och blev mycket glad åt skivan. Sextetten består av Dizzy Gillespie (trumpet), Sonny Stitt (alt- och tenorsax), John

Art Blakey and the Jazz Messengers spelar favoriten A Night In Tunisia

En jazzklassiker! Jag är mycket svag för Art Blakey och hans Jazz Messengers. Den första inspelning med Jazz Messengers gjordes 1954 och då medverkade även Horace Silver, Hank Mobley och Kenny Dorham. Sättningen skiftade allt efter åren gick och många blev kända och skapade egna grupper som vann berömmelse. Till de ovan nämnda namnen fogar

Helen Merrills fantastiska debutplatta

Det blir lätt superlativ på superlativ när jag skriver om jazz. Inte så konstigt, ty jag väljer bara ut de plattor som jag tycker är riktigt bra. En av de allra bästa jag hört på ett ta är Helen Merrills debut som släpptes på Mercurys jazzetikett EmArcy 1954. Det första spår jag hörde var Yesterdays,

Mästerverket Blues in C sharp minor

Här en av de mest suggestiva jazznummer jag vet, Blues in C sharp minor med Teddy Wilsons orkester. 1935 började American Record Company, som ägde etiketterna Brunswick och Vocalion, att spela in en lågprisserie med lite mer improviserad jazz för den svarta jukebox-marknaden. Initiativet till serien togs av John Hammond, vit kämpe för svart musik.

I Got It Bad And That Ain’t Good

Här har vi Ivie Anderson, Duke Ellingtons  vokalist mellan 1931-42. Det är sällan man ser så stenhårda damer på gatan. Evie fick problem med astma i början av 40-talet och slutade sjunga. Här är ett klipp där hon sjunger I Got It Bad And That Ain't Good. Duke hade många andra vokalister genom åren, bland

Sarah Vaughans vackra Swingin’ Easy

Sarah Vaughans Swingin' Easy hör verkligen till de bästa vokala jazzplattorna från 50-talet. Av de tolv inspelningarna är åtta gjorda 1954 och då utgivna på en 10-tums-lp med titeln Images. När de större lp-skivorna slog igenom på allvar, gav man ut inspelningarna igen och kompletterade med ytterligare som gjordes i början av 1957. Egentligen finns

Bob Laine med Stan Hasselgard

Bob Laine hade en gång en svensk orkester bland andra bestod av den legendariske klarinettisten Åke "Stan Hasselgard" Hasselgård . Den 3 maj 1947 spelade de in några, i mitt tycke, tämligen moderna alster. Det här var precis innan Sverige blev det jazzland som vi faktiskt var på femtiotalet, när både Stan Getz och James

Jazzarkivet: We Insist! Freedom now

1960 släpptes albumet We insists! som komponerats av Max Roach och Oscar Brown Jr. Albumet var ett var de första i genren som var klart politiskt och ett led afroamerikanernas frihetskamp. Redan 1939 hade dock Billie Holiday lyckats spela in Strange Fruit (skriven av Abel Meerpol 1936) som handlar om de lunchade svarta människor hänger

Abbey Lincolns vackra Abbey Is Blue

Av en slump upptäckte jag Abbey Lincoln, just då var jag verkligen i behov av en ny röst. Den skiva jag hade turen att finna var Abbey Is Blue som gavs ut på Riverside 1959. Den är en mycket bra skiva (köp den) och jag tycker nog att man får säga att hon har en

Hartman just dropped by to say hello

I just dropped by to say hello är Johnny Hartmans andra skiva på bolaget Impulse och uppföljaren till den klassiska John Coltrane and Johnny Hartman som kom året innan, dvs 1963. I just dropped by to say hello är ingen dålig skiva, tvärtom, den är mycket bra. Visserligen är den inte lika sorglig som föregångaren, men den är

Be-bop-söndagar med skivspelaren

Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje. Några av de bästa spåren i denna skivbunt är Crying sands

Miles et Ascenseur pour léchafaud

Hiss till galgen, Lift to the scaffolds och Ascenseur pour l'échafaud är alla namnet på en Louis Malle-film från 1958 med Jeanne Moreau. Soundtracket gjordes av Miles Davis och improviserades fram i en studio all medan musikerna tittade på filmen. Det är fantastisk musik som helt dränkts i det våtaste av reverb. Mycket vackert och

Because an old piano plays the blues

Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt. The clock is striking, guess it must be two My baby left me for somebody new I’ve been here playing since she said we’re through An old piano plays the blues The clock is striking, guess

Miff Görlings Fate, inspelad av tyska Polydor på Sagabiografen år 1941

Här något härligt molligt med stor orkester. Miff Görlings orkester med Fate och Oh mammy från 1941. Den förstnämnda är fantastiskt bra, den måste man bara lyssna på. Miff hette egentligen Uno och var rätt inflytelserik under den svenska jazzeran på 30-40-talen. Han komponerade och arrangerade åtskilligt. Inspelningen är gjord av tyska Polydor på Sagabiografen

And in between I drink, black coffee

1949 spelade Sarah Vaughan in Black Coffe som lite oväntat blev en smärre hit, trots att den inte var lika banal och trist som mycket annat som låg på listorna vid denna tid. 1955 gav Columbia ut både denna och 11 andra inspelningar (är dock osäker på om alla är från 1949, troligen inte) på

