Jazz – Rävjägarn

Helen Humes Million dollar secret

Något säger mig att Helen Humes är tämligen bortglömd idag. När hon efterträdde Billie Holiday som vokalist i Basies band 1938 var hon däremot ett namn på mångas läppar. Under 40- och femtiotalet gjorde hon sig dock ett namn som soloartist och det var vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950 som hon spelade in Million dollar secret som var en av Helen Humes största hits. När man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles.

Million dollar secret

If I could be with you

Och lägg texten på minnet!

I’m gonna tell all you girls a secret, please keep it to yourself
I’m gonna tell all you girls a secret, please, please keep it to yourself
Why it’s a million dollar secret, so please don’t tell nobody else

Now if you’re a real young girl
And you want to get rich quick
Get an old, old man, girls
And that’ll be the lick
You know those old men are fine, yes they know just what to do
They’ll give you lots of loving, but they’ll give you a whole lot of money too
(and I love that part)

Det är Roy Miltons orkester som står för ackompanjemanget på dessa inspelningar som jag var på en snygg utgåva på Vouge.

Humes finns på Spotify och där kan man hitta några pärlor. Vad sägs om Married man blues, Blue and sentimental, Time out for tears och Living my life my way?

January 10th, 2012 | 10 Comments »

Wayne Shorters Night Dreamer

Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.

Det finns många läsvärda texter här i världen, och idag tänker jag slå ett slag för de välskrivna alster som publicerades på baksidan av skivomslagen förr i tiden. Särskilt gäller detta jazzalbum och dito klassiska.

Ovan ses det fina konvolutet till Wayne Shorters Night Dreamer (Blue Note 4173) som utgavs 1964 och var Shorters Blue Note-debut. Denna skiva är verkligen inget undantag och så här förklarar Shorter varför han döpt titelspåret till Night dreamer:

“The tune weaves from major into minor, but has mostly a minor feel. And the minor key always connotes evening or night time. That’s the reason for the first part of the title. In addition, it’s in 3/4; but the way Elvin Jones plays 3/4 gives it an almost floating feeling. Yet, although the beat does float, it also is set in a heavy groove. It’s a paradox, in a way, like you’d have in a dream – something that’s both light and heavy. Ant that explains half of the title”

Lyssna på Night dreamer på YouTube.

December 27th, 2011 | No Comments »

Att ta bort rödvinsfläckar samt jazz

Att spilla rejält med glögg på ett delikat möbeltyg är icke vad man önskar sig, men igår hände det. en lampa ramlade omkull, träffade ett bord och den olycksaliga glöggmuggen. Fåtöljen, i ljust guldfärgat tyg blev med ens röd. Illa! jaghällde på salt som jag sedan dammsög bort. Ingen skillnad. Fatalt! Då fick jag tipset att hälla på lite vitt vin. Sagt och gjort, fläckarna, som var ett par kvadratmeter stora dränktes i vitt vin. Nu var fåtöljen tämligen blöt och det var svårt att se hur det skulle sluta, men fläckarna verkade ha lösts upp. ett par timmar senare, när vi lyfte på filten som lagts över, syntes inte ett spår av glöggen. Den var puts väck!

Dock är jag lite irriterad på mig själv som inte fotade fläcken innan den togs bort!

(Om mamma Runarsdotter läser detta så är jag mycket tacksam för hennes tips!)

Och så lite musik denna trista och grå lördagsregniga dag. Blandad storbandsjazz från 30-40-talen. Lyssna!

December 17th, 2011 | 10 Comments »

A mystery man called Sven Coolson

Jag köpte en skiva med Jimmy Raney. Det är en Metronome-EP utgiven i slutet av1953. Medverkar gör bl.a. Sven Coolson. Så kan man verkligen inte heta. Och mycket riktigt, det är Stan Getz om spelar under falskt namn!

Lyssna på Signal och Motion

Troligen låg Getz under kontrakt med ett annat bolag (Norman Grantz Clef/Norgran borde det ha varit), men kunde inte hålla sig från denna inspelning med Raney som ursprungligen gjordes för Prestige i december 1952. Medverkar gör, förutom Sven Coolson, Jimmy Raney, Hall Overton, Red Mitchell och Frank Isola.

November 30th, 2011 | 2 Comments »

Café Society vid Sheridan Square

1938 öppnade Barney Josephson en ny nattklubb i Greenwich Village som fick namnet Café Society. Stället var “The Wrong Place for the Right People” vilket verkligen låter fantastiskt. Inte nog med att det spelades jazz där det var dessutom afroamerikansk jazz. Inte nog med det: klubben var öppen för både vita och svarta och någon diskriminering förekom ej. Det kan tyckas märkligt, men det var första gången som det var möjligt för ett blandat sällskap att roa sig tillsammans på en bättre lokal.

Till sin hjälp hade Barney John Hammond, legendarisk jazzproducent och -kritiker, vilken gjorde att Café society snart var den populäraste syltan för alla musikälskare. Bland de artister som uppträdde märks bland annat Billie Holiday (som lanserade Strange fruit där), Sarah Vaughan och Lester Young.

1948 stängde klubben då den blivit alltför förknippad med anti-amerikansk verksamhet genom Barneys bror Leons samröre med kommunister vilket inte gick hem hos besökarna.

