Rävjägarn

Ett unikt malmöhus skall renoveras

De två första husen i Ribershus.

De vackraste av alla stora punkthus från 30-talet är de tre som byggdes i slutet av 30-talet i Riberborg av Eric Sigfrid Persson. Här en bild på de två första husen i bostadsområdet Ribershus som det kallades när det invigdes med utställningen Vi bo i Riberhus. Huset till vänster, som är det första i raden när man kommer från centrala delarna av Malmö ägs av HSB och nu skall det renoveras (läs mer på Byggfabrikens blogg).

Lägenhetsplanerna i de tre husen skiljer sig från varandra och det första huset i raden har de mest spektakulära planerna. Här finns både våningar i 2,5 etage (nästintill världsberömda) och mer ordinära i ett plan med vardagsrum i halvetage. Se bara denna fyrarummare med jungfrukammare! Vilken fantastisk rymdkänsla det blir med denna enkla lösning. Huset är också unikt såtillvida att det var det första som försågs med Eric Sigfrid Perssons uppfinning perspektivfönstret, en konstruktion som kom att dominera byggandet under efterkrigstiden, åtminstone i mer påkostade lägenheter och i offentligt byggande.

Tyvärr ägs det första höghuset i raden av HSB, som gjort sig kända för att förstöra det mesta som kommer i deras väg. Här i Stockholm har de lyckats helt förträffligt med t.ex. Kungsklippans funkishus. HSB vill nu renovera fastigheten, byta el och uppgradera lägenheten till modern standard. Vad som egentligen hög standard, talar man dock inget om. Den egentliga skurken i detta drama är de regler i hyreslagen som säger att man bara får höja hyran om man genomför en reparation som ger en standardhöjning. Att byta ut något mot något nytt, är alltid en standardhöjning, oavsett ut dåligt material det är i den nya detaljen. Att det förhåller sig så har en historisk bakgrund i det faktum att för mycket länge sedan var standarden låg och ett utbyte var oftast motiverat. Idag, när snickerierna är fullproppade med lim och andra mer eller mindre hälsovådliga produkter, är detta tankesätt helt föråldrat. Likadant är det om man tar hänsyn till vad som är ekologiskt hållbart.

Naturligtvis behöver gamla hus renoveras, men man skall inte behöva ta till standardsanering för att kunna renovera och höja hyran. Rimligtvis är man bra dum om man föredrar att betala mer i månadshyra mot att man får en taffligt reparerad våning, jämfört med om man får en ordentligt reparerat hem där man respekterat den fasta inredningen och istället koncentrerat sig på ytskikt och de tekniska installationerna.

Flotta Villa Engkvist på Västberga Allé

Villa Engkvist vid Västberga Allé

Vid Västberga Allé uppfördes i slutet av 30-talet en unik villa vid Västberga Allé. Det var storbyggmästaren Olle Engkvist, känd bl.a. för radhusen på Ålstensgatan, stjärnhusen i Gröndal och Hässelby familjehotell, som lät Sven Backström och Leif Reinius rita en privatvilla åt honom och bad dem ”att skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska huset”. År 1939 presenterades villan i Byggmästaren och år 1941 jämnades den med marken då Västberga skulle exploateras och industribyggnader resas på tomten. Sedan tidigare hade Olle Engkvist ett sommarhus i Eldtomta, Tumba. Den villan, som är byggd runt 1930, finns vad jag förstår fortfarande kvar, och den är en stram skapelse i tidig funktionalism.

Men åter till Villa Engkvist. Ute i Västberga hade Engkvist basen för sin byggnadsverksamhet och därför valde han att bygga sig ett vinterhem där. Fasaden var i gult tegel, taket i koppar och sydväggen är helt i glas, ty där fanns en vinterträdgård där exotiska plantor som banan växte. Utanför glasväggen tog en anlagd trädgård vid som var en fortsättning på den inre grönskan för att på så sätt göra gränsen mellan ute och inne flytande. Här en bild på villan exteriör.

För att bättre förstå nedanstående beskrivning av byggnaden, kan  det vara klokt att studera planritningen.

Vardagsrummet var stort, 11 gånger 11 meter och takhöjden 4,5 meter. Golvet utgjordes av röda tegelplattor, 25 x 25 cm, ett material som även användes i entrén. Intill vardagsrummet låg matsalen som hade ett utbyggt burspråk, troligtvis klätt i mahogny, samma material som i perspektivfönstren. Ovanför öppningen till hallen, som för övrigt utgjordes av en skjutdörr, fanns en balkong tillhörande det övre entresollplan där sovrum och badrum var belägna.

Köket var stor och modernt inrett och avsett för stora middagar. På bilden påminner det om ett restaurangkök. Mellan matsal och kök låg ett väl tilltaget serveringsrum med plats för porslin, glas och linne. Precis som sig bör!

Det är bara att beklaga, att Villa Engkvist så tidigt fick skatta åt förgängelsen. Byggnaden får anses höra till de allra yppersta av sin tid, både till arkitektur och genomförande. Uppvärmningen skedde dels med radiatorer och dels med golvvärme. Uppvärmd och konditionerad luft blåstes in i villan för att erhålla förstklassig ventilation. Konditioneringen, befuktningen, sköttes av ett system konstruerat av civilingenjör Styren vid Enköpings verkstäder.  Trädgårdsarkitekt var Sven Hermelin.

