Detta är litteraturhistoria. Bilden togs 1913 (troligtvis i Lotten von Kraemers villa) i samband med att Samfundet De Nio konstituerade sig. Från vänster ses: Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.
Jag har läst Elsa Björkman-Goldschmidts bok, Vägen till Villagatan (Norstedts, 1976). Tyvärr blev detta hennes sista utgivna publikation och hon avled 6 år senare vid 94 års ålder, men likväl tillhör hon mina favoriter när det gäller personskildringar. Ingen kan med sådant pietet teckna porträtt och lika finkänsligt skildra både de goda och de dåliga sidorna. Och alltid är hon lika engagerad.
Vägen till Villagatan innehåller flera avdelningen, men merparten har anknytning till Samfundet De Nio och Lotten von Kraemer, ty alltesedan 1950-talet har Björkman-Goldschmidt varit medlem av samfundet och under ett par år var hon även deras sekreterare, en uppgift som hon dock överlät till Anders Öhman. Hennes föregångare var Marika Stjernstedt, en elegant dam, “som stien ur ett franskt modemagasin”, vars porträtt hon också tecknar i denna volym. Stjernstedts mor var polsk grevinna med släkt i Frankrike och trots sin svenska uppväxt var franskan Marikas modermål. Hennes far var baronen, general Stjernstedt. Björkman-Goldschmidt karaktäriserar Stjernstedt som en individ med “en i grunden rotad trofasthet, trots alla trolösheter” och med en “stark känsla för rättvisa ända till rättshaveri”. Hon samlade gärna folk omkring sig i sin våningen i Lotten von Kraemers villa och “bjöd sina gäster allt efter stånd och åsikter på öl och uppmuntran eller konjak och konversation”. För er som inte läst Stjernstedt rekommenderar jag Banketten, hennes sista stora roman.
Men åter Villagatan. Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vy Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.
Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. “Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.
Slutligen två bilder på von Kraemer. Dels som ung i Uppsala och som gammal på Villagatan.
Nyligen utgavs Boel Hackmans Harriet Lövenhjelm-biografi på Bonniers förlag, en bok som jag tyvärr inte läst. Dessbättre har jag precis avslutat volymen Harriet Löwenhjelm av Elsa Björkman-Goldschmidt. Biografin, som utgavs av av Norstedts 1947, är ett praktfullt verk fyllt av teckningar, bilder och utdrag ur brev.
Utställningen är bra. En stor del av hennes produktion som fortfarande är i släktens ägo visas upp, kompletterade med inlån. Efter att ha läst och bläddrat i den intressanta och vackra bok som utgivits till utställningen, är jag mycket imponerad, framförallt älskar jag hennes tusch-, kol- och blyerts-teckningar. Hennes verk liknar mycket litet det som hennes generationskamrater åstadkom, både i stil och i val av motiv. Såpass att jag har reserverat en teckning som jag tycker väldigt mycket om.
Efter åren som folkskollärare, reste Hansson runt i vår värld. Tillsammans med 
På kvällarna ligger jag och slöläser Elsa Björkman-Goldschmidts biografi över Elsa Brändström. De två var kamrater redan som barn och under 1:a världskriget jobbade de båda för Röda korset.