Läs också om Mintons playhouse, jazzklubben i Harlem där be-bopen växte fram under 40-talets första år.

November 24th, 2011 | No Comments »

Be-bop-söndagar med skivspelaren

Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje.

Några av de bästa spåren i denna skivbunt är Crying sands och Northwest Passage (klassiker som finns i en känd inspelning med Woody Hermans orkester). Över lag tycker jag att inspelningarna håller hög klass, bortsett från ett eller två vokala spår som jag finner lite fåniga. Sättningen varierar men Chubby Jackson medverkar på mer än hälften.

Ljudkvalitén något bristfällig, mycket beroende på de dåliga pressningar som gjordes strax efter kriget när schellacken var svår att få tag på (ljudet av stekt bacon!). Dessutom fick små bolag som Keynote ofta nöja sig med snäppet sämre material än de stora bolagen (som gjorde allt för att slippa konkurrensen från de nya uppstickarna). Än värre är dock att överföringen inte alls blev bra och det för att min dator har sett sina bästa dagar ljudkortet mer eller mindre brakat samman. Svänger gör det dock iallfall!

Bland det bästa med dessa album är texten som är tryckt på omslagets insida. Den har jag naturligtvis fotat av så att ni med nöd och näppe kan läsa den genom att klicka här (Keynote 123) och här (Keynote 140).

Spåren är som följer: She’s funny that way, Mean to me, Northwest passage, Elevation, Charge account, I woke up dizzy, Sloppy Joe’s, A cent and a half, Fine and dandy, Crying sands, Cross country och Characteristically, B.H.

De tre första och de tre sista spåren kommer från albumet Chubby Jackson Bill Harris, Keynote K123. Medverkar gör Howard McGhee/Pete Candoli (tp) Bill Harris (tb) Flip Phillips (ts) Ralph Burns (p) Billy Bauer (g) Chubby Jackson (b) Dave Tough/Alvin Burroughs (d) (fullständig data finns här). De 6 spåren i mitten kommer från albumet Be-bop, Keynote K140, och listan på medverkande hittar ni här.

November 19th, 2011 | 4 Comments »

Ett historiskt jazzklipp med Holiday

Billie Holiday och den amerikanska jazzeliten framför Fine and mellow med text av Holiday. Det är en inspelning som jag tycker att man måste ha sett, ja, den är snart sagt helt omistlig. Året var 1957.

November 12th, 2011 | 5 Comments »

Jazz at the Philharmonic volym 10

I november 1947 spelades volym 8-10 av Norman Granz JATP-serie in. Här har vi nummer 10 med Endido och I surrender dear. Omslaget är av David Stone Martin och mycket snyggt (klicka på bilden för större format). Jag är mycket svag för hans omslag från sent 40-tal och tidigt 50-tal.

Den första Jazz at the Philharmonic-konserten ägde rum 1944 på Philharmonic Auditorium i Los Angeles. Inspelningarna från denna konsert gavs så småningom ut som Jazz At The Philharmonic, Vol. 4 och 5. Varför den inte kom först i skivserien vet jag dock inte. Jag äger rätt många album i serien och tycker att de flest håller rätt hög klass. Inte minst är det mycket snygga.

Denan utgåva är påkostad, ty skivorna är pressade i vinyl och därför lite mindre brusiga. Mercury kallade sin vinyl Merc-O-Plastic (lustigt!). Lyssna på JATP vol 10:

Medverkar gör Illinois Jacquet, Flip Phillips, Bill Harris, Howard McGhee, Ray Brown, Hank Jones och Jo Jones.

November 9th, 2011 | 5 Comments »

Svend Asmussen, dansk violinvirtuos

Dansken Svend Asmussen är faktiskt fortfarande i livet, 95 år gammal. Det är en aktningsvärd ålder. Mest känd i Sverige tror jag han är för sin medverkan i Swe-Danes tillsammans med Alice Babs och Ulric Neuman, åtminstone är det genom dem jag först hörde hans namn. Sew-Danes tillhör dock inte mina favoriter, istället är det Asmussens fyrtiotalsinspelningar som tilltalar mig. Här är två från 1946.

Just a gigolo

You won’t be satisfied

You won’t be satisfied finns i en finfin versin med Ella Fitzgerald och Loius Armstrong. På anda sidan ligger Dream a little dream of me (som Mama Cass gjorde långt senare). Älskar den låten!

November 5th, 2011 | 4 Comments »

Mästerverket Blues in C sharp minor

Här en av de mest suggestiva jazznummer jag vet, Blues in C sharp minor med Teddy Wilsons orkester. 1935 började American Record Company, som ägde etiketterna Brunswick och Vocalion, att spela in en lågprisserie med lite mer improviserad jazz för den svarta jukebox-marknaden. Initiativet till serien togs av John Hammond, vit kämpe för svart musik. Bland de första artisterna som kom i fråga hörde Billie Holiday som vid den tiden spelade med Teddy Wilsons orkester.

Året därpå, 1936, spelade Wilson och hans orkester in Blues in C sharp minor, som jag betraktar som ett riktigt mästerverk. Suggestivare kan knappast en jazzinspelning bli.

Lyssna på Blues in C sharp minor

På den utmärkta sajten http://www.jazzdisco.org hittar jag följande information om inspelningen: Roy Eldridge (tp) Buster Bailey (cl) Chu Berry (ts) Teddy Wilson (p) Bob Lessey (g) Israel Crosby (b) Sidney Catlett (d) Chicago, IL, May 14, 1936. Brunswick 7684.

October 27th, 2011 | 2 Comments »

Duke Ellington och hans orkester

För ett antal år sedan lade jag på en bunt 78-varvsplattor på grammofonen och spelade över musiken till datorn. Ljudfilen innehåller därför de korta avbrott som uppstår när skivspelaren byter skiva mellan varje låt. Jag gjorde mycket sparsamt med brusreducering, så ljudet är tämligen autentisk.

Idag tänkte jag att vi skulle lyssna på Duke Ellington:

Låtarna ni hör är som följer: It don’t mean a thing if it ain’t got that swing (vocal Ivie Anderson, 1932), Take the a train (1941), Me and you (vocal Ivie Anderson, 1940), Moonglow (1932), Don’t get around much anymore (1940), I’m in a sentimental mood (1935?). Tyvärr minns jag inte vilka de två sista är.

October 22nd, 2011 | 5 Comments »

Simon Brehms kvintett anno 1946

Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.

Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.

På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm

Halleluja

Somebody loves me

1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.

October 11th, 2011 | 4 Comments »

Hallelujah! Thore Jederbys orkester

Här en svensk jazzskiva från 1948 med Thore Jederby. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas av gammal klassisk modell, ståbas. Det är efterkrigstid och de nya influenserna från USA har börjat sprida sig till Europa och Sverige.

Hallelujah

All the things you are

Hallelujah finns också i en mycket berömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång.

September 1st, 2011 | 4 Comments »

Ellingtons Black, brown and beige

1943 uppfördes för första gången Duke Ellingtons svit Black, brown and beige. Tyvärr var inte kritikerna särdeles förtjusta, vilket gjorde honom besviken. Kompositionen sägs vara en hyllning till, eller kanske snarare en skildring av, det svarta USA. Av någon anledning spelades inte hela verket in på skiva, bara ett utdrag. Det var först 1958 som den kompletta sviten gavs ut och då medverkade även Mahalia Jackson.

Här har vi Black brown and beige med Duke Ellingtons orkester i en inspelning gjord 11-12 december 1944 i RCA Victors studio 2 i New York:

Sviten innehåller följande delar:
Work Song 04:39,Come Sunday 04:31, The Blues 04:35, Three dances: West Indian Dance 01:43, Emancipation Celebration 01:43, Sugar Hill Penthouse (Beige!).

För kalenderbitaren kan jag meddela att jag funnit information om vilka som medverkade vid inspelningen och de är som följer: Duke Ellington & His Famous Orchestra: Cat Anderson, Shelton Hemphill, Taft Jordan, t; Ray Nance, t, vn; Lawrence Brown, Joe Nanton, tb; Claude Jones, vtb; Jimmy Hamilton, cl, ts; Johnny Hodges, as; Otto Hardwick, as, cl; Al Sears, ts; Harry Carney, bs, cl, bcl; Duke Ellington, p; Fred Guy, g; Junior Raglin, b; Sonny Greer, d. På The blues medverkar Joya Sherrill som vokalist.

August 25th, 2011 | 4 Comments »

There’s honey in the honeycomb

Under krigsåren kom danske swingsångaren Freddy Albeck till Stockholm av en anledning som jag inte kan erinra mig – det har helt enkelt fallit mig ur minnet. Hursomhelst gjorde Albeck några inspelningar för Sonoras Swingserie (1943). Här har vi

Honey in the honeycomb

och Moonlight becomes you

Väldigt fina är de båda två, den första är en dänga och den andra andra ärmer sentimental. Tyvärr är kvalitén halvdan, det var krig och man var tvungen att lämna in en gammal skiva när man köpte ny. Skivorna gjordes alltså av nedsmälta gamla exemplar och det lät inte alltid så bra.

På bilden ovan ses Albecks egna orkester i Danmark som är av senare datum. Från vänster: Poul Olsen (violin), Peter Sieben (tenorsax), Grevelund (piano), Mazuri (trompet), Jarlskov (trommer), Albeck (bas og sang), Skibsted (manager).

August 2nd, 2011 | 11 Comments »

And her heart belongs to Tangerine

En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.

Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.

Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame

Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine

June 21st, 2011 | 4 Comments »

Because an old piano plays the blues

Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.

The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.

Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.

The clock is striking, guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking, guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

March 23rd, 2011 | No Comments »

Time on my hands, you in my arms

Billie Holiday fotograferad av Carl van Vecten

Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt bästa för att de skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

På 30-talet började han också att fotografera och det finns således en uppsjö av foton på jazzens stora och andra intressanta människor från denna tid och ett par decennier framåt i tiden. Se bara på dessa bilder: Marlon Brando 1947, Tallulah Bankhead, Truman Capote 1948, Bessie Smith och Gertrude Stein. När han var på det humöret fotograferade han också lättklädda män vilket vi kan se ett exempel på här.

Och för att återgå till Billie Holiday. En av de vackraste texterna har utan tvekan Time on my hands som hon så förtjänstfull spelade in i New York den 7:e juni 1940. Så mycket längtan det finns i hennes röst i denna utmärkta inspelning.

Time on my hands, you in my arms, nothing but love in view.
Then if you fall, once and for all, I’ll see my dreams come true

Moments to spare, with someone you care tor,
one love affair for two.

And so with time on my hands, and you in my arms,
and love in my heart all for you

March 6th, 2011 | No Comments »

Downhearted Blues, Mildred Bailey

Mildred Bailey. Troligtvis sent 30-tal eller tidigt 40-tal. Gift med Red Norvo var Mildred Bailey tämligen stor på jazzscenen under 30-talet. Hon spelade in klassiker som Smoke dreams, Blame it on my last affair, It’s love I’m after och Rockin chair (som Hoagy Carmichael skrev för enkom henne). Tillsammans med Red spelade hon in mängder av skivor där hans xylofonspel och hennes ljusa var den främsta karaktäristiken. Att Bailey dessutom hade en stor förkärlek för verser gjorde inte saken sämre, ty på 30-talet sjöng man ofta bara refrängen och en vers, vilket gör att hennes inspelningar ofta unika då man får höra låttexten i sin helhet.

Strax innan kriget bröt ut tog paret ut skilsmässa och Red Norvo bytte instrument till vibrafon och blev en av de inflytelserika inom den nya nya era som kallades bop. En klassisk inspelning är Slam slam blues med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker på saxofon. Mildred sjöng istället med Benny Goodmans orkester, bl.a. Bluebirds in the Moonlight och Darn that dream. Karriären rann dock ut i sanden och hennes hälsa försämrades, till stor del beroende en ansenlig övervikt. En övervikt som hon hävdade var orsaken till att aldrig blev en riktigt stor stjärna.

I mitten av 40-talet gjorde hon dock in några inspelningar för de små etiketterna Crown och Majestic, av vilka några är små guldkorn (t.ex. Lover come back to me), men sålde gjorde de inte. Hennes gamla kollegor, Billie och Ella, spelade nu in skivor med stor orkester och stråkar, vilket gick bättre kommersiellt.

1951 dog Mildred Bailey av hjärtproblem och komplikationer av sin diabetes. Bortglömd har hon dock inte blivit, även om jag kan tänka mig att det är många som inte känner till henne idag.

Här en platta från mitt eget skivbibliotek, Loving you från åren 1937-38.

February 26th, 2011 | No Comments »

Eleganterna i Modern Jazz Quartet

Modern Jazz Quartet

Här en bild på Modern Jazz Quartet eller Milt Jacksom Quartet som det står på de första plattorna när de spelade in för Savoy i augusti 1951. Sättningen var i dåMilt Jackson (vibrafon), John Lewis (piano), Ray Brown (bas), and Kenny Clarke (trummor). Percy Heath ersatte efter en tid Ray Brown och Connie Kay efterträdde Kenny Clarke. Visst är de eleganta när de står på scenen!

Milt Jackson, John Lewis, och Kenny Clarke hade spelat tillsammans redan på 40-talet men då i Dizzy Gillespies storband. Efter att ha spelat under namnet Milt Jacksom Quartet bytte de 1952 till Modern Jazz Quartet. Ett utmärkt namn som passade bra till deras strikta och något akademiska framtoning. Jag gillar de första årens inspelningar som skiljer sig en hel del från de mer konceptuella skivor som gavs ut efter flytten från Prestige till Atlantic (dock att debuten Fontessa verkligen kan rekommenderas – snygg är den också).

Lyssna på MJQ! De har ett helt eget sound och utgör ett utmärkt soundtrack till det stiligt strama femtiotal som man så lätt glömmer bort. På Prestige finns idag två av gruppens 50-talsalbum återutgivna: Django och Concorde. Även Atlantic-plattan Fontessa finns att tillgå. De elva första spåren på denna samlingsplatta utgör deras första inspelningar för Savoy.

February 9th, 2011 | No Comments »

Birth of the new cool, sa Sonny Criss

Älskar denna skiva, den är verkligen en av mina absoluta favoriter från 60-talet. Musiken är väl inte direkt cool jazz utan snarare hard cool jazz, men orkesterns sättning påminner om Miles Davis berömda tubaband som 1949-50 spelade in de spår som så småningom gavs ut som Birth of the cool (lyssna här), för övrigt också en skiva som man bör ha.

Sonny Criss, hörde till bop-generationen från 40-talet och ansågs väl något passé på 60-talet vilket brukar innebära avslagen och tråkig musik. Men inte denna skiva! Den är oerhört bra och den upplevs inte alls som om den vore inspelad av en musiker som haft sin storhetstid, snarare tvärtom – de känns modern! Det rör sig om relativt hård jazz spelad av en ovanligt stor orkester. Det låter som storstadsjazz när nålen landar i det första spåret, Sonny’s dream. Tyvärr finns skivan varken på Spotify eller på YouTube. Köp den, men lyssna först på albumet Saturday Morning och spåret med samma namn som till viss del kommer i närheten av Sonny’s dream.

January 20th, 2011 | No Comments »

Saturday, and it’s time for jazz music

Jazz

Jag älskar alla dessa Jazz at the Philharmonic-konvolut! Detta föreställer en vinylutgåva, men de förekommer lika ofta som 78-varvsalbum med 3 skivor i varje.

Men det var inte David Stone Martin och hans konvolut vi skulle prata om utan jazzen. För en tid sedan satte jag samman en spotifyplaylist med ett smärre tvärsnitt genom jazzhistorien. Med smärre menar jag i princip 40-60-tal, men avstampen görs med Coleman Hawkins klassiska inspelning av Body and Soul från 1939. den gör på inget sätt anspråk på att vara respektiv för utvecklingen under dessa år, och den är inte heltäckande. men jag tycker att den är bra! Lyssna på den här.

Vill man ha mer jazz, klickar man med fördel på taggen Jazz här inunder. Eller letar sig fram på Spotify genom att gå igenom de album som låtarna i playlisten ligger på.

January 8th, 2011 | No Comments »

Lars Gullin och hans Danny’s dream

Lars Gullin, Danny's dream. Emarcy. 1954 års bästa skiva enligt Orkesterjournalen var Lars Gullins inspelning av Danny’s dream. Lyssna på den, om den är av någon anledning obekant, ty den är oerhört bra. Jag har nämnt den tidigare och älskar den för att den är fylld av ett svenskt vemod som jag tycker hör glesbygden till.

Det svenska skivbolaget Metronome , som gjorde inspelningen, hade kontakter med amerikanska Mercury records, vars inspelningar de gav ut och vice versa. Det dröjde därför inte länge innan inspelningen gavs ut i USA på Mercurys jazzetikett, EmArcy, och Gullin gjorde sig ett namn även i USA och Down Beat röstade fram honom som bästa nykomling. Inte illa av en artist som aldrig besökte det stora landet i väst.

Femtiotalets jazzutgåvor har ofta omfattande texter på baksidan, även på singlar och EP-skovor. Jag är svag för dessa essäliknande texter och den amerikanska utgåvan till Dannys dream utgör inget undantag. Läs texten på omslagets baksida så förstår ni vad jag menar.

När Nannies Porres album Nära skulle spelas in, var tanken att Lars Gullin skulle arrangera melodierna. Tyvärr avled han och skivan spelades in utan hans hjälp. Hennes version av Danny’s dream är dock mycket bra och väl värd att lyssnas på.

December 19th, 2010 | 2 Comments »

Bob Laine med Stan Hasselgard

Bob Laine hade en gång en svensk orkester bland andra bestod av den legendariske klarinettisten Åke “Stan Hasselgard” Hasselgård . Den 3 maj 1947 spelade de in några, i mitt tycke, tämligen moderna alster. Det här var precis innan Sverige blev det jazzland som vi faktiskt var på femtiotalet, när både Stan Getz och James Moody spelade in skivor i Sverige med svenska musiker.

Här är Am i blue, som jag var mycket förtjust i när jag var i 20-årsåldern

samt b-sidan Blues Cupol

Den senare skriven av Bob och Gösta Törner. Leta gärna efter dessa inspelningar, tyvärr tror jag att de är mycket svåra att finna.

Bob Laine föddes i Stockholm 1910 och begav sig till USA 1929 för att få uppleva den amerikanska jazzmusiken men blev kvar där och återvände inte förrän besöket i Sverige år 1947. Åren i USA var tämligen framgångsrika och Laine spelade med många välkända amerikanska musiker, även om han aldrig själv blev ett stort namn. Efter besöket i hemlandet, återvände han till USA. Till USA åkte även Stan Hasselgard. Stan dog redan i november 1948 i en bilolycka efter att ha gjort amerikansk karriär och fått den äran att spela med Benny Goodmans orkester samt blivit smått känd för inspelningen av Swedish Pastry med bl.a. Red Norvo och Barney Kessel. Här en bild på dessa musiker.

December 5th, 2010 | No Comments »

Och så har klockan passerat midnatt

Midnatt

Åh, denna vinter, denna frost och dessa vackra nätter! Aldrig promenerar jag så mycket som när kvicksilvret sjunker och snön faller vit. Jag kan inte hålla mig inne och min kropp får åter den energi som novemberfukten berövat den.

Åh, dessa vinternätter när jag sitter ensam inomhus. Timmarna när fönsterrutorna är svarta hål och andas kyla. Timmarna när man kan lyssna på musik. Det är då man bör plocka fram midnattsplattorna.

Jag tycker att lukterna är annorlunda dessa kalla nätter. De är svala och frostiga. Bor man i ett nyproducerat hus går man miste om detta, ty då är naturen alltför avlägsen. Den är utestängd. Det tycker jag är synd. Årstidernas växlingar bör, åtminstone i viss grad, avspegla sig inomhus.

Midnattsmusik, denna exklusiva genre, diskuterade jag med Schniff som framhöll den klassiska Coltrane/Hartman-skivan och Monica Zetterlunds Waltz for Debby. Jag höll med och rekommenderade Lady in satin, en av de sorgligaste skivor jag vet. Jag brukade ligga på golvet och lyssna på den när jag inte mådde så bra, på lagom avstånd från båda högtalarna för bästa stereoljud. Det var lite hårt, men jag hade huvudet på mattan.

Många midnattsskivor är solitärer, d.v.s. från den tid innan lp-skivan inte intagit marknaden. Dessa får man bunta samman på lämpligt sätt. Jag har därför skapat en playlist med några av mina favoriter. Känner er fria att lägga till det som saknas.

December 3rd, 2010 | 4 Comments »

Casimir ordnade nätter på Der Liebe

Gösta Ekman och Pauline Brunius

En av de mer bortglömda nattklubbarna i Stockholm, tillika den mest mytomspunna, låg i en källare i närheten av Johannes. I slutet av 30-talet och början av 40-talet begav sig merparten av de mest levnadsglada till den skumma källarlokalen, som saknade orkester utan istället spelade grammofonmusik. Klubbens ägare var friherre Casimir Rosencroona, en välbärgad ung man som satte sprätt på arvet genom att importera skivor från England och USA.

Här roade sig Gösta Ekman de sista åren av sitt liv, Agnes von Krusenstjernas vackra jungfrur, luspanka butiksbiträden och folk från film och teater.

Av förklarliga skäl är det ytterst få som verkligen kommer ihåg dessa långa nätter. För att ge en bild av stämningen, har jag satt samman ett urval av de melodier som spelades den gången. Det börjar med swing och slutar med latinamerikanska tongångar i gryningen. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 1:

Kväll efter kväll, vände Casimir plattor på den trånga klubben. Så här lät den gång när svetten lackade på Der Liebe. Varma sommarnätter i dåligt ventilerade lokaler är verkligen inte något nytt, om det nu var någon som trodde det. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 2:

Jimmie Lunceford: Mandy; Duke Ellington (Dolores Parker sång); Take love easy;Benny Goodman: Shivers; Jimmie Lunceford: Sassin” the boss; Cab Calloway: A ghost of a chance; Benny Gooman: Till Tom special.

Gösta Ekman och Ingrid Bergman Här intill ses Ingrid Bergman och Gösta Ekman en sen natt på vägen hem efter en helkväll på Der liebe. En väldigt fin bild. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 3:

Henry King: Negra consentida; Teddy Wilson: Blues in C sharp minor; Lionel Hampton: A ghost of a chance; Charlie Barnet: Wanderin blues; Billie Holiday: Foolin myself; Alice Babs: Bluebirds in the moonlight; Lil Armstrong: You mean so much to me; Miff Görling: Fate; Håkan von Eichwald: Diane; Zarah Leander: Lang ists her.

Midsommaren 1942 hade Casimir Rosencroona beslutat sig för att anordna midsommarfest på Der Liebe. Han var ingen stor vän av lantlivets alla behag, den gode Casimir. Nya plattor hade anlänt med den sista båten från USA och smuggelspriten från Tyskland fyllde en hel jungfrukammare i hans rymliga våning. Det var som upplagt för en midsommarfest ingen någonsin skulle minnas.

Midsommarnatten gick över till midsommardag och i några av Casimirs rokokosoffor gjorde en och annan gäst sitt bästa för att utmana sedlighetens lagar, i köket smälte den sista isen och till sist började även grammofonskivorna att tryta.

Och Diana Miller sjöng My heaven on earth

My heaven on earth came at a glance
bringing romance
Your lucky charm was all I needed
to thrill my heart with a song

Your sweet, your lovely and gay
heaven has been my greatest gain
for letting an angel like you getting avay

Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 4:

November 11th, 2010 | 6 Comments »

No, it shouldn’t happen to a dream

Duke Ellington, Al Hibbler

Bredvid Duke Ellington på bilden ovan står Al Hibbler, en sångare som ofta sjöng med Duke Ellingtons orkester på 40-talet. Hibbler är inte någon klassisk jazzsångare, mer en duktig vokalist. Det gör honom inte på något sätt sämre, ej heller om man jämför med den brölige James Rushing som var stor på den tiden.

Under en kort period 1946 låg Ellington på det nystartade bolaget Musicraft som tyvärr snabbt gick omkull, inte minst för att de blev utestängda från de bästa skivpressarna och endast fick tag i undermåligt material, ty de etablerade storbolagen ville inte ha konkurrens. Nåväl, bandet hann med att spela in några skivor innan de bytte till Columbia.

Den 25:e november gick de in i studion på WOR Longacre Theater i New York för att spela in It shouldn’t happen to a dream.

Ett år senare, när orkestern spelade in för CBS, var det dags att spela in Do nothing till you hear from me.

Lyssna på Ellingtons orkester med den förträffliga Al Hibbler!

November 8th, 2010 | 5 Comments »

Sarah Vaughans My funny valentine

Jag köpte Sarah Vaughans EP Imagination eller kanske heter en Images, för det kallas den på baksidan. Det lustigaste med den skivan är konvolutet för där står en urringad dam rökandes framför fönstret och väntar med stor sannolikhet på en karl, eller kanske ett fruntimmer, om det är den sortens pulp fiction.

Det hela är lite märkligt, för Sarah Vaughan var en respekterad jazzsångerska i början av 50-talet och ingen som förknippades med billig populärkultur, vilket naturligtvis inte hindrar att det är ett fint omslag. På 50-talet var det över lag svårt att ha mörkhyade sångare på omslagen, om de inte var just tecknade, kanske är det förklaringen till att detta omslag ser ut som det gör.

Inspelningarna gjordes 1954, samma år som skivan släpptes och där finns bland annat en fin version av My funny Valentine.

Is your figure less than greek
Is your mouth a little weak
When you open it to speak
Are you smart?

Ytterligare ett utmärkt spår är Imagination av Jimmy Van Heusen och med text av Johnny Burke. Tyvärr finns det inte tillgänglig någonstans, så ni får hålla till goda med My funny valentine.

October 28th, 2010 | 2 Comments »

På Mintons Playhouse i Harlem

1939 spelade Coleman Hawkins in Body and Soul (fantastisk!) och den kan till viss del sägas vara inledningen på den nya era inom jazzen som utvecklades under krigsåren.

Sena nätter i början av 40-talet samlades New Yorks musiker för ett par timmars after-hours jam sessions på Minton’s playhouse eller Clark Monroe’s Uptown house som båda låg i Harlem. Det var under dessa år som den nya be-bop-jazzen växte fram, i skuggan av den då så väl etablerade swingen.

I kretsen av unga musiker som lekte med harmonier och rytm, fanns Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Kenny Clark, Charlie Parker och Charlie Christian. Christian spelade elgitarr i Benny Goodmans band och anses vara en verklig föregångare inom be-bop. Dessvärre dog han redan 1942, så det finns inte mycket bevarat på skiva, förutom de inspelningar som han gjorde med Benny Goodman.

Men! En ung student, Jerry Newman, som hade tillgång till en portabel inspelningsapparat (den graverade 16-tums 78-varvsskivor) brukade hänga på Minton’s och han fångade några lite längre jam sessions på skiva och dessa gavs så småningom ut i ett album av skivbolaget Vox (jag köpte en gång ett exemplar på Ebay, men skivorna anlände krossade). Det rör sig om två melodier: Charlie’s choice (även kallad Swing to bop) och Stompin’ at the Savoy. Medverkar gör Thelonius Monk, Kenny Clark, Joe Guy, Nick Fenton och Charlie Christian.

Några år senare, från mitten av 40-talet och ett par år framåt, gjordes några av de allra bästa jazzinspelningar som någonsin gjorts. Lyssna till exmpel på Charlie Parkers lover man (som dock spelades in på västkusten i den Hollywoodstudio som Dial hyrt).

Red Norvo var en annan musiker som tidigt tog intryck av den nya rörelsen. Läs mer om hans Improvisations.

Bilden föreställer en fransk Vouge-lp med inspelningarna från Minton’s som gavs ut i mitten av 50-talet. Snygg!

August 26th, 2010 | 4 Comments »

Charlie Parker spelar in Lover man

Skulle jag få välja endast en skiva, skulle jag välja Charlie Parkers inspelning av Lover man med den fantastiska Don’t blame me på baksidan. När denna milstolpe inom jazzen väl letade sig till Sverige sommaren 1952, gavs den ut på den svenska jazzetiketten Jazz Selection (en underetikett till Sonora). Det är en vacker skiva, se här.

Det var 1946 som Charlie Parker spelade in Lover man. Sessionen var en av Birds allra mest kaotiska, ty han hade precis tryckt i sig sex amfetamintabletter vilket gjort honom rejält påverkad; man var tvungen att hålla i honom när han spelade för att han skulle hålla sig i närheten av mikrofonen. Efter inspelningen förstörde han sitt hotellrum, arresterades och hamnade sedan på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital i sju månader (som senare resulterade i kompositionen Relaxin at the Camarillo). I november 1947 steg Charlie Parker åter in i skivstudion och denna gång spelade han in Don’t blame me, den melodi som ligger på baksidan av den svenska utgåvan av Lover man och som även den håller mycket hög klass.

Ross Russell, bossen på Dial, Birds skivbolag, lovade att inte ge ut Lover man, vilket han naturligtvis gjorde ändå och det tämligen omgående. Charlie svor på att uppsöka varenda skivbutik för att krossa samtliga exemplar. Det gjorde han nu inte, vilket är en stor lycka.

Lyssna nu på Lover man

och Don’t blame me

Charlie Parker var en av de största och mest inflytelserika under 40-talets be-bop-era. Han föddes 1920 och dog ung 1955, svårt märkt av heroinet. På 40_talet, när hans bästa inspelningar gjordes, låg han under kontrakt med både Dial och Savoy records, ty han han skrivit ett unikt kontrakt med båda bolagen dem ovetandes. Under 50-talet förändrades hans repertoar och blev till viss del mer utslätad. Han gav ut albumet Charlie Parker with strings där han bl.a. gör den vackra I didn’t know what time it was. 1953 spelade han tillsammans med Dizzy Gillespie i Massey Hall i Toronto vilket resulterade i den lyckade liveinspelningen av Perdido.

När Parker somnade in mars 1955 var hans kropp helt slut. Läkaren som undersökte honom, uppskattade 34-åringens ålder till mellan 50 och 60 år. Så hårt hade livet farit fram med honom. Några år senare och även Lester Young och Billie Holiday och då var några av jazzens allra största borta för alltid, men skivorna finns iallfall kvar.

Charlie Parkers inspelningar för Dial från åren runt 1946 är bland det bästa jag vet i jazzväg, åtminstone i be-bop-genren. Det är ett vemod över dem som gör en alldeles varm inombords. Så vackert och så ödsligt. Så unna er en samling med Charlie Parkers skivor för Dial-etiketten.

August 14th, 2010 | 3 Comments »

Cling to me closer, say you’ll be mine

Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom . En perfekt kombination.