Olle Engkvist var en engagerad och produktiv byggmästare som det finns anledning att återkomma till. Hans motsvarighet fanns i Malmö och hette Eric Sigfrid Persson (far till Signe Persson Melin). Av hans främsta verk kan nämnas Ribershus och Friluftsstaden som jag tidigare skrivit om.

Eric Sigfrid Persson och Friluftsstaden

Friluftsstaden

Storbyggmästare Eric Sigfrid Persson bör rimligtvis vara Malmös svar på Stockholms Olle Engkvist. Persson var dock mer än bara byggmästare, han intresserade sig för arkitekturen och ritade ofta de hus han lät bygga tillsammans med en utbildad arkitekt. Två av de områden som han står bakom är Ribershus och Friluftsstaden. Frågar ni mig, hör dessa till det absolut bästa som gjorts från slutet av 30-talet-slutet av 40-talet.

Friluftsstaden stod delvis klar för inflyttning år 1944, men först 1948 var hela området utbyggt. Passa på att se en film från områdets första år här. Byggnaderna är radhus och de allra flesta lägenheterna är i två plan med tillhörande uteplats. Här några exempel på planlösningar. Materialen är tämligen påkostade, bl.a. är köksgolvet i kalksten (vilket fick Mogens Mogensen i Byggmästaren att utbrista att det “är väl något som tillhör förgången tid” ), vardagsrummen har öppen spis, fönstren är av perspektivtyp (Perssons egen uppfinning) och fiskbensparkett ligger i vardags- och matrum. Utanför sovrummen på övre botten, finns ofta en balkong vilket får sägas vara en mycket tilltalande form av vardagslyx.

År 1944 anordnade Svenska Slöjdföreningen en utställning i Friluftsstaden, precis som man gjort när Ribershus var nytt. En av de inbjudna firmorna var Aaltos Artek som bl.a. visade ett vardagsrum inrett av Aino Aalto. Även NK var representerade med en inredning signerad Elias Svedberg och Astrid Sampe.

Jag är väldigt förtjust i denna tids byggnader, åtminstone de som är lite mer genomtänkta. De utgör en bra blandning mellan hantverksmässigt byggande och en viss stordrift. De får därför sägas tillhöra modernismens pärlor och erbjuder fortfarande mycket god boendestandard, ja ofta betydligt högre än det som byggs idag.

Bo i tre etage i Ribersborg

Jag har skrivit om Ribersborg tidigare, men här, för första gången, en bild från en av lägenheterna i tre etage. Eric Sigfrid Persson, byggmästaren, skapade Ribersborg och uppfann i samma veva vridfönstret (om minnet inte sviker mig). Vridfönstret, med sin stora, obrutna yta kallas inte sällan panoramafönster. Det är en tjusig uppfinning och extra eleganta är de om de utförs i ädelträ, t.ex. teak.

Som framgår av bilden, finns ett vardagsrum i nedre plan. Därifrån leder en trappa till ett mellanetage med ytterligare en sittgrupp. En halvtrappa upp, ligger matsalen, som hämtar sitt ljus från mellanplanets generösa fönsteryta. Detta förfarande kräver en lägre takhöjd på sina ställen, för att utrymmet i höjdled skall räcka till. I övrigt är nämligen lägenheten i två plan.

Övriga lägenheter var i ett plan, men många hade någon form av halvplanslösning med högre takhöjd i vardagsrum och lägre i resterande del. Flera lägenheter hade matsalsdelen i en avskiljbar rundel i anslutning till serveringsrummet. Draperier kunde på så sätt avskilja måltidsplatsen och skapa en mer intim prägel. Sammanfattningsvis bland de bästa lägenhetsplaner jag någonsin sett.

Läs mer om Ribersborg och se en bild på husens exteriör. Någon förvirrande är det faktum att området heter Ribersborg, men att den utställning som öppnade 1938 fick namnet Vi bo i Ribershus.

Ribershus

När utställningen Vi bo i Ribershus öppnade i slutet av 30-talet (jag tror att det var 1938) var det en recensent från Stockholm som så vitsigt formulerade att det enda felet med lägenheterna var att de inte fanns i Stockholm. Nog är det fina lägenheter alltids, dess like finns knappast i hela Sverige. Frontvåningarna, som vetter mot sundet, är de mest påkostade med sina etagelösningar i 3 plan. Lägenheterna är egentligen i två plan, men sällskapsdelen är på höjden uppdelad i 3 våningar som förbinds med en trappa där en öppen spis är placerad.

Byggmästaren, Eric Sigfrid Persson, konstruerade också en ny fönstertyp till sitt praktområde; det vridbara perspektivfönstret. Planlösningarna är över lag helt perfekta med stora, rymliga vardagsrum med hög takhöjd. Vissa lägenheter har ett runt matrum med skåp inbyggda i hörnen. Balkongerna är indragna och mycket generösa och samtliga har viss utsikt mot vattnet.

Erik Sigfrids dotter, är den kända formgivaren Signe Persson-Melin.

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (13) (12) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur