Rävjägarn

Astrid, Estrid och Edna dukar borden

Jag har en präktig bok utgiven 1956 vid namn Bordet är dukat. Den är resultatet av Sveriges, Finlands, Danmarks och Norges samlade kompetens på området. Något säger mig dock att initiativet är svenskt, då utgåvan domineras av trion Sampe, Ericson och Martin. Astrid, Estrid och Edna förestod vid den tiden varsin institution inom den textila världen nämligen NK:s textilkammare, Svenskt Tenn och Handarbetets vänner.

Temat är som ni nog kan ana er till bordsdukningens sköna konst. Varför görs det inget nummer av denna färdighet idag (ja, jag vet att man dukar idag också, men resultatet är mestadels rent trams), kan det möjligen bero på matsalens förvandling till ett otäckt sällskapskök (ty dukar gör man bäst i avskildhet i en rofylld matsal) och den totala bristen på snyggt porslin, borddukar och servetter? Tråkigt är det verkligen och framförallt saknar man den säkra hand varmed Astrid, Estrid och Edna förvandlade matbordet något av ett konstverk.

Bilden ovan visar en nyårssupé av Astrid Sampe. Den är stramt mondriansk och här kan ni se den i sin helhet. Sampe har också gjort ett förslag till en jaktmiddag. Djärvt färgval, åtminstone i dagens ögon, men nog är det snyggt. Edna Martin visar ett förslag på hur man dekorera sitt matbord när det skall bjudas till damlunch. Jag gissar att detta bord framstår som fullt modernt även idag. Estrid Ericsons flotta vintermiddag går främst i rosa och är onekligen rätt tjusig med sina höja, eleganta ljusstakar.

Astrid Sampe och hennes Linnelinje

Linnelinjen

En av mina favoriter på det textila området. Det är än idag många som har hennes handdukar Kökstrivsel eller Perssons kryddhylla i köket.

Astrid Sampe var chef för NK:s textilkammare (ungefär 1937-1971) och en av Sveriges mest framgångsrika textilindustridesigner. 1955 lanserade Almedahls sin storsatsning Linnelinjen som tagits fram av Sampe och NK:s Textilkammare. Det traditionella linneförrådet, bordsdukar, servetter och lakan reviderades för att passa den moderna människan. Måtten anpassades efter bordets storlek, förvaringsskåp o.s.v. Bland mönster och tryck märktes Sampes egna, bl.a. Kökstrivsel och Persons kryddhylla, men även Louise Fougstedt bidrog, till exempel med denna paradhandduk som fått namnet Porträtterna.

Det tidigare så vita linnet försågs med färg, dock utan att bli alltför brokigt, ty Sampe hade en förkärlek för mondriansk stramhet i sina mönster. Samtliga produkter förpackades elegant i genomskinliga plastpåsar med en enhetlig grafisk profil, ett på sin tid helt fantastiskt konceptuellt utförande.

Året innan, 1954, visades den uppmärksammade textilkollektionen Signerad textil. Trycket ovan, är Sampes egna bidrag Windy way. Medverkade gjorde många av 50-talets största namn, t.e.x Viola Gråsten, Alvar Aalto, Karl Axel Pehrson, Olle Baertling, Stig Lindberg och Sven Markelius. En hel del av dessa tryck finns fortfarande i handeln vilket inte är att undra på, de är verkligen moderna klassiker (om uttrycket tillåts).

Några år senare, lät hon sig inspireras av 1700-talets pasteller, men vad det resulterade i, har ramlat ur mitt minne. Möjligtvis var det Skyttelvägen; kollektionerna duggade tätt på 50-talet. Eventuellt minns någon 50-talets Wilton, med mattor som fått sitt namn av Kungsträdgården och Gärdet.

Tillsammans med IBM, tog Sampe på 70-talet fram en serie mönster där hon tog datorn till hjälp. Här ett exempel: Datorcolonne. Det är faktiskt riktigt fina i sin stramhet.

Sampe hade dubbla gåvor, hon var både en duktig affärskvinna och en begåvad formgivare. En inte helt vanlig kombination. Jag är inte lite imponerad av hennes viljestyrka och förmåga att göra vackra saker samt hur hon lät sig inspireras av både nu- och dåtid.

Läsa mer: Jag kan rekommendera boken Tryckta tyger av Inez Svensson (som var assistent till Sampe och den som rapporterade Karl Axel Pehrsons Delfinisk rörelse när den skulle tryckas). Här finns också en utförlig och utmärkt artikel om Astrid Sampe som jag tycker att man bör läsa.

Astrid Sampes etage vid Gumshornet

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 1 liten

1942 bodde Astrid Sampe-Hultberg tillsammans med sin man Sten i en entresolerad etagevåning vid Gumshornet i Stockholm. Som sig bör är inredningen av högsta klass vilket framgår av bilderna (klicka på dem för att se dem i större format). Det stora vardagsrummet i två etage är både sällskapsrum, matsal, arbetsrum och bibliotek. Ovanför den öppna spisen hänger en dekorativ japansk lykta. I ett hörn står ett grålackerat piano vars överdel är helt i glas. Den kombinerade soffan/bokhyllan är kläd i marinblått.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 3 liten

Draperiet går i gult, vitt och rött på marinblå botten och kring matbordet antika stolar som klätts med ljusbrunt lingarnstyg.  Sampe var som bekant chef för NK:s textilkammare så man får anta att åtskilligt i hennes hem kommer från den verksamheten.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 4 liten

En trappa upp finns Sampes arbetsrum. Stolarnas klädsel är klargrön och på gliet en naturfärgad linnematta. På väggen händer en handtryckt bonad i mörkbrunt, sandfärg och cerise som komponerats av maken.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 2 liten

Sovrummet domineras till viss del av ett spegelskåp vars accent är ett glasbord invid de guldfärgade emmorna. Mattan är i silke och laxfärgad och överkastet i naturfärgad nopprig amerikansk bomull.

Det hade varit mycket intressant att se detta vackra hem i färg. Om några sådana bilder finns skall jag låta vara osagt. Sampe flyttade några år senare vidare till ett nytt hem vid Karlaplan, som jag tidigare presenterat.

Ateljéetage på Gumshornsgatan

Gumshornsgatan

För några år sedan såldes en ateljévåning på Gumshornsgatan i Stockholm. Området, som ligger insprängt i ett stort kvarter med äldre bebyggelse, visar egentligen bara en fasad mot Narvavägen. Resten av bebyggelsen är grupperad kring en liten gata och en öppen gård. Husen är uppförda i funktionalistisk stil, men det finns gott om klassiska detaljer som skvallrar om att 20-talet precis tagit slut.

Ateljévåningen var en tvårummare med vardagsrum i etagé. Höga fönster, som består av dubbla kopplade bågar, sträcker sig upp mot taket i ateljérummet och kompletteras högre upp av takfönster. Sovrummet som ligger en trappa upp är delvis av vindskaraktär. Här planritningarna för övre och nedre plan.

I denna våning, om jag inte tar fel mig, bodde Astrid Sampe under en period på 30-talet när hon var gift Hultberg. Efter skilsmässan flyttade hon så småningom tvärs över gården till Karlaplan 4, vars gårdsfasad syns från balkongen. Någon gång när jag bläddrat i Svenska hem i ord och i bilders 30-talsutgåvor,  har detta hem bestämt passerat. Det var stiligt inrett, det minns jag. Stramt utan att bli tråkigt, ty Sampe gillade det mondrianskt enkla och då det var 30-tal kunde det inte bli lika avskalat som det skulle ha varit idag.

Eric Sigfrid Persson och Friluftsstaden

Friluftsstaden

Storbyggmästare Eric Sigfrid Persson bör rimligtvis vara Malmös svar på Stockholms Olle Engkvist. Persson var dock mer än bara byggmästare, han intresserade sig för arkitekturen och ritade ofta de hus han lät bygga tillsammans med en utbildad arkitekt. Två av de områden som han står bakom är Ribershus och Friluftsstaden. Frågar ni mig, hör dessa till det absolut bästa som gjorts från slutet av 30-talet-slutet av 40-talet.

Friluftsstaden stod delvis klar för inflyttning år 1944, men först 1948 var hela området utbyggt. Passa på att se en film från områdets första år här. Byggnaderna är radhus och de allra flesta lägenheterna är i två plan med tillhörande uteplats. Här några exempel på planlösningar. Materialen är tämligen påkostade, bl.a. är köksgolvet i kalksten (vilket fick Mogens Mogensen i Byggmästaren att utbrista att det “är väl något som tillhör förgången tid” ), vardagsrummen har öppen spis, fönstren är av perspektivtyp (Perssons egen uppfinning) och fiskbensparkett ligger i vardags- och matrum. Utanför sovrummen på övre botten, finns ofta en balkong vilket får sägas vara en mycket tilltalande form av vardagslyx.

År 1944 anordnade Svenska Slöjdföreningen en utställning i Friluftsstaden, precis som man gjort när Ribershus var nytt. En av de inbjudna firmorna var Aaltos Artek som bl.a. visade ett vardagsrum inrett av Aino Aalto. Även NK var representerade med en inredning signerad Elias Svedberg och Astrid Sampe.

Jag är väldigt förtjust i denna tids byggnader, åtminstone de som är lite mer genomtänkta. De utgör en bra blandning mellan hantverksmässigt byggande och en viss stordrift. De får därför sägas tillhöra modernismens pärlor och erbjuder fortfarande mycket god boendestandard, ja ofta betydligt högre än det som byggs idag.

Astrid Sampes fina Karlaplansvåning

Astrid Sampes vardagsrum

En av Sveriges främsta textiltanter, tillika en skarp affärskvinna, var Astrid Sampe. Henne har jag skrivit om  tidigare, och nu tänkte jag att det var dags att presentera hennes forna hem vid Karlaplan. Här bodde Sampe från slutet av 40-talet till sin död (om hon nu inte bodde på hem de sista åren) år 2002. Först bodde hon här med sin man, Sten Hultberg, sedan ensam och då avyttrades två av sovrummen till intilliggande lägenhet. Se planritningen så förstår ni hur våningen var disponerad.

Fastigheten Karlaplan  4, som även innehöll Radiotjänst Karlaplansstudio där både radioprogram och skivinspelningar gjordes, uppfördes av byggmästare Nils Nessen och var mycket påkostad. All fast inredning ritades av Carl Axel Acking och utfördes vid NK:s verkstäder i Nyköping. Materialen var mestadels ek på utsidan och cellulosalackerad björk på insidan.

På 40-talet var hembiträdesfrågan aktuell och bristen på hjälp ansågs vara ett stort problem. I första våningen låg därför en hembiträdescentral med rum för fyra husassistenter. Centralen  sköttes av husets värdinna som också ansvarade för tvätten.  Varje hyresgäst kunde boka en jungfru tre timmar per dag. Dessutom fanns i samtliga barnkammare sändare till centralen så att de kunde kommunicera med barnen när föräldrarna inte fanns till hands.

Här några bilder från våningen. Först Sten Hultbergs arbetsrum. Här finns två skjutdörrar i alm som är infällda i ett bokhylleparti i samma material. Den ena dörren leder in till Astrid Sampes rum, den andra till den  korridor som sammanbinder sovrummen och som också är försedd med ovan nämnda inredning i ek, med plats för kläder, linne o.s.v. I barnens rum hittar vi också platsbyggd förvaring, se bara på denna bild.

I vardagsrummet hittar vi den verkliga överraskningen, kakelugnsvrån! Inte nog med att Sampe valde kakelugn istället för den öppen spis som de andra lägenheterna har, hon har också möblerat med en 1880-talssoffa med ursprunglig plysch, en Emma och en Gråstensrya (Ormfällan). Jag passar också på att visa en bild på Sampes dukade bord, samma bord som ses högst upp i detta inlägg.

Avslutningsvis det eleganta köket med cellulosalackerade luckor och blå jaspématta på golvet. Åh, om någon kunde ta upp tillverkningen av detta snygga linoleummönster! Här ytterligare en bild på köksskåpen ovanför beredningsbänken med teakskiva. Tyvärr revs hela köksinredningen ut i samband med en helrenovering på 90-talet och köken har numera modern standard av tämligen mediokert material, dvs spånskiva. Det är verkligen en ödets nyck att detta ingrepp gjordes för att höja lägenhetens standard!

Grossmaninteriör på Valhallavägen

Grossmanritad våning på Valhallavagen 147

Sommaren 1936 träffade Greta Magnusson-Grossman Ludvig Nobel (son till Robert Nobel, Alfreds bror) i Båstad och blev inbjuden att där ställa ut sina alster på en utställning som anordnades av honom. Vid utställningen medverkade även Carl Malmsten och NK med bl.a. Astrid Sampe som textildesigner, så Grossman var i gott sällskap. Lodvig Nobels son Olof och hans fru Annicka blev mycket imponerade av Grossmans bidrag och lät henne inreda deras tvårummare på Valhallavägen. I Svenska hem i ord och i bilder presenteras Nobels våning, men tyvärr framgår inte vilka av möblerna som ritats av Grossman och vilka som köpts in. Då Grossman denna sommar samarbetade med Astrid R Sohlman och hennes Studio Ars, är det troligt att vissa av textilierna är framtagna av henne. Mattorna kommer dock från Märta Måås-Fjetterström

Matrumet i Gärdesvåningen går i blått och vitt och både stramt och inbjudande. Bordsskivan är i vitt elfenbensträ och benen av björk. Tyget är engelskt, men mattans ursprung är okänt. Vardagsrummet, vars inre del syns på bilden ovan, har två väggfasta bänkar klädda med honungsgul damast med “vitgråt snirklar” i anslutning till den mycket originella och stiliga öppna spisen. Bordet, som hör till dessa bänkar, har skiva av flammig alrot och ben i jakaranda. Bordsskivan har rundade hörn, likt  det i matvrån. Troligtvis är dessa och bänkarna av Grossmans design. Till vänster i bild ses ett bar- och matsalsskåp i jakaranda som också skulle kunna vara ett av Grossmans verk. Skåpet syns tydligare på det nedre fotot på denna bild. Mattan under bordet är Måås-Fjetterströms Spetsporten.

Framför den breda fönsterväggen står en soffa och en fåtölj klädda i pariserblå sammet samt ett bord med råglasskiva. Mattan inunder är beigegrå och av marockanskt ursprung. Framför fönstret hänger ett tunt traperi som han dras för och täcka både fönsterväggen och ingången till matvrån. Med hjälp av detta enkla trick, kan rummet lätt skifta karaktär. Här en bild på soffgruppen. I bakgrunden skymtar sovrummet genom dörröppningen.

Tyvärr saknas bilder på sovrummet vars sängmöbel är utförd i alm och överkast i “ljusblå matelassé översållat av små beigefärgade buketter”. Sängborden är två råglasskivor som är fastskruvade direkt i väggen och förvaringen för kläder, underkläder, skor m.m. är infällda i väggen. Om detta är en detalj som hör till lägenhetens fasta inredning, eller ordnad av Grossman, går inte att säga. Dylika förvaringsmöbler är dock inte speciellt vanliga i dessa hus. Sovrummet innehåller också en gammal brudkista från Båstad och en antik spegel som skymtar på bilden av soffgruppen.