Carola och Heikki Sarmanto trio 1966

Den 5:e juni 1966 gick Carola Standertskjöld och Heikki Sarmanto trio in i YLE:s studio på Liisankatu i Helsingfors för att spela in 10 jazzlåtar som äntligen har getts ut på grammofonskiva.

1961 letade Esa Pethman quartet efter en ny sångerska och fann den då 20-åringa Carola Standertskjöld med sin märka och uttrycksfulla röst. Kombinationen blev lyckad och under ett par år turnerade de tillsammans, främst i Finland men även i Polen och Tjeckoslovakien. På repertoaren stod mycket jazz, men också tango och den latinamerikanska musik som efterfrågades bl.a. på skoldanser. 1963 släpptes Carola sin första singel och i takt med att hon blev en mer och mer efterfrågad artist, fick hon allt mindre tid för jazzen och Esa Pethman quartet.

1966 fick hon dock ett erbjudande om att spela in ett antal jazzlåtar med Heikki Sarmanto trio, som bestod av Saramato (piano),  Tapaninen (bas) och  Reino Laine (trummor). De flesta av låtarna sattes på första tagningen, endast The Flame finns i två olika versioner. Om resultatet någonsin sändes i finsk radio vet jag inte, men banden blev liggande och först 2004 sammanställdes den cd som fick namnet Carola & Heikki Sarmanto Trio och som innehåller de 10 spåren från studion, ett liveframträdande från samma år samt den andra tagningen av The Flame.  Lp-versionen är något bantad och består av de 10 studioinspelningarna samt 2 livespår. Jag hade turen att hitta ett exemplar via discogs, helt ospelat, vilket gjorde mig mycket glad! En del av spåren finns tillgängliga på Spotify, men inte alla.

Detta är en mycket bra skiva. Att dra en parallell mellan den och Zetterlunds Waltz for Debby är inte så dumt, även om de två sångerskorna inte är speciellt lika när det kommer till rösten. Min absoluta favorit är Don’t smoke in bed. Så enkel och så elegant och så kraftfull. Jämför man med Nina Simones version behöver Standertskjöld inte på något sätt skämmas. Tvärtom.

Jag tycker mycket om Carola Standertskjölds röst och tillsammans med en trio kommer den verkligen till sin rätt. Det är svårt att jämföra henne med någon annan. Hon har en egen röst och en styrka som inte är alltför vanlig. Lyssna bara på Sunrise, Sunset. Det finns tillfällen när den inte riktigt träffar rätt, nu menar jag inte att hon sjunger falskt, utan snarare att hon och kompositionen inte blir till ett, men det är små försumbara undantag. På det stora hela är detta en inspelning som man bör ha i sitt skivbibliotek, gärna intill andra mästare i genren.

 

Sarah Vaughan sjöng Tenderly 1958

Ett riktigt fint klipp med Sarah Vaughan från femtiotalets slut fann jag nyligen på YouTube. Jag är mycket svag för den unga Sarah som ofta framträdde med lite mindre orkestrar. hennes röst är så ung och ljuv, men också mycket kraftfull. Lyssna på Tenderly!

The modern jazz sextet på Norgran

Modern jazz sextet

Ett album från 1956, utgivet på Norgran MGN-1076, fann jag i en bunt med plattor på Hötorget. Tyvärr saknades det vackra omslaget, men skivan var dessbättre praktiskt taget i nyskick. Jag hade aldrig hört talas om inspelningarna och blev mycket glad åt skivan. Sextetten består av Dizzy Gillespie (trumpet), Sonny Stitt (alt- och tenorsax), John Lewis (piano), Clifton ”Skeeter” Best (gitarr), Percy Heath (bas) och Charlie Persip (trummor). Om jag skall säga något negativt om skivan så är det att där finns en gitarr. Gitarr och jazz är inte riktigt en kombination som tilltalar mig, men i övrigt är det jazz av fint märke på Norman Grantz egna etikett. Lyssna på Mean to me.

Art Blakey and the Jazz Messengers spelar favoriten A Night In Tunisia

En jazzklassiker! Jag är mycket svag för Art Blakey och hans Jazz Messengers. Den första inspelning med Jazz Messengers gjordes 1954 och då medverkade även Horace Silver, Hank Mobley och Kenny Dorham. Sättningen skiftade allt efter åren gick och många blev kända och skapade egna grupper som vann berömmelse. Till de ovan nämnda namnen fogar jag Wayne Shorter, Lee Morgan, Curtis Fuller och Freddie Hubbard.

Albumet A night in tunisia släpptes på Blue Note 1960 och är en riktig klassiker. Jag har både den och andra med the Jazz Messengers och jag köper ständigt på mig skivor med de musiker som slog igenom i Blakeys band.

Helen Merrills fantastiska debutplatta

Helen Merrill

Det blir lätt superlativ på superlativ när jag skriver om jazz. Inte så konstigt, ty jag väljer bara ut de plattor som jag tycker är riktigt bra. En av de allra bästa jag hört på ett ta är Helen Merrills debut som släpptes på Mercurys jazzetikett EmArcy 1954.

Det första spår jag hörde var Yesterdays, ty jag råkade spela b-sidan först. Vilken underbara inspelning! Den inledande trumpeten, Merrills fantastiska röst. Den blev genast min absoluta favorit, precis som Don’t explain och What’s new.

Albumet arrangerades av Quincy Joes och jag tror att man kan säga att det är Clifford Brown som leder musikerna. Detta är verkligen en jazzplatta där både vokalist och musiker håller hög klass. Ofta är det antingen eller, men då och då träffar man på vokalister som får förmånen att sjunga till riktigt fina mindre orkestrar och då är förutsättning de bästa.

Mästerverket Blues in C sharp minor

Här en av de mest suggestiva jazznummer jag vet, Blues in C sharp minor med Teddy Wilsons orkester. 1935 började American Record Company, som ägde etiketterna Brunswick och Vocalion, att spela in en lågprisserie med lite mer improviserad jazz för den svarta jukebox-marknaden. Initiativet till serien togs av John Hammond, vit kämpe för svart musik. Bland de första artisterna som kom i fråga hörde Billie Holiday som vid den tiden spelade med Teddy Wilsons orkester.

Året därpå, 1936, spelade Wilson och hans orkester in Blues in C sharp minor, som jag betraktar som ett riktigt mästerverk. Suggestivare kan knappast en jazzinspelning bli.

Lyssna på Blues in C sharp minor

På den utmärkta sajten http://www.jazzdisco.org hittar jag följande information om inspelningen: Roy Eldridge (tp) Buster Bailey (cl) Chu Berry (ts) Teddy Wilson (p) Bob Lessey (g) Israel Crosby (b) Sidney Catlett (d) Chicago, IL, May 14, 1936. Brunswick 7684.

I Got It Bad And That Ain’t Good

Här har vi Ivie Anderson, Duke Ellingtons  vokalist mellan 1931-42. Det är sällan man ser så stenhårda damer på gatan. Evie fick problem med astma i början av 40-talet och slutade sjunga. Här är ett klipp där hon sjunger I Got It Bad And That Ain’t Good. Duke hade många andra vokalister genom åren, bland andra Art Lund, Dolores Parker och Alice Babs.

I början av 30-talet var Ellington en av de allra bästa inom jazzen. Han hade redan spelat in Black and tan fantasy, Mood indigo och ökenromantiska Caravan. För att inte tala om Blue Serge! I början av 40-talet satte han samman Black, brown and beige, en konsert som berättade om den afroamerikanska befolkningen i USA.

1963 träffade Duke Alice Babs och insåg hennes resurser. Samma år spelade de in en skiva i Paris, Serenade to Sweden. Den är inte så tokig, men jag är osäker om den givits ut på CD, troligtvis inte.

Sarah Vaughans vackra Swingin’ Easy

sarah vaughan swingin easy

Sarah Vaughans Swingin’ Easy hör verkligen till de bästa vokala jazzplattorna från 50-talet. Av de tolv inspelningarna är åtta gjorda 1954 och då utgivna på en 10-tums-lp med titeln Images. När de större lp-skivorna slog igenom på allvar, gav man ut inspelningarna igen och kompletterade med ytterligare som gjordes i början av 1957.

Egentligen finns det bara ett dåligt spår och det är öppningsspåret, a-sidans Shulie A Bop. Inte för att den rä direkt dålig, nej, bara för att den inte passar in. Den följs av Lover Man, I Cried For You och Polka Dots And Moonbeams som samtliga håller mycket hög klass. Det sista spåret på denna sida är dock skivans bästa. Words Can’t Describe är en helt magnifik inspelning av en melodi jag aldrig hört förut. Hur underbar är inte känslan när man hör en sång man aldrig hörtförut och fullkomligt älskar den! Det sparsmakade ackompanjemanget skall ha en stor eloge.

På skivans andra sida finner vi en rad klassiker: Prelude to a Kiss, You Hit the Spot, Pennies from Heaven, If I Knew Then (What I Know Now), Body and Soul och They Can’t Take That Away from Me. den sist nämnda är en verklig favorit.

På skivan medverkar Jimmy Jones/John Malachi på piano, Richard Davis/Joe Benjamin på bas och Roy Haynes på trummor. EmArcy var Mercurys jazzetikett och skivan har förlaktligen katalognumret EmArcy 36109. Vill man lyssna på den så finns den nog på Spotify.

Bob Laine med Stan Hasselgard

Bob Laine hade en gång en svensk orkester bland andra bestod av den legendariske klarinettisten Åke ”Stan Hasselgard” Hasselgård . Den 3 maj 1947 spelade de in några, i mitt tycke, tämligen moderna alster. Det här var precis innan Sverige blev det jazzland som vi faktiskt var på femtiotalet, när både Stan Getz och James Moody spelade in skivor i Sverige med svenska musiker.

Här är Am i blue, som jag var mycket förtjust i när jag var i 20-årsåldern

samt b-sidan Blues Cupol

Den senare skriven av Bob och Gösta Törner. Leta gärna efter dessa inspelningar, tyvärr tror jag att de är mycket svåra att finna.

Bob Laine föddes i Stockholm 1910 och begav sig till USA 1929 för att få uppleva den amerikanska jazzmusiken men blev kvar där och återvände inte förrän besöket i Sverige år 1947. Åren i USA var tämligen framgångsrika och Laine spelade med många välkända amerikanska musiker, även om han aldrig själv blev ett stort namn. Efter besöket i hemlandet, återvände han till USA. Till USA åkte även Stan Hasselgard. Stan dog redan i november 1948 i en bilolycka efter att ha gjort amerikansk karriär och fått den äran att spela med Benny Goodmans orkester samt blivit smått känd för inspelningen av Swedish Pastry med bl.a. Red Norvo och Barney Kessel. Här en bild på dessa musiker.

Jazzarkivet: We Insist! Freedom now

We insist

1960 släpptes albumet We insists! som komponerats av Max Roach och Oscar Brown Jr. Albumet var ett var de första i genren som var klart politiskt och ett led afroamerikanernas frihetskamp. Redan 1939 hade dock Billie Holiday lyckats spela in Strange Fruit (skriven av Abel Meerpol 1936) som handlar om de lunchade svarta människor hänger i träden i södra USA. Holidays skivbolag Columbia ville inte stöta sig med den vita publiken, så istället blev det Milt Gablers Commodore Records som gav ut den.

We insist! orsakade också visst rabalder och blev ingen kommersiell framgång. Vissa kritiker gillade den, andra inte. När Roach och Lincoln kom till Sverige i januari 1964 orsakade spelningen på Konserthuset visst rabalder. Vissa ansåg helt enkelt att We insist! var alltför hatiskt emot de vita vilket idag framstår som en underlig reaktion, men så var det alltså på den tiden.

Jazzarkivet har haft den goda smaken att plocka fram denna legendariska konsert från sina arkiv. Lyssna på den och likaså på introduktionen av Olle Helander. Inspelningen är kanske inte helt lättillgänglig, men jag tycker at den är både effektfull och vacker. Förutom Lincoln och Roach medverkar också Coleman Hawkins och ytterligare ett  halvdussin  solister.

Abbey Lincolns vackra Abbey Is Blue

Av en slump upptäckte jag Abbey Lincoln, just då var jag verkligen i behov av en ny röst. Den skiva jag hade turen att finna var Abbey Is Blue som gavs ut på Riverside 1959. Den är en mycket bra skiva (köp den) och jag tycker nog att man får säga att hon har en helt egen stil. Rösten är dessutom vacker och ackompanjemanget av hög klass. Bland de medverkande finns nämligen inga mindre än Kenny Dorham Wynton Kelly, Phil Wright, Philly Joe Jones och Max Roach samt en handfull andra musiker.

Abbeys is blue var Lincolns tredje album för Riverside. Det föregicks av That’s Him! från 1957 och It’s Magic från året därpå. 1961 kom plattan Straight Ahead på etiketten Candid men sedan blev det mycket glest med skivinspelningar. Det dröjde till 1990-talet innan skivkarriären återfick sin stjärnglans. Mellan 1959 och 1961 släppte hon dock tre skivor tillsammans med Max Roach som också blev hennes man. Moon Faced and Starry Eyed, We Insist! och It’s Time.

Lyssna på Lonely House, Come Sunday och Love Has Gone Away från Abbey Is Blue, eller detta vackra klipp där Abbey Lincoln framträder med Max Roach (de var gifta under en tid) i Freedom Now Suite, inspelat i Belgien 1964.

Hartman just dropped by to say hello

I_Just_Dropped_by_to_Say_Hello

I just dropped by to say hello är Johnny Hartmans andra skiva på bolaget Impulse och uppföljaren till den klassiska John Coltrane and Johnny Hartman som kom året innan, dvs 1963.

I just dropped by to say hello är ingen dålig skiva, tvärtom, den är mycket bra. Visserligen är den inte lika sorglig som föregångaren, men den är verkligen full av de vackraste melodier och av Illinois Jacquets tenorsax. Charade (från filmen med samma namn) är fantastisk men även Kiss and run, Our time, I just dropped by to say hello och How sweet it is är några av pärlorna som radas upp på detta vackra album. Och rösten! Detta är verkligen klassiska inspelningar med en av de vackraste röster jag vet.

Hartman ackompanjeras av Hank Jones, Kenny Burrell, Milt Hinton, Elvin Jones och Jacquet.

Be-bop-söndagar med skivspelaren

Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje.

Några av de bästa spåren i denna skivbunt är Crying sands och Northwest Passage (klassiker som finns i en känd inspelning med Woody Hermans orkester). Över lag tycker jag att inspelningarna håller hög klass, bortsett från ett eller två vokala spår som jag finner lite fåniga. Sättningen varierar men Chubby Jackson medverkar på mer än hälften.

Ljudkvalitén något bristfällig, mycket beroende på de dåliga pressningar som gjordes strax efter kriget när schellacken var svår att få tag på (ljudet av stekt bacon!). Dessutom fick små bolag som Keynote ofta nöja sig med snäppet sämre material än de stora bolagen (som gjorde allt för att slippa konkurrensen från de nya uppstickarna). Än värre är dock att överföringen inte alls blev bra och det för att min dator har sett sina bästa dagar ljudkortet mer eller mindre brakat samman. Svänger gör det dock iallfall!

Bland det bästa med dessa album är texten som är tryckt på omslagets insida. Den har jag naturligtvis fotat av så att ni med nöd och näppe kan läsa den genom att klicka här (Keynote 123) och här (Keynote 140).

Spåren är som följer: She’s funny that way, Mean to me, Northwest passage, Elevation, Charge account, I woke up dizzy, Sloppy Joe’s, A cent and a half, Fine and dandy, Crying sands, Cross country och Characteristically, B.H.

De tre första och de tre sista spåren kommer från albumet Chubby Jackson Bill Harris, Keynote K123. Medverkar gör Howard McGhee/Pete Candoli (tp) Bill Harris (tb) Flip Phillips (ts) Ralph Burns (p) Billy Bauer (g) Chubby Jackson (b) Dave Tough/Alvin Burroughs (d) (fullständig data finns här). De 6 spåren i mitten kommer från albumet Be-bop, Keynote K140, och listan på medverkande hittar ni här.

Miles et Ascenseur pour léchafaud

Hiss till galgen, Lift to the scaffolds och Ascenseur pour l’échafaud är alla namnet på en Louis Malle-film från 1958 med Jeanne Moreau. Soundtracket gjordes av Miles Davis och improviserades fram i en studio all medan musikerna tittade på filmen. Det är fantastisk musik som helt dränkts i det våtaste av reverb. Mycket vackert och suggestivt är vad det är. Äntligen har jag lyckats köpa skivan.

Jag visste inte att den amerikanska utgåvan, som är den enda som finns i ett större antal, hette Jazz track. Det vet jag nu och nu står ett exemplar i min skivhylla. Omslaget som ses på bilden är det ursprungliga. Efter ett tag byttes det ut mot ett mer kommersiellt som inte är lika passande.

Skivan finns att köpa på CD, men då får man på köpet, tyvärr, alltför många alternativa tagningar UTAN det ursprungliga reverb som gör så mycket för stämningen. Unna er lp:n istället för på dess andra sida ligger tre lite längre nummer med Miles Davis sextet (med bland andra Cannonball Adderley, John Coltrane och Bill Evans).

Ett av de bästa spåren från Ascenseur pour l’échafaud, Generique, kan man lyssna på här.

Because an old piano plays the blues

Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.

The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.

Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.

The clock is striking, guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking, guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Miff Görlings Fate, inspelad av tyska Polydor på Sagabiografen år 1941

Här något härligt molligt med stor orkester. Miff Görlings orkester med Fate

och Oh mammy

från 1941. Den förstnämnda är fantastiskt bra, den måste man bara lyssna på.

Miff hette egentligen Uno och var rätt inflytelserik under den svenska jazzeran på 30-40-talen. Han komponerade och arrangerade åtskilligt. Inspelningen är gjord av tyska Polydor på Sagabiografen i Stockholm 1941. Man får anta att det jazzades till Fate även i de tyska hemmen.

And in between I drink, black coffee

1949 spelade Sarah Vaughan in Black Coffe som lite oväntat blev en smärre hit, trots att den inte var lika banal och trist som mycket annat som låg på listorna vid denna tid. 1955 gav Columbia ut både denna och 11 andra inspelningar (är dock osäker på om alla är från 1949, troligen inte) på en lp som fick namnet After hours with Sarah Vaughan. Det är den ni ser på bilden här intill. Skivan är stundtals mycket bra och väl värd att äga.

Snäppet bättre är den 12-tums-lp som fick namnet Sarah Vaughan in Hi-Fi när den gavs ut i mitten på femtiotalet. Jag har en tidigare utgåva (fanns både som 10-tums-lp och box med 4 singlar vilket är vad jag har – snygg dessutom) som innehåller åtta inspelningar som gjordes 1949 och 1950 med bl.a. Miles Davis på trumpet. Av någon underlig anledning finns inte hans namn med på baksidestexten. Jag gissar att detta berodde på att han låg på kontrakt på någon annan etikett just då (Capitol?) och därför var anonym. Skivan är hursomhelst fantastisk och en verklig klassiker. Den finns i sin helhet på Spotify men en del spår finns på Youtube som t.ex. It might as well be spring, Come rain or come shine och East of the sun.

Saturday, and it’s time for jazz music

Jazz

Jag älskar alla dessa Jazz at the Philharmonic-konvolut! Detta bild visar en vinylutgåva, men de förekommer lika ofta som 78-varvsalbum med 3 skivor i varje.

Men det var inte David Stone Martin och hans konvolut vi skulle prata om utan jazzen. För en tid sedan satte jag samman en spotifyplaylist med ett smärre tvärsnitt genom jazzhistorien. Med smärre menar jag i princip 40-60-tal, men avstampen görs med Coleman Hawkins klassiska inspelning av Body and Soul från 1939. den gör på inget sätt anspråk på att vara respektiv för utvecklingen under dessa år, och den är inte heltäckande. men jag tycker att den är bra! Lyssna på den här.

Vill man ha mer jazz, klickar man med fördel på taggen Jazz här inunder. Eller letar sig fram på Spotify genom att gå igenom de album som låtarna i playlisten ligger på.

Charlie Parker spelar in Lover man

Skulle jag få välja endast en skiva, skulle jag välja Charlie Parkers inspelning av Lover man med den fantastiska Don’t blame me på baksidan. När denna milstolpe inom jazzen väl letade sig till Sverige sommaren 1952, gavs den ut på den svenska jazzetiketten Jazz Selection (en underetikett till Sonora). Det är en vacker skiva, se här.

Det var 1946 som Charlie Parker spelade in Lover man. Sessionen var en av Birds allra mest kaotiska, ty han hade precis tryckt i sig sex amfetamintabletter vilket gjort honom rejält påverkad; man var tvungen att hålla i honom när han spelade för att han skulle hålla sig i närheten av mikrofonen. Efter inspelningen förstörde han sitt hotellrum, arresterades och hamnade sedan på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital i sju månader (som senare resulterade i kompositionen Relaxin at the Camarillo). I november 1947 steg Charlie Parker åter in i skivstudion och denna gång spelade han in Don’t blame me, den melodi som ligger på baksidan av den svenska utgåvan av Lover man och som även den håller mycket hög klass.

Ross Russell, bossen på Dial, Birds skivbolag, lovade att inte ge ut Lover man, vilket han naturligtvis gjorde ändå och det tämligen omgående. Charlie svor på att uppsöka varenda skivbutik för att krossa samtliga exemplar. Det gjorde han nu inte, vilket är en stor lycka.

Lyssna nu på Lover man

och Don’t blame me

Charlie Parker var en av de största och mest inflytelserika under 40-talets be-bop-era. Han föddes 1920 och dog ung 1955, svårt märkt av heroinet. På 40_talet, när hans bästa inspelningar gjordes, låg han under kontrakt med både Dial och Savoy records, ty han han skrivit ett unikt kontrakt med båda bolagen dem ovetandes. Under 50-talet förändrades hans repertoar och blev till viss del mer utslätad. Han gav ut albumet Charlie Parker with strings där han bl.a. gör den vackra I didn’t know what time it was. 1953 spelade han tillsammans med Dizzy Gillespie i Massey Hall i Toronto vilket resulterade i den lyckade liveinspelningen av Perdido.

När Parker somnade in mars 1955 var hans kropp helt slut. Läkaren som undersökte honom, uppskattade 34-åringens ålder till mellan 50 och 60 år. Så hårt hade livet farit fram med honom. Några år senare och även Lester Young och Billie Holiday och då var några av jazzens allra största borta för alltid, men skivorna finns iallfall kvar.

Charlie Parkers inspelningar för Dial från åren runt 1946 är bland det bästa jag vet i jazzväg, åtminstone i be-bop-genren. Det är ett vemod över dem som gör en alldeles varm inombords. Så vackert och så ödsligt. Så unna er en samling med Charlie Parkers skivor för Dial-etiketten.

Eleganterna i Modern Jazz Quartet

Här en bild på Modern Jazz Quartet eller Milt Jacksom Quartet som det står på de första plattorna när de spelade in för Savoy i augusti 1951. Sättningen var i dåMilt Jackson (vibrafon), John Lewis (piano), Ray Brown (bas), and Kenny Clarke (trummor). Percy Heath ersatte efter en tid Ray Brown och Connie Kay efterträdde Kenny Clarke. Visst är de eleganta när de står på scenen!

Milt Jackson, John Lewis, och Kenny Clarke hade spelat tillsammans redan på 40-talet men då i Dizzy Gillespies storband. Efter att ha spelat under namnet Milt Jacksom Quartet bytte de 1952 till Modern Jazz Quartet. Ett utmärkt namn som passade bra till deras strikta och något akademiska framtoning. Jag gillar de första årens inspelningar som skiljer sig en hel del från de mer konceptuella skivor som gavs ut efter flytten från Prestige till Atlantic (dock att debuten Fontessa verkligen kan rekommenderas – snygg är den också).

Lyssna på MJQ! De har ett helt eget sound och utgör ett utmärkt soundtrack till det stiligt strama femtiotal som man så lätt glömmer bort. På Prestige finns idag två av gruppens 50-talsalbum återutgivna: Django och Concorde. Även Atlantic-plattan Fontessa finns att tillgå. De elva första spåren på denna samlingsplatta utgör deras första inspelningar för Savoy.

Patti Page in the land of hi-fi stereo

Patti Page In the land of hi-fi

Runt 1956 gavs det ut mängder av skivor som hette något i stil med ”in hi-fi” eller ”in the land of hi-fi”. Att ljudtekniken gjort stora framsteg hade fått till följd att gemene man kunde tillgodogöra sig den utomordentliga inspelningsteknisk som vid den tiden fanns, åtminstone hos de större bolagen. Patti Page, som sålde ofantliga mängder skivor under detta decennium, valde 1956 att spela in en lp med lite jazzigare material, efter att år efter år ha släppt storsäljare i den lättare genren (”The doggie in the window” bal.a.). Arrangör för skivan blev Pete Rugolo och titeln blev Patti Page in hi-fi. Etiketten var Mercurys jazzetikett EmArcy,

Ett par år senare släpptes denna platta i stereoversion. Mercurys tekniker hade påpassligt spelat in med flerspårsteknik och när stereoskivorna släpptes på marknaden kunde man ge ut albumet på nytt och med den moderna ljudteknikens senaste triumf. Konvultet fick ny formgivning och att det är en stereo-skiva kan man verkligen inte missa.

Patti Page in hi-fi är ett klassiskt studioalbum. Det spelades in 7-8 maj i en studio i Hollywood till en stor orkester med både perkussion och blås. Arrangören, Rugolo, hade aldrig träffat Page innan, men men får förmoda att hon åtminstone hade haft någon chans att läsa arrangemangen innan. Sex av låtarna spelades in den första dagen, och resterande 6 dagen därpå. Rätt imponerande skulle jag säga, men det var väl så det var på den tiden. Det var som bekant först 1948 som man började spela in på tape så de flesta erfarna artister hade vanan inne och behövde bara ett par tagningar innan de satte låten.

Min favorit på detta lättlyssnade album, vars genre i ärlighetens namn borde benämnas jazzinfluerad populärmusik snarare än jazz, är Out of nowhere och Nevertheless. Kanske av sentimentala orsaker, för de är melodier jag tycker om och har tyckte om i många, många år (OBS, Spotifylänkar!). Detsamma får nog sägas gälla My sin som jag har på skiva med en kollega till Page som också spelade in på Mercury men vars namn jag glömt. Pages version är dock bättre (tittade i skivhyllan – det var Georgia Gibbs!). I didn’t know about you är ett lugnare spår som har sina kvalitéer. Arrangemanget är stramt och relativt sparsmakat och Pages röst är vacker. Det är den för övrigt på samtliga spår, men kanske en smula blek. Albumet i sin helhet är dock riktigt bra och verkligen rätt tidstypiskt.

Inte långt efteråt spelade Page in ytterligare två album med Rugolo, The West side och The East side. Bara det förstnämnda finns på dock tillgängligt på Spotify (verkar det som om – plattan kan ju ha bytt titel).

Expressens elitorkester anno 1947

Elitorkestrar var något som sattes samman år för år en gång i världen. Bland annat hade Expressen den lilla vanan att anordna en årlig omröstning där den bäste svenske jazzmusikern för varje instrument korades (ja, det var alltid män). Röstade gjorde Expressens läsare.

1947 var det så dags att utse Rolf Ericson på trumpet, Sven Hallberg på trombone, Åke Hasselgård på klarinett, Gösta Theselius på altsax, ”Jojjen” Björklund på tenorsax, Hasse Eriksson på piano, Kalle Löhr på gitarr, Simon Brehm på bas och Bertil Frylmark på trummor.

Skivbolaget Musica lät inspela två melodier med den elitorkester som omröstningen detta år resulterat i.

Lyssna på How high the moon

och Stompin’ at the Savoy

Lift me high above the moonlit sky

Vinden

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.

1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de så småningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream med vokalisten Kenneth Hagood.

Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:

Darn your lips and darn your eyes
They lift me high above the moonlit sky
Then I tumble out of paradise
Oh, darn that dream

Många är de som sjungit in denna klassiker. En annan favorit är Mildred Baileys inspelning som bör ha gjorts runt 1940 med Benny Goodmans orkester. Darn that dream hör till de låtar som sällan resulterar i misslyckade tolkningar. Den är helt enkelt alldeles för bra.

Ross Sings a song with Mulligan

annie ross sings a song with mulligan

Annie Ross, kanske mest känd som en tredjedel av Lambert, Hendricks & Ross, slog igenom i början av 50-talet, men hade redan som 14-åring uppmärksammats då hon vann en tävling med sin komposition Let’s fly. Hon debuterade på lp 1952 md albumet Singin’ and Swingin där hon bl.a. kompades av några av medlemmarna i Modern Jazz Quartet.

1958 var det dags för plattan Sings a song with Mulligan! vars namn måste vara inspirerat av Sing a song of Basie, debutskivan för trion Lambert, Hendricks & Ross som släpptes 1957. Detta är dock en soloplatta med Ross som vokalist och där Gerry Mulligan, Chet Baker och Art Farmer sekonderar. Inspelningarna gjordes i i slutet av 1957 och i september 1958. I den nyutgåva som finns tillgänglig idag (CD och lp) har man lagt till

Det var i somras som jag fann en EP med 4 spår från detta album. Tyvärr irriterade jag mig åtskilligt på I feel pretty och It don’t mean a thing som är två av spåren på detta utsnitt från lp:n. It don’t mean kan göras bra, men denna version, är precis som I feel pretty, alltför stompig för att passa mig. Give me The simple life, däremot, är en fantastisk inspelning där både melodi och framförande harmoniserar och det verkligen svänger. Bland de lugnare spåren märks I’ve grown accustomed to his face, Let there be love och This is always som är vackert romantiska i sin framtoning. This time the dream’s on me är en annan favorit där Ross  omgärdas av både Mulligan och Baker.

Sings a song with Mulligan är med vissa undantag en mycket bra skiva. Jag är svag för jazzplattor med vokalister som sjunger med etablerade instrumentalsolister, ty duetter mellan röst och instrument är mycket tilltalande. Har man tillgång till Spotify kan man lyssna på den där, annars rekommenderas YouTube eller Ebay (om man önskar ett fysiskt exemplar).

Anita O’day på Newportfestivalen -58

Fantastiskt klipp, nästan för bra för att vara sant. Mad Men-perfekt.

Newportfestivalen verkar i vilket fall ha varit en mycket ”avslappnad” tillställning ute i det gröna. Den startades 1954 av Elaine Lorillard och hölls i en park i Newport, Rhode Island. Grannarna var inte särdeles förtjusta i början. Jazz var inte direkt mainstream och många av de som uppträdde var afroamerikaner. Billie Holiday uppträdde där och en inspelning från 1957 gavs ut året därpå. Kan rekommenderas!

John Coltrane och Johnny Hartman

1963 spelade John Coltrane in ett helt underbart jazzalbum, fyllt av de vackraste ballader och med sång av Johnny Hartman. På första spåret sjunger Hartman They say that falling in love is wonderful och sedan fortsätter han med den mycket fina Dedicated to you:

If I should write a book for you
That brought me fame and fortune too,
That book would be,
Like my heart and me,
Dedicated to you.

Andra höjdpunkter på skivan är balladerna Lush life och My one and only love. Som ni nog förstår, går skivan helt i den romatiska genren. Den som inte äger skivan, springer genast iväg och köper den. I samma veva, kan det vara klokt att även införskaffa Billie Holidays Lady in satin från 1958. Den är mycket bra.

Birth of the new cool, sa Sonny Criss

Älskar denna skiva, den är verkligen en av mina absoluta favoriter från 60-talet. Musiken är väl inte direkt cool jazz utan snarare hard cool jazz, men orkesterns sättning påminner om Miles Davis berömda tubaband som 1949-50 spelade in de spår som så småningom gavs ut som Birth of the cool (lyssna här), för övrigt också en skiva som man bör ha.

Sonny Criss, hörde till bop-generationen från 40-talet och ansågs väl något passé på 60-talet vilket brukar innebära avslagen och tråkig musik. Men inte denna skiva! Den är oerhört bra och den upplevs inte alls som om den vore inspelad av en musiker som haft sin storhetstid, snarare tvärtom – den känns modern! Dessutom hr den till mina favoritalbum i genren. Det rör sig om relativt hård jazz spelad av en ovanligt stor orkester. Det låter som storstadsjazz när nålen landar i det första spåret, Sonny’s dream. Lyssna också på Black apostles och Daughter of cochise.

Dizzy Gillespie och Don Byas i Paris

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). På bilden ses Dizzy Gillespie till vänster med glasögon och fluga. Byas gör tummen upp i bildens mitt.

Dizzy Gillespie quintet med Sweet Lorraine:

I cover the waterfront med Dizzys sextet:

I båda spelar Don Byas tenorsax. Övriga musiker är bla Pierre Michelot, Pierre Lemarchand, Arnold Ross, Joe Benjamin och Bill Clark.

Bilden hittade jag på denna fina webbplats där man kan läsa om skivbolaget Continental som gav ut en hel del riktigt fina skivor under 40-talet.

Diana Miller och hennes fruntimmer

Diana Miller var en rivig dam med egen orkester (pianisten hade hon under många år ett förhållande med) och sedermera egna restauranger. Under en period drev hon Blue note på Kungsgatan i Stockholm. Att Blue Note fick heta Blue Note berodde på att orkestern under en period alternerat med Bud Powells trio på det legendariska stället med samma namn i Paris.

Diana Miller kom till Sverige från England 1940 och gjorde sig snabbt ett namn som vokalist. Hon spelade bland annat in Carmen Mirandas Chica chica boom chic (från That night in rio) och den fina My heaven on earth. Hemma i England hade hon sjungit med ett antal orkestrar, men man får förmoda att hon inte slagit igenom på allvar. Flytten till Sverige kan också berott på andra orsaker än just karriären. Efter åratal av turnerande i Sverige och nere på kontinenten, tog sig Miller in i restaurangbranschen och drev förutom Blue Note, en restaurang på Odengatan och en i Södertälje.

Efter att ha googlat Miller fann jag en mycket trevlig sida som handlar om och några av hennes medmusikanter. Läs här om Diana och hennes kollegor. Titta också på de otroligt roliga bilderna på damorkestern. På bilden ovan ses Diana längst till höger. Av de övriga bilderna att döma, verkar hon ha varit en byststark dam.

My heaven on earth, Diana Miller med Seymours orkester 1941:

Med anledning av Ulf Lindes bortgång

favourite_groupsMed anledning av Ulf Lindes bortgång passar jag på att plocka fram några gamla inspelningar från 40-taets slut. Linde var som bekant jazzmusiker i unga år och spelade med de flesta av den tidens stora.

Skivbolaget Metronome records startades 1949 och i samma veva kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Moody fick därför spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra konstellationer. Dessa gavs ut både i Sverige och i USA på etiketten Prestige.

Resultatet av dessa inspelningar blev bland annat albumet Arne Domnérus Favourite groups där Ulf Linde medverkar på några av inspelningarna (bl.a. Night and day där han spelar vibrafon). Bland övriga musiker, förutom Moody, märks Leppe Sundewall, Gösta Theselius, Arne Domnérus, Per-Arne Croona, Sven Bollhem och några till. Albumet består av 3 skivor och innehåller följaktligen 6 låtar. Det är möjligt att man några år senare gav ut dem på lp, Metronome var tidiga med detta nya format.

Här tre av de 6 melodierna i albumet Favourite Groups.

Carrider

Everything but you

och Night and day

Lindes samlade spelningar, bl.a. med Expressens Elitorkester, finns återutgivande på en dubbel-cd med titeln Jazz 1948-52. Tyvärr verkar den inte finnas tillgänglig idag.

Under några år i början av 50-talet kåserade Linde i Orkesterjournalen. Dessa alster finns samlade i volymen Jazz som redigerats av Lars Nygren. Boken finns bl.a. på Adlibris.

Café Society vid Sheridan Square

1938 öppnade Barney Josephson en ny nattklubb i Greenwich Village som fick namnet Café Society. Stället var ”The Wrong Place for the Right People” vilket verkligen låter fantastiskt. Inte nog med att det spelades jazz där det var dessutom afroamerikansk jazz. Inte nog med det: klubben var öppen för både vita och svarta och någon diskriminering förekom ej. Det kan tyckas märkligt, men det var första gången som det var möjligt för ett blandat sällskap att roa sig tillsammans på en bättre lokal.

Till sin hjälp hade Barney John Hammond, legendarisk jazzproducent och -kritiker, vilken gjorde att Café society snart var den populäraste syltan för alla musikälskare. Bland de artister som uppträdde märks bland annat Billie Holiday (som lanserade Strange fruit där), Sarah Vaughan och Lester Young.

1948 stängde klubben då den blivit alltför förknippad med anti-amerikansk verksamhet genom Barneys bror Leons samröre med kommunister vilket inte gick hem hos besökarna.

Läs också om Mintons playhouse, jazzklubben i Harlem där be-bopen växte fram under 40-talets första år.

Time on my hands, you in my arms

Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt bästa för att de skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

På 30-talet började han också att fotografera och det finns således en uppsjö av foton på jazzens stora och andra intressanta människor från denna tid och ett par decennier framåt i tiden. Se bara på dessa bilder: Marlon Brando 1947, Tallulah Bankhead, Truman Capote 1948, Bessie Smith och Gertrude Stein. När han var på det humöret fotograferade han också lättklädda män vilket vi kan se ett exempel på här.

Och för att återgå till Billie Holiday. En av de vackraste texterna har utan tvekan Time on my hands som hon så förtjänstfull spelade in i New York den 7:e juni 1940. Så mycket längtan det finns i hennes röst i denna utmärkta inspelning.

Time on my hands, you in my arms, nothing but love in view.
Then if you fall, once and for all, I’ll see my dreams come true

Moments to spare, with someone you care tor,
one love affair for two.

And so with time on my hands, and you in my arms,
and love in my heart all for you

Cause it’s so peaceful in the country

Det här är någon slags repris. Jag upptäckte nämligen en fotograf, Nina Lee som fotograferade för Life redan på 40-talet (bildgoogla henne så får ni se fler bilder). Just bilden på Mildred Bailey tycker jag är bra. Hon ser aldrig sådna ut på andra bilder.

Delta rythm boys var en amerikansk vokalgrupp som bildats redan på 30-talet. Runt 1950 kom de på besök till Sverige och deras inspelningar av t.ex. Flickorna i Småland blev mycket populära. Folkhemsidoler skule man kunna säga.

1941 spelade Mildred Bailey in en lite annorlunda sak. Vanligtvis sjöng hon jazz, framförallt var hon verksam inom den genre som kallades swing, men denna gång var den en fin liten melodi som skulle vaxas. Texten är en liten pärla. I slutet av 40-talet, när Baileys hälsa försämrades, flyttade hon faktiskt ut på landet, till en liten gård som hon köpt.

It’s so peaceful in the country, it’s so simple and quiet, you really outta try it
You walk about and talk about, the pleasant things in life

It’s so restful in the country, it’s the right kind of diet, you really outta try it, you lie and dream, beside a stream, where daisies nod Hello

City living is a pretty living, it’s so full of unexpected thrill, but there’s too much stone, too much telephone, there’s too much of everything, but trees and hills

”The modern sound of Betty Carter”

För en tid sedan skrev jag om Betty Carter-lp:n Out There och framförallt om låten I can’t help it. Out There är mycket ovanlig och står knappast att finna i originalutgåva, men däremot är den en del av en dubbel-lp som släpptes på 70-talet och heter What a little moonlight can do (länk till Ebay – köp den!). skiva nummer två i denna dubbel är Carters följande album, The modern sound of Betty Carter som spelades in 1960 för ABC Paramount.

The modern sound of Betty Carter är en fantastisk platta! Lyssna på My Reverie, I don’t want to set the world on fire, At sundown och Don’t weep for the lady. Arrangemangen är rätt kommersiellt betonade men Carters röst är jazz vilket gör att resultatet blir mycket bra. Albumet finns faktiskt på Spotify så lyssna på det om ni har möjlighet. De tre sista spåren är bonusspår och fanns inte med på den ursprungliga utgåvan.