Saturday, and it’s time for jazz music

Jag älskar alla dessa Jazz at the Philharmonic-konvolut! Detta bild visar en vinylutgåva, men de förekommer lika ofta som 78-varvsalbum med 3 skivor i varje. Men det var inte David Stone Martin och hans konvolut vi skulle prata om utan jazzen. För en tid sedan satte jag samman en spotifyplaylist med ett smärre tvärsnitt genom

Charlie Parker spelar in Lover man

Skulle jag få välja endast en skiva, skulle jag välja Charlie Parkers inspelning av Lover man med den fantastiska Don't blame me på baksidan. När denna milstolpe inom jazzen väl letade sig till Sverige sommaren 1952, gavs den ut på den svenska jazzetiketten Jazz Selection (en underetikett till Sonora). Det är en vacker skiva, se

Eleganterna i Modern Jazz Quartet

Här en bild på Modern Jazz Quartet eller Milt Jacksom Quartet som det står på de första plattorna när de spelade in för Savoy i augusti 1951. Sättningen var i dåMilt Jackson (vibrafon), John Lewis (piano), Ray Brown (bas), and Kenny Clarke (trummor). Percy Heath ersatte efter en tid Ray Brown och Connie Kay efterträdde

Patti Page in the land of hi-fi stereo

Runt 1956 gavs det ut mängder av skivor som hette något i stil med "in hi-fi" eller "in the land of hi-fi". Att ljudtekniken gjort stora framsteg hade fått till följd att gemene man kunde tillgodogöra sig den utomordentliga inspelningsteknisk som vid den tiden fanns, åtminstone hos de större bolagen. Patti Page, som sålde ofantliga

Expressens elitorkester anno 1947

Elitorkestrar var något som sattes samman år för år en gång i världen. Bland annat hade Expressen den lilla vanan att anordna en årlig omröstning där den bäste svenske jazzmusikern för varje instrument korades (ja, det var alltid män). Röstade gjorde Expressens läsare. 1947 var det så dags att utse Rolf Ericson på trumpet, Sven

Lift me high above the moonlit sky

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad;

Ross Sings a song with Mulligan

Annie Ross, kanske mest känd som en tredjedel av Lambert, Hendricks & Ross, slog igenom i början av 50-talet, men hade redan som 14-åring uppmärksammats då hon vann en tävling med sin komposition Let's fly. Hon debuterade på lp 1952 md albumet Singin' and Swingin där hon bl.a. kompades av några av medlemmarna i Modern Jazz

Anita O’day på Newportfestivalen -58

Fantastiskt klipp, nästan för bra för att vara sant. Mad Men-perfekt. Newportfestivalen verkar i vilket fall ha varit en mycket "avslappnad" tillställning ute i det gröna. Den startades 1954 av Elaine Lorillard och hölls i en park i Newport, Rhode Island. Grannarna var inte särdeles förtjusta i början. Jazz var inte direkt mainstream och många

John Coltrane och Johnny Hartman

1963 spelade John Coltrane in ett helt underbart jazzalbum, fyllt av de vackraste ballader och med sång av Johnny Hartman. På första spåret sjunger Hartman They say that falling in love is wonderful och sedan fortsätter han med den mycket fina Dedicated to you: If I should write a book for you That brought me

Birth of the new cool, sa Sonny Criss

Älskar denna skiva, den är verkligen en av mina absoluta favoriter från 60-talet. Musiken är väl inte direkt cool jazz utan snarare hard cool jazz, men orkesterns sättning påminner om Miles Davis berömda tubaband som 1949-50 spelade in de spår som så småningom gavs ut som Birth of the cool (lyssna här), för övrigt också

Dizzy Gillespie och Don Byas i Paris

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). På bilden ses Dizzy Gillespie till vänster

Diana Miller och hennes fruntimmer

Diana Miller var en rivig dam med egen orkester (pianisten hade hon under många år ett förhållande med) och sedermera egna restauranger. Under en period drev hon Blue note på Kungsgatan i Stockholm. Att Blue Note fick heta Blue Note berodde på att orkestern under en period alternerat med Bud Powells trio på det legendariska

Med anledning av Ulf Lindes bortgång

Med anledning av Ulf Lindes bortgång passar jag på att plocka fram några gamla inspelningar från 40-taets slut. Linde var som bekant jazzmusiker i unga år och spelade med de flesta av den tidens stora. Skivbolaget Metronome records startades 1949 och i samma veva kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade.

Café Society vid Sheridan Square

1938 öppnade Barney Josephson en ny nattklubb i Greenwich Village som fick namnet Café Society. Stället var "The Wrong Place for the Right People" vilket verkligen låter fantastiskt. Inte nog med att det spelades jazz där det var dessutom afroamerikansk jazz. Inte nog med det: klubben var öppen för både vita och svarta och någon

Time on my hands, you in my arms

Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt

Cause it’s so peaceful in the country

Det här är någon slags repris. Jag upptäckte nämligen en fotograf, Nina Lee som fotograferade för Life redan på 40-talet (bildgoogla henne så får ni se fler bilder). Just bilden på Mildred Bailey tycker jag är bra. Hon ser aldrig sådna ut på andra bilder. Delta rythm boys var en amerikansk vokalgrupp som bildats redan

“The modern sound of Betty Carter”

För en tid sedan skrev jag om Betty Carter-lp:n Out There och framförallt om låten I can't help it. Out There är mycket ovanlig och står knappast att finna i originalutgåva, men däremot är den en del av en dubbel-lp som släpptes på 70-talet och heter What a little moonlight can do (länk till Ebay -