Modern form på Grundig 3095 ML/S

Grundig 3095 ML

Jag kom över en Grundlig 3095 ML/S för en tid sedan. Radion var i fint skick, men behövdes ses över. Först bytte jag ett par papperskondensatorer, bl.a. den vid slutröret och sedan dammade jag av den, ty den var ohyggligt dammig på insidan.

Radion har två stora bredbandshögtalare samt två elektrostatiska diskanthögtalare. Basen sitter snett riktat uppåt, eftersom de inte kan sitta på vanligt sätt i fronten då den är för låg. Ett lustigt arrangemang. Elektrostaterna sitter i taket riktade nedåt. Taket är målat i en svart hård färg, antagligen för att reflektera de höga frekvenserna. Elektrostaterna var stendöda, så jag tog isär dem och rengjorde den koppartunga som finns i, och vred lite på den tunna kopparbelagda filmen så att tungan kom i kontakt med en oskadad del av filmen (som vibrerar och ger ljudet). Här en länk som visar hur man gör. Inte så svårt faktiskt.

Jag bytte också ett par kondensatorer som sitter vid matningen av dessa högtalare. Blir de dåliga, så tystnar högtalarna. För övrigt ligger det ca 200 volt över elektrostaterna, så man får vara försiktig när man testar dem.

Likriktaren hade också tjänat ut och jag ersatte den med 4 dioder och ett motstånd (100 ohm/10 w) för att radion skall få rätt spänning. Ett par nya glödlampor och sedan var det bara att montera ihop allt igen. Det magiska ögat är helt slut, men det har jag ännu inte bytt.

Radion låter riktigt bra, är faktiskt imponerad. Den har bara 6 rör och likriktare, men basen är riktigt djup och diskanten krispig och fin. Otroligt att de där två små elektrostaterna kan ge så mycket ljud! Dessutom är den snygg och när den lanserades i hösten 1955 eller våren 1956 var den allt före sin tid och ser mer ut att vara från tidigt 1960-tal. Radion finns också i en annan version 3096 (utan ML) och den har konventionellt tyg framför högtalarna. Denna har tunna träribbor och en en skir flätning som påminner om rotting bakom. Riktigt fint! Slutligen en bild som visar hur radion salufördes i Grundigs katalog hösten 1956.

Grundig blev Grundig Majestic i USA

GrundigreklamGrundig hör till mina tyska favoritmärken när det gäller radioteknik. Deras produkter frå 50-talets andra hälft och några år in på 60-talet håller mycket hög klass och står sig vl än idag. I början av 60-talet hände mycket. TV:n var den nya statusapparaten och radioapparater och grammofoner blev mer och mer portabla genom att transistorn dp transistorn vann mark. Det portabla apparaterna lät inte alls lika bra som de stora gamla bordsradioapparatrna och radiogrammofonerna, men vad gjorde det: de gick att ta med sig till parken, till festen, ja vissa modeller gick även att skjuta in i en kassett i bilens instrumentbräda och blev därmed bilradio! Naturligtvis var det främst ungdomar som köpte dessa produkter, men med stegrande ekonomiskt välstånd, blev de en viktig målgrupp. I USA hade man transistorradioapparaterna i åtanke när man mixade popsinglarna, ty då en stor del av målgruppen lyssnade på musiken i denna typ av apparater, var det naturligtvis viktigt att de lät bra även i dessa änka apparater.

Grundig såldes även i USA och fick då namnet Grundig Majestic. Varför vet jag inte. I annonsen här intill ser vi några av deras modeller. Apparaten på den stora bilden är en rätt påkostad maskin, mono visserligen, men md en ordentlig förstärkare och rejält med högtalare. Näst längst ned i kolumnen till höger ses en riktig prestigemodell i ett hiskeligt barockhölje. Modellen gick nog hem rätt bra hos konservativa köpare, de mer moderna valde den ovan som innehåller samma teknik. Klicka på bilen för att se den i större format.

Grundigs förnämliga stereomodell

Grundig SO 192

I samma veva som televisionen började sitt segertåg i Sverige, anlände stereofonin vilket inom ett par år slog ut marknaden för stora och påkostade radiogrammofoner. Redan i början av 60-talet minskade marknaden drastiskt och vid decenniets mitt var deras saga all. Kvar fanns istället modulära stereoanläggningar, portabla grammofoner och små och enkla radiogrammofoner.

Höstan 1958 lanserade Grundig en av de mest påkostade stereoradiogrammofonerna, Grundig SO 192 (S0 står för Stereo Orchestergerät). Möbeln innehåller 6 högtalare, 3 för varje kanal och en rejäl förstärkare där båda kanalerna har push-pull-slutsteg. På dess ena sida finns skivväxlare och på dess andra en bandspelare. I mitten radiodelen som fälls ut. En mycket vacker modell om ni frågar mig. Förmodligen låter den bra också, ty Grundigs toppmodeller har vid den här tiden en mycket fint och kraftfullt ljud.

Grundig Stenorette en nyhet 1954

Grundig Stenorette

1954 presenterades Grundig Stenorette som var en toppmodern diktafon som använde sig av magnetband. Med en tillsats kunde man koppla in telefonen och på så sätt spela in samtal. Mycket smidigt! Apparaten var rördriven och man lyssnade i hörlurar eller kopplade in den till en separat förstärkare. Naturligtvis kunde man köpa till en separat mikrofon som även hade start-/stoppknappar. Den som kan tyska kan med fördel läsa mer här.

Grundigs svenska modellutbud 1957

Jag kom över Grundigs modellprogram för modellåret 1957 (som jag tror sträcker sig från hösten 1956 till sommaren 1957 – som bilars årsmodeller ungefär). Det är en jättefin trycksak med snygga illustrationer och underhållande text. Om ni tycker att bilderna är små, klicka på dem för att se dem i större format.

Årets nyhet är Wunsch-Klang som är en tidig form av equalizer. Arrangemanget är inte alls dumt och fungerar verkligen. De yttersta rattarna är bas respektive diskant, de inre justerar mellanregistret.

En detalj säkerligen rätt okänd för nutidsmänniskor är det så kallade 3D-ljudet. Innan stereon slagit igenom hade man kommit på att en viss rymdverkan kunde erhållas om man satte diskanthögtalarna på apparatens sidor, och basen i dess front. Jag tycker detta är en bra lösning, ty jag gillar inte när diskanten blir för påträngande, om det inte är frågan om elektrostatiska diskanthögtalare (de saknar distorsion). Den dyrbaraste radiogrammofonen i broschyren, syns längre ned, har basen i apparatens botten, riktad ned mot golvet, och hela det övre partiet fyllt av mellanregister- och diskanthögtalare.

Den rundstrålande hi-fi-tillsatsen har jag inte hört, men den är säkert inte så tokig. Skulle bra gärna vilja höra hur den låter. I Tyskland fanns den i flera olika utföranden, bl.a. som en ”golvlampa” med två armar som hade en högtalare istället för lampskärm.

Fjärrkontrollen däremot hade man nog begränsad nytta utav även om det var smidigt att kunna variera volymen. Orkester-knappen användes för att få normal ljudåtergivning, jazz höjde diskanten, solo förstärkte mellanregistret osv.

Detta år innebar designmässigt en brytningstid när nya, stramare linjer blev allt vanligare. Radion ovan är klassiskt backigt tysk i sin formgivning, den under har rakare linjer och känns mer modern. Jag gillar visserligen båda stilarna, men föredrar den nedre som faktiskt är rätt speciell. Bashögtalarna sitter i radion, vinklade på något märkligt vis och på sidorna var sin elektrostatisk högtalare för diskanten. Just nu finns en till salu på Myrorna i Ropsten. Fungerar, men behöver en elektrisk genomgång (kondensatorer och sidohögtalare).

Här har vi lyxklassen och då vågar man sig inte på alltför modernistisk form! Båda dessa radioapparater håller hög klass och det skiljer inte så mycket. Den nedre har dock kraftigare förstärkare och är något större. Båda har en ljudåtergivning som står sig väl än idag (om de är i bra skick).

Den högra radiogrammofonen har jag uppe i Norrbotten och den är mycket kraftfull och verkligt välljudande. Helt klart mycket prisvärd, om man har i åtanke att den vänstra bara kostar 200 kr mindre och har en betydligt sämre förstärkare.

Denna apparat hör nog till de bästa från sin tid. Skivspelaren har en påkostad magnetisk pick-up från Elac som ger överlägsen reproduktion av mono-skivor.

Perpetuum-Ebner hörde verkligen till de mer intelligenta av skivväxlarna vid denna tid och brukar fungera bra än idag om man byter de drivremmar (det finns tre) som eventuellt torkat.

Grundig Ferndirigent, han lurade frun

Många onödiga prylar har tillverkats genom åren och jag måste nog säga att detta är en av dem. Om jag inte minns fel var den ett tillbehör till toppmodellerna säsongen -55/-56 och med hjälp av denna dosa med sladd (så fjärr var den kontrollen) kunde man koppla om mellan 3D, tal, solo, orkester och jazz. 3D innebar att apparatens sidohögtalare, där diskanten satt kopplades in, tal och solo tror jag både framhävde mellanregistret på olika sätt. Orkester gav nog en rätt jämn frekvenskurva och jazz ökade på diskanten. Liknande finesser tror jag finns på vissa moderna apparater, men då är det nog snarare jazz, disco mm som står på knapparna i t.ex. mp3-spelaren. Tyvärr kan man varken slå av radion, ändra volymen eller byta kanal. Illa.

Den reklamfilm som lanserar denna fantastiska uppfinning är minst sagt märklig. Den är dock rätt komisk idag. Här en förförisk reklambild från mitten av 50-talet.

Vill man fördjupa sig i Grundigs modeller från säsongen -56/-57 rekommenderar jag denna länk. Där hittar man såväl de mest påkostade bordsradioapparaterna som Grundigs finfina radiogrammofoner i lyxklass.