Jack Teagarden blev aldrig ett riktigt stort namn inom jazzen, utan att för den skulle vara direkt okänd. Han spelade in många skivor och jobbade under ett flertal år med Paul Whitemans orkester. I mitten av 40-talet började han samarbeta med Louis Armstrong och tillsammans spelade de bl.a. in klassikern Rockin’ chair och St. James infirmary (spotifylänkar till utmärkta livinspelningar)

The moon is shining and that’s a good sign
Cling to me closer and say you’ll be mine
Remember darling we won’t see it shine
A hundred years from today

A hundred years from to-day

I just couldn’t take it baby

I ain’t lazy

Samtliga inspelningar bör vara gjorda 1935-1940.

July 15th, 2010 | No Comments »

Lift me high above the moonlit sky

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.

1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de så småningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream (lyssna!) med vokalisten Kenneth Hagood.

Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:

Darn your lips and darn your eyes
They lift me high above the moonlit sky
Then I tumble out of paradise
Oh, darn that dream

Mer musik? Klicka på taggen Sång här under.

April 10th, 2010 | No Comments »

När be-bopen kom till Stockholm

Bill Harris - Denzil da Costa Best - Flip Philips - Billy Bayer - Lennie Tristano and Chubby Jackson (New York City 1947)

1947 var det tämligen ont om be-bopskivor i Sverige. De första med bland andra Dizzy Gillespie hade precis letat sig till Sverige via England. Den 16 december anlände Chubby Jacksons Fifth dimensional jazz group till Stockholm som första amerikanska orkester som spelade den nya musiken.

I en artikel i Metronome Magazine berättar Jackson året därpå om den svenska turnén. Han är mycket förvånad över det stora intresset bland jazzmusikerna för be-bop; hur alla tycks digga Parker och Gillespie och vill lära sig allt om den nya jazz-stilen. Nå, Jackson hade knappast kommit till samma slutsats om han hamnat i en bygdegård på landsbygden. På den tiden spreds nya influenser främst genom film och radio vilket gjorde att det tog sin tid. Jazzintresserade radiohandlare runt om i landet var nog ofta de som förmedlade nya musikstilar, ty de kunde ta hem de skivor som annars mestadels såldes i storstäderna.

Det var hursomhelst ingen dålig orkester som Chubby Jackson tom med sig till Sverige 1947: Terry Gibbs spelade vibrafon, precis som han senare gjorde i Modern jazz quartet, Conte Candoli trumpet, Denzil Best trummor och Lou Levy piano. Sveriges radio gjorde lämpligt nog en inspelning som jag hittade på en Dragon-lp idag. Den finns även på CD,så köp den (innehåller också en finfin konsert med Dizzy Gillespie live på Vinterpalatset i januari 1948). Förutom dessa inspelningar gjorde orkestern också några skivor på etiketten Cupol.

Lyssna på Chubby Jackson och hans orkester med Crown Pilots, Beguin the begiun och Shishika:

Strax efter Jacksons besök anlände Dizzy Gillespie och hans stora band och även dessa gjorde succé. 1949 kom James Moody och sedan rullade det på under hela 50-talet. Ett av de allra bästa resultaten av dessa års svenskamerikanska samarbeten var Ack Värmeland du sköna som Stan Getz spelade in 1951 för svenska Metronome tillsammans med Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén.

March 31st, 2010 | No Comments »

So from today I’m travellin’ light

Billie Holiday fotograferad av Leonard Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.

I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.

February 9th, 2010 | No Comments »

Konst (20) Stockholmsdag (20) I'm in the mood for sommarferier (19) Gösta Ekman (19) Interiörer (17) Zarah Leander (17) Slott (15) New romantic (14) Stockholmiana (14) Modetips (14) Glesbygdens mode (14) Fuji FP-100C (14) Klassiskt (13) Bonn-Karl (13) Malla Montgomery-Silfverstolpe (13) Byggmästaren (12) Julferier i landsorten (12) Sven Markelius (11) Bakning (11) Funktionalism (10) Norrlandsferier 2011 (10) Elsa Björkman-Goldschmidt (10) Vecko-Journalen (10) Lantliv (10) Rivningshus (10) Olle Engkvist (9) Fröknarna von Pahlen (9) Thora Dardel (9) Stephen Tennant (9) Karl Gerhard (9) Billie Holiday (9) Uppsala (9) Marianne Höök (8) Fredrika Limnell (8) Tyskland (8) Amelie Posse (8) Agnes von Krusenstjerna (8) Moster Ebba (8) Ben Powers (8) Stockholmsnatt (8) Julstämning i glesbygden (7) Västerbotten (7) Metronome records (7) Fogelstadgruppen (7) Mitfords (7) Astrid Sampe (6) Lotten Dahlgren (6) Växter (6) Harriet Löwenhjelm (6) Latinomusik (6) Floragatan (6) Barbro Alving (6) Jag går i kända fotografers fotspår (6) Mat (6) Siegfried Sassoon (6) Serveringsrum (6) På nattkröken (6) Nationalmuseum (5) Eric Sigfrid Persson (5) Ribersborg (5) Dikter (5) polaroider (5) Honorine Hermelin (5) GM (5) Ulla Billquist (5) Siri Derkert (5) Gustav Wally (5) Geijer (5) Klara Johanson (5) Kläder (5) Agfa Optima (5) Grand Prix (5) Yrkeskvinnor på Gärdet (5) Birgit Th. Sparre (